Mamma, 3 år idag.

Inlägget publicerades 28 maj, 2009 kl 20:38 | Kategoriserat under Kärlek.

ripDet slog mig, det var tre år sen mamma gick bort, denna djävla dag. 3 år. Kan tiden verkligen ha gått så fort, från den dagen jag såg henne för sista gången, då jag kände hennes andedräkt som smekte min kind.
Det känns som igår, då jag fick se henne le då hon höll om mig med sina underbara armar och sa ”Jag har saknat dig tico”. Tico är något mamma bara kallade mig och ni kan inte ana vad jag saknar att höra det igen. Eller åtminstående se henne, känna hennes lukt eller hennes underbara läppar mot min kind.

Jag saknar tiden då jag kunde krama henne och säga att jag älskade henne, när jag såg hennes ögon lysa av stolthet över mig. När hon gav mig ”mammapussar” så tog hon först ett djupt andetag för att inandas min lukt innan hon till slut gav ifrån sig den underbaraste puss.

Jag kan med lätthet säga att jag kan bara önska mig en kvinna som min mamma till fru, en sån hängiven fru, mamma och kvinna kan man nog inte hitta.

Mamma förstår ni hade ett hjärta av guld, om hon fick t ex en chokladkaka, så sparade hon den tills hon kom hem för att dela den på fem, till oss bröder, pappa och hon själv. Förstår ni då hur hon tänkte på alla andra, men aldrig på henne

På hennes dödsbädd kommer jag aldrig glömma hennes rädsla, det var inte för döden hon var rädd utan det var för alla människor hon lämnar. Vem ska ta hand om dittan och dattan, ”Vem ska hjälpa min mostrar som är så gamla” och så vidare. Det var för alla andra hon oroa sig, men aldrig för sig själv.

Jag saknar henne, jag saknar henne så mycket att mina tårar formas av blod. Det gör så ont i min själ när jag ser andra människor krama sina mödrar, eller ännu värre vara elaka mot dem. Då inser jag vad jag förlorat, min älskade mamma som skulle kunna gå igenom helvete för min skull.

Mamma var en kvinna som blev sårad direkt av sina nära och kära. T ex om jag sa ”Men jag vill inte prata med dig”, en så ”enkel” grej gjorde ont i henne. Men om någon sa ett ord om hennes barn eller make, då fick man se lejonninan i sig.

Idag gick jag ut i regnet, och tittade upp i skyn och sjöng för henne. Det finns nämligen en låt som jag brukade sjunga när jag hade gjort något dumt. Låten är en sång som barn sjunger på sin mammas födelsedag.

Den går ungefär så här (exakt översättning går inte då vissa ord inte finns på svenska):

”På din födelsedag mamma, födelsedagarnas födelsedaaaaaag…” ”Även om på natten, vi är elaka eller buuusiga, snälla förlååååt oss, vi är fortfarande smååååå”

”Vi älskar dig bara mer mamma kärleken blir bara större, för du är vår mamma och du är hela världen.. ”

Så jag gick ut och jag sjöng den men jag visste inte om det var tårar eller regn som gick för min kind, för jag slutade känna, jag slutade andas.

När mamma gick bort, så var min morbror och min pappa vid hennes sida.. Sekunderna innan tittade hon mot min pappa, viskade ”Jag älskar er” och öppnade sina armar, för att sen falla ihop och dö.

Men vet ni vad som verkligen verkligen verkligen får mig att tappa andan? Att inte kunna andas då tårarna tar över?

Mamma hade nämligen väääldigt dåliga och gula tänder. Detta pg a att hon rökt sen hon va 14 år (och hon blev 49 år, ironiskt nog var det just det som orsakade hennes död), så någon vecka innan hon fick reda på att hon hade cancer så b etalade pappa en full tandläkaroperation så hon fick porslinständer.

För er som inte vet, så bodde jag på Irland under den tiden, så jag hade inte sett mamma på ca 1 år, innan vi fick reda på att hon hade cancer. Så första besöket blev på sjukhuset.
Hon log väldigt mycket och det förstod jag mig inte på, varför ler man när man ska dö? Hon log hela tiden. Efter några dagar fick hon nog och sa ”Ser du inte?? Ser du inte ??” och så log hon ännu mer som bara mamma kan.

Hur ska jag kunna se när mina ögon var täckta av sorg? Men jag såg, hennes tänder var kritvita och när jag såg det så sa ja ”Ja mamma, ditt underbara leende”. Och så kramade jag henne. Jag kramade henne och med min kram sa jag 1000 ord. Jag sa 1000ggr förlåt för alla gånger jag sårat henne och 1000 mer att jag älskar henne. Och jag tror hon kände det när jag kramade henne.

Du är den vackraste kvinnan som gått på denna gjord mamma.

Och skulle jag kunna, skulle du få dem resterande år jag har kvar så du får leva, och jag får dö. För världen förtjänar att ha dig kvar.

Jag saknar dig.

8 Svar till “Mamma, 3 år idag.”

  1. Anna

    Nu börjar jag gråta! :( Fint inlägg… Du saknar din mamma, hennes doft, att röra henne, att se henne, precis som jag saknar min! De är borta kroppsligt men andligt finns de båda kvar! men om jag fick välja skulle jaghellre välja EN ENDA smekning av hennes hand över min kind än en evighet utan det :'(

    Svara
  2. IQ Badboll

    Va fint du har skrivit om din mamma, jag har min mamma kvar i livet men hon ratar mig, vilket ja önskar att hon inte gjorde. Min mamma har gjort bort sig så illa att ja vet inte om hon kommer kunna resa sig igen vilket ja hoppas att hon kan.

    Min sambo vet inte om hans mamma lever då hon försvann av en mycket privat sak ur hans liv när han bara va 9 månader, än i dag letar vi efter henne.

    Svara
  3. ErikssonMaria

    Så vackert! Sitter här med tårar i ögonen..
    Hur du känner är helt omöjligt att förstå då jag har min kära mamma kvar.. Men jag kan tro att det är tufft. :/ Mammor är ändå mammor.

    Svara
  4. Thess

    Gud så vackert skrivet.
    Ens mamma är det finaste man har, det har jag börjat inse mer och mer för varje dag, och oron över att något ska hända min mamma växer sig också större för var dag.
    Kan aldrig förstå den smärta du känner men jag känner med dig iallafall.
    Otroligt vacker text du skrivit om henne, men vad betyder vackra ord när de omtalade inte finns här och ta del av dom…
    Förlorade min morfar i cancer för snart 5 år sen, det är inte jämförbart med att förlora sin mamma, men sorgen efter honom kommer aldrig gå ur. Tittar fortfarande efter honom hemma i deras hus, saknar honom, och tänker bara på hur lite uppskattning man visade honom när han var i livet… och hur mycket uppskattning man ville visa när det var för sent. Blev långt det här, men jag känner med dig iallafall, var väl det jag ville säga egentligen.

    Svara
  5. Yas

    Beklagar verkligen sorgen! Känner inte dig men det var väldigt fint skrivit, önskar dig och din familj all styrka och lycka i framtiden!

    Svara
  6. Mammas dotter

    Får tårar i ögonen när jag läser om saknaden till din mamma….
    Förlorade sjäv min älskade mamma i cancer för drygt en månad sedan….sorgen är som ett öppet sår och tårnarna kommer ständigt.
    Kan inte förstå att jag aldrig mer kommer få krama henne eller se hennes leende :´(((
    Och som Anna skriver här uppe:
    Om jag fick välja skulle jag hellre välja EN ENDA smekning av hennes hand över min kind än en evighet utan det.

    Svara
    • Romeo Patrick

      @ Mammas dotter: Svarar här för det går itne att svara på din blogg. Det har varit lite struligt med blogg’s kommentarfunktion men så fort den fungerar ska jag posta samma inlägg hos dig:


      Jag beklagar den smärtan du känner.

      Cancer, fyfan bland det värsta som korsat vår jord. Så otroligt tragiskt, så ont och så bedövande på samma gång.

      Man vet knappt var man ska finna luften ifrån bara för att kunna andas. Det är svårt och det är jobbigt, och att såren läker alla sår är skitsnack. Som du säger är det ett öppetsår för alltid. Dock lär man sig att leva med det och hantera det ju mer dagarna går.

      Jag beklagar hemskt din mammas bortgång. Vi invandrare anser ju att mamman är ”all that”, och det inser man när dem går bort. Mamma som skyddar en, mamma som kramar en, mamma som frågar hur man mår. mamma som tar hand om en när man är sjuk.

      Jag hoppas innerligt att du finner styrka att gå vidare. Inte lätt, men det går.”

      Svara
  7. Dolly

    shit… nu rinner mina tårar som bara den :(

    Svara

Lämna en kommentar