Arkiv för november, 2009

Skillnad på Sorg? Svennne vs Svartskalle Del 2

Postat av: Romeo Patrick 2 november, 2009 klockan 16:15

För er som missat del ett, så finns den HÄR

Bilderna är klickbara!

I det tidigare avsnittet tog jag upp hur jag upplevde svenska begravningar. I detta inlägg ska jag ta upp hur min egen mors begravning gick till så även ni kan se vilken oerhört stor skillnad det är mellan våra begravningar och framförallt, vårt sätt att uppleva sorg.

För er som inte vet så gick mamma bort i cancer, 49 år gammal 2006-05-28. Hon gick bort i Sverige, framför min fars och morbrorsögon, sträckte hon ut sina armar och gick bort. Min far, en stor ståtlig man med sina 185 cm och en röst som kan få berg att skaka dog inombords med min mamma. När jag säger dog, då menar jag verkligen att han dog.

Min far var som tidigare nämnt ståtlig, stark hållning, leende, stark och en man som upplevt så mycket i sitt liv, krig, död, svält mm att ingenting kunde rubba honom. Trodde han. När mamma gick bort, sjönk han nämligen ihop. Han tappade sin hållning, han tappade sitt leende och gråten, än idag nästan 4 år senare finns fortfarande inom honom.

Han fick sköta det mesta tillsammans med min bror och morbror gällande begravningen och sen skulle mamma flygas till Libanon där vi skulle ha begravningen. Jag bodde då på Irland så jag var tyvärr inte närvarande vid själva flytten utan jag mötte upp dem i Stockholm och tillsammans åkte vi vidare till Libanon.

Det första vi möttes av vid flygplatsen var alla släktingar som kom och krama oss och grät. Dem grät floder. Vi möttes av en mörk dag, alla var klädda i svart. Mörkret som redan va ovanpå oss blev ännu mörkare. Kolsvart.

Vi tog oss vidare hem och direkt efter det vidare till kyrkan. Man ska beställa tid för kyrkan, prästen, man ska göra ”flyers” med en bild på den avlidne och en inbjudan till begravningen som man sätter upp i stadens kyrkor. Man ska förbereda så att man har folk som serverar kaffe, och framförallt sockervatten som är välbehövligt då ett flertal får så lågt blodsocker och svimmar.

När man även fixat så att alla gäster ska få mat efterråt, ja ni vet vanliga ”fixa innan saker”, så går man till en kyrkosal, där man har kistan i mitten av salen.

Runt kistan så är det stolar så dem närmaste, ofta mamman/systrarna/döttrarna etc som sitter runt och runt dem sitter resten av människorna. På mammas begravning var det närmare 900 personer som besökte begravningen.

Prästen kommer då och ber över kistan och predikar, sen kommer det olika körer som sjunger psalmer och annat religiöst över den avlidne och säger några ord.

När det är klart börjar sorgen.. Hennes ena lillasyster (30+) skrek och slog på kistan och bad henne leva igen. Hon slog med all sin kraft och skrek och sa snälla komma tillbaka.

En annan av hennes systrar låg med huvudet mot kistan och armarna på och bara gnydde. Hon fick inte fram ett ord, men ljudet hon gav ifrån sig va så fyllt med sorg att den döva skulle ha hört henne.

Så folk grät, jag, mina bröder, pappa, hennes systrar och bröder, familj, släktingar, vänner.. Alla grät mer eller mindre och vissa skrek ut varför hon ska dö av alla människor, hennes bästa vännina började ifrågasätta varför den finaste av oss ska tas ifrån oss.

Det är så svårt att förklara i ord, den intensitet och sorg som fanns i den där aulan. Ord kan verkligen inte beskriva det.

När allt det där är klart, då ska man ta kistan och gå med den runt kvarteret där den avlidne växte upp. Så det var precis det vi gjorde med mamma.

Vi fick vara 8 personer som bar kistan och samtidigt som vi försökte bära den sprang alla av hennes familj och försökte dra ner kistan för (självfallet) ville dem inte att hon ska begravas.

Så man tar som sagt kistan runt kvarteret och folket följer efter i ett tåg. Före kistan går prästen och välsignar vägen etc och efter det kommer kistan och efter kistan kommer resten av folket. I Libanon så har alla affärer en Schalusi (För er som inte vet vad det är; Det är som en ”rullgardin” gjord av metal som man drar ner för hela affären för att undvika inbrott).

När man i alla fall går förbi affärerna med kistan så slutar alla i den affären jobba, dem går ut och har huvudet i backen och visar sorg och respekt för den avlidne samt familj och schalusin dras ner till hälften. När man sen passerat fortsätter dem som vanligt.

När man gått igenom hela kvarteret, någonting som tar tid vill jag lova då man går i en väldigt sval takt, och kistan vägde 400kg + så det var riktigt tungt för oss som bar kistan.

Människorna som är uppe på balkongerna kastade ris (det brukar vi göra när någon gifter sig, men eftersom mamma var så ung så gjorde man det för henne). När man sen gått igenom hela kvarteret så går man till begravningsbilen där man lägger i kistan.

Efter det så går vi tillbaka in till aulan där vi äter mat för att kunna orka med dagen.När man ätit klart är det dags för själva begravningen. Men först ställer sig familjen på led.

Pappa först, sen min äldre bror, sen jag, sen lillebror och sen hennes familj i respektive åldersordning. Människorna som är där kommer då och skakar hand, pussar oss och säger ”vila i frid”. Detta gjorde alltså alla 800-900 personer som var på begravningen.

När vi var klara där är det dags att gå till själva begravningen så att säga. Vi satte oss alla i bilarna och åkte iväg till kyrkan (som var en annan kyrka än den vi va i) där mamma skulle begravas. Där är kyrkan självfallet dekorerad med blommor för den avlidne.

Vi sätter oss alla ner och prästen har en predikan och ber över den dödes själ. I Sverige rablade hon en massa idioti om allt som hade med allt runtomkring att göra, inte med döden direkt och den avlidna. Hoss oss predikar han endast om döden, och om den avlidne.

När det är klart tar då kyrkoarbetare kistan och bär den till graven där hon ska begravas. I det skedet så finns det ingen som inte gråter utan alla snyftar och hjärtat, det är underligt att det inte exploderar av sorg.

När dem placerade kistan i graven föll pappa ner på knä och försökte ta ut den och ville inte att mamma skulle begravas . Han ville inte att hon skulle sjunka där själv i jorden. Alla sa lite olika saker till mamma om hur mycket dem älskade henne och hur otroligt saknad hon är och vi stod där alla en bra stund och bad en bön, alla sin egen bön.

Man tände en cigarette och la den på graven (mamma vägrade släppa cigaretten nämligen enda in i graven), och man fixade fram en kopp kaffe. Koppen skickades runt till alla oss som tog en liten slurp av ”mammas kopp”.

Sedan går man tillbaka till kyrkans aula och där delas ett speciellt ”bröd” ut som är välsignat och folk snackar med varandra. Det var en tjej som skrev i förra inlägget att man skrattar för man vet inte hur man ska behärska sorg och för att det är mänskligt.

Då undrar jag, är vi omänskliga då vi inte kan finna en gnutta glädje i en sån situation? Ingen där skrattade, inte en enda. Ingen har tid, ork eller ens tanke att sitta och tänka på dem goda stunderna man haft med henne, då personen precis dött.

Och som hon skrev att man oftast inte setts på länge, det spelar ingen roll. Inte sitter man på en begravning och är glad över att man ses igen? Man ses ju inte över en fika direkt, man ses på grund av någons död.

Så i alla fall när allt det där är klart åker alla hem. Sen har man 3 dagar ungefär då alla dem som var på begravningen, samt dem som inte kunde komma dyker upp hemma hos en, där den avlidna bott och beklagar sorgen och frågar självfallet om det finns något dem kan göra etc etc.

Det går åt x antal kilo med kaffe kan jag tala om för er. Alla är klädda i svart. Man måste vara klädd i svart i minst 40 dagar.

Dem närmaste, t ex systrar, mamma, döttrar etc dem klär sig i svart i ett år. Men det viktiga är våra 40 dagar. Dem dagarna ska man inte ha på musik, inte ha glada färger, man går inte ut och partar, man sätter inte på tv:n och så vidare. Det är helt enkelt en sorgemånad.

Vi har även en till sak som vi inte gör det första året. Det är fira något. Jul, påsk, födelsedagar, you name it. Vi firar inget innan årsdagen. T ex om någon ska gifta sig så väntar dem med att göra det. Detta är en sorts respekt man visar den döda. Har personen givit oss hela sitt liv, kan vi inte ge dem 1 år av vårat?

Jag personligen tycker det är lite väl hårt, men samtidigt så förstår jag det och jag gillar den oerhörda respekten man känner för den avlidne. Vilken oerhört vacker kärlek i mina ögon. Där man villkorslöst och helt osjälvilskt under ett år, slutar med att fira.

Efter dessa 40 dagar i alla fall har man 40dagars cermonin. Där man än en gång åker till kyrkan där man ber för den avlidne, man hälsar på i graven och sist men inte minst åker till aulan där man blir bjuden på mat. Stämningen då är betydligt lättare.

Folk kan le lite och prata och visa lite andra känslor. Men begravningsdagen, då finns det inte en människa som ler. Det är en sorgedag..

Så nu kanske ni förstår vilken oerhörd skillnad det är på våra begravningar.

Så jag tror ärligt på att vi har en annan sorts kärlek och en annan sorts sorg än vad svenskar har. Det är något man växer upp med. Kultur och ursprung. Finns väl inget som är rätt eller fel. Det är två olika världar. Men förstår ni vilken oerhört stor skillnad det är?

Förstår ni kanske varför vi ibland inte alls förstår oss på er och ni inte förstår er på oss? Det handlar inte om okunnighet eller om ignorans. Det handlar helt enkelt om att många inte upplevt något annat än det som sker i deras land.

Bilderna är från min mors begravning.

6

14 kommentarer | Kategoriserat under Kärlek, Värderingar