Här lever vi 2010 i ett I-Land med alla fördelar och möjligheter som någonsin existerat. Ändå så är ingen av oss nöjda. Dagligen, året runt, helger, fester och i sömnen! Det finns ingen som verkar vara nöjd. Men var är vi på väg egentligen? Vad är det vi kräver av oss, av andra och av samhället?

Vad är det som gör att vi människor aldrig är nöjda? Förra året så klagade folk på att det knappt var någon snö. Skidåkare klagade och klagade, barnen klagade, föräldrar klagade. Vi vill ha snö! Mer snö! I år klagar alla på att vi har för mycket snö. Det är fan snö överallt! På taken, under bilarna, i barnens kläder. På hundarnas snoppar. Överallt! Och inte fan är det någon som är nöjd? Vi klagar ändå! Det är för mycket snö!

Sen kommer vi till det riktigt roliga. Vi skickar ett mail och klagar på att det inte kom fram på 10-20 sekunder! Vi försöker ringa någon och blir helt galna när dom inte svarar på telefon eller svarar på ett sms vi har skickat! Herregud! SVARA DÅ?! JAG SKICKADE DET FÖR 2 MINUTER SEN!

Sitter vi framför datorn så får man nästan utbrott när det tar länge för en sida att laddas. Länge? Över 5-10 sekunder är länge för en användare idag. Men va fan, för 5-10 år sen så visste du knappt vad Google va för fan, idag klagar du på att det går segt? Är man aldrig nöjd? Jag kommer ihåg när jag laddade ner mp3 låtar från Napster bland annat.. 2-4kb/s och helvette vad jag va glad! Idag ligger jag uppe i 10-11000 kb/s och ändå klagar jag om det tog lite längre tid än vanligt!

Jag kommer ihåg att jag såg på flintskallen Robert Aschberg (som jag för övrigt gillar) under om jag inte minns helt fel ”Insider” där dom pratade om en ung kvinna (tror det var förrförra julen) som hade en son och inte fick en bostad av socialen. Hon var helt galen i det svenska samhället och framförallt stockholm socialen som inte ordnade bostad åt henne. Men din lilla fitta, du sitter på ditt feta arlse och vill ha hjälp av socialen. Det är inte alltid lätt, klart man ska kunna få hjälp om det finns, men att sitta och skylla på dom och klaga på dom för att dom inte hittar? Va fan ska allting vara serverat på ett silverfat åt folk nu förtiden?

Tänker man inte på alla djävla människor världen om från Afrika till Asien till Månen, att där finns det människor som inte får ett djävla skit? Som inte ens har en bostad? Men ändå gråter du och klagar på att dom inte hjälper dig att hitta en bostad?

Sen klagar vi på maten , vi kan inte värma dom där djävla potatisarna för att uppvärmda potatisar är inte goda! Eller på att vattnet smakar bajs (mitt vatten smakar nämligen gödsel) och det kan man inte dricka. Vi har människor i världen som skulle slicka rent brunnen om dom kunde för dom saknar vatten och dom skulle äta potatisarna om dom så vore mögliga! Ändå sitter vi här på våra stora feta håriga arslen (min är i alla fall hårig, är inte din det läs: renrakade kvinnoarsle), och klagar och klagar och klagar!

Ingen av oss är nöjd med det vi har. Vi uppskattar ärligt inte vardagen. Vi uppskattar inte att vi lever i ett tryggt samhälle , att vi faktiskt har en säng som vi kan sova på. Att vi har färskt vatten och mat för dagen. Om något händer oss så finns det medel för att hjälpa oss. Ekonomiskt, medicinskt mm. Ändå klagar vi!

Helvete jag klagar dygnet runt! Jag klagar på allt och alla! Jag klagar på om min djävla bil inte fungerar. Jag klagar på att mitt internet är för segt! MEN FÖR SEGT FÖR VAD?! Jag har internet, jag har ett hem, jag har mat, jag har , jag har jag har.

Alltid när jag känner att jag klagar försöker jag tänka på dom mindre lottade. På dom människor som inte har det lika positivt som mig. På dom människor som kanske varken har mat, bostad eller någon som hjälper dom. På dom stackars barn som förlorar hela sn barndom för att dom måste tigga eller arbeta så att familjen ska ha råd att äta och överleva. Det värsta av allt är att jag är n person som känner mig värd någonting. Jag är för fan Romeo , hell yeah. Men vet ni vad? Jag är egentligen piss. I jämförelse med dom som kämpar för sin vardag, och är tacksamma för den lilla potatisbiten som dom får för dagen, om ens den.

Dom klagar inte som vi gör. Jag har träffat så djävla många fattiga, människor som inte ens har råd med skor. Jag har varit i Afrika, i Honduras i central Amerika och lite här och var. Och alla dom människor jag träffar, barn som vuxna säger samma sak. Vi kanske inte har allt, vi får kämpa och vi kanske inte har mat för dagen. Men vi är tacksamma för det lilla vi har. Vi är tacksamma för den lilla biten bröd vi stoppar in i vår mun.

För mina kära vänner, ju mer vi har och äger desto mer ska vi klaga. Desto mer vill vi ändra på. Ju mindre man har desto mer tacksam är man. Vi måste verkligen hitta tillbaka till tacksamheten över det vi har och inte klaga över vart och vartannat. Vi leve redan i en kaotisk värld där man bara förväntar sig och förväntar sig.

Det är dags att vi stannar upp för en stund, andas djupt och är riktigt tacksamma för att vi har ett så otroligt bra liv egentligen och att vår hälsa är i behåll.

I många länder, framför allt arabländer så är kvinnan väldigt förtryckt. Där har hon knappt någon rätt i samhället och hon är alltså betdyligt lägre än vad mannen är.

I västvärlden, framförallt i Sverige så har kvinnan egentligen mer ”rättigheter” än vad mannen har i många avseenden. Till exempel om jag blir slagen av min fru, kan jag anmäla henne för misshandel. Hur troligt det är att hon blir dömd vet vi inte direkt. Om hon däremot anmäler mig för misshandel, döms jag för kvinnomisshandel.

Bara genom detta har vi alltså konstaterat att det är värre att slå en kvinna än en kvinna som slår en man. Personligen trodde jag båda var lika idiotiska. Självfallet finns det grunder till varför det finns något som heter kvinnomisshandel och att det är fler män som slår kvinnor etc, så spara mig dessa kommentarer.

Om man och fru skiljer sig, har kvinnan per automatik rätt till barnen så länge hon då inte är någon knarkhora som inte kan ta hand om sina barn. I vissa lägen har t o m socialen tagit över barnen istället för fadern. Så än en gång dömmer man till kvinnans fördel.

Men detta är inte vad det här inlägget handlar om, mitt inlägg handlar om makten som en kvinna kan ha över mannen under speciellt en omständighet. Som sagt, i västvärlden.

Vad pratar jag om då, luddigt är det nämligen! Jo jag pratar om det som för mig är helt oförståligt, något som jag vrider och vänder på åt alla håll och längder men ändå inte får någon förståelse för.

Abort. Det är precis vad jag pratar om. Abort eller valet att behålla ett barn. Det är enligt mig kvinnans största makt över en man. Just den stunden kan alla säga va fan dom vill. Men just den stunden kan mannen inte göra ett djävla skit.

Om jag är tillsammans med en kvinna som blir gravid, så sätter man sig ner, i ett sunt förhållande och diskuterar det. Ska vi behålla barnet? Eller ska vi genomgå en abort. (Vi skriver ja, tro mig, är man en hängiven pojkvän/man, så påverkas man också väldigt psykist av det).

Bästa scenariot vore självfallet om man kommer överrens, antigen över att behålla barnet eller kanske över att genomgå en abort. Det finns liksom ändast dom två valen. Men vad händer om meningarna går isär? Om kvinnan vill det ena och mannen det andra? Vad har då jag som man rätt till? Vänligen missförstå inte inlägget, detta handlar inte om ”man vs kvinna” vem som är bättre eller har mer rätt eller sånt tönteri. Detta inlägg handlar enbart om den maktlösheten och frustrationen man har som man om man har skilda meningar i ett förhållande.

Scenario 1:
Kvinnan vill göra abort, mannen vill inte det. Han försöker övertala henne att behålla barnet, han vill ju så gärna bli pappa. Men hon vill inte, hon känner sig varken redo eller mogen och säger blankt att hon ska genomgå en abort. Om hon ändå trotsar hans vilja (för bollen ligger ju hos henne, det är hon som bestämmer vad som ska hända) och genomgår en abort, så är det som händer att man kanske försöker igen senare eller med någon annan till exempel i framtiden.

Scnenario 2 , a.k.a Death scenario
Här går meningarna isär riktigt ordentligt. Kvinnan vill behålla barnet medan mannen vill ha en abort. Vad gör man då i ett sånt här scenario? I scenario 1 så är det egentligen inte hela världen, även om man t ex är totalt emot abort, men då har man inte skapat någonting som kommer att komma till denna värld. I detta scenario så vill man inte. Vi kan ta mig som ett personligt exempel för detta hände mig.

Jag ville inte. Inte för fem öre bli pappa vid den åldern, vid den ekonomiska situationen och vid den levnadssituationen. Nej! NEJ FÖR FAN! Aldrig att jag vill ha en onönskad liten bebis till denna värld. Aldrig att jag vill ha en liten bebis som kommer att leva under dom förhållandena jag hade med dålig ekonomi och livssituation. Aldrig. så enkelt var det!

Men var det verkligen så enkelt? Jag förklarade allt, jag gick igenom detaljer, alla pro’s and con’s (fördelar och nackdelar) och tro mig, det var con’s mer än vad det var pro’s. Betydligt tyngre lista. Helvete listan vägde flera kg i nackdelar. Men hon ville inte genomgå en abort. Hon kände att hon var redo att bli mamma, hon ville det så otroligt gärna.

Där stod jag..Maktlös för första gången i mitt liv. Helvette, jag har gått igenom krig, både som barn och i vuxen ålder (flera gånger jag var på semster i mitt hemland hamnade vi i krig och 2006 så fastnade jag där i 8 månader, så jag har upplevet misär och elände kan man lungt säga), jag har upplevt hat, rasism. Och varenda liten sak har jag kunnat knäcka mellan mina fingrar, jag har kunnat hantera situationen, jag har kunnat få ur positiva erfanheter ur allt. Men detta. Det var ett slag under bätet.

Vad ska jag göra? Slå henne i magen? Döda henne? Tvinga henne? Övertala henne? Så många tankar gick runt i mitt huvud. Då slog det mig. Orättvisan i den frågan. Där jag inte hade ett djävla skvatt att säga till om. Jag, Romeo Patrick, jag? Va fan det stämde inte överrens med min bild. Jag kunde inte kontrollera om jag ville ha barn till denna värld alltså! Jag hade ingen makt, jag hade inget att säga till om. Jag kunde försöka övertala henne tusen gånger om. Men hon ville följa sitt och jag kunde bara stå och titta på.

Nu är det så att jag ändå tycker man ska ta sitt ansvar, om man t ex sätter på en härligt renrakad mus med sin renrakade myra (säger jag elefant så säger ni att jag har storhetsvansinne) , utan något paraply på huvudet, ja då är det klart. Då får man ta mig fan ta konsekvenserna.

Men så var det inte i mitt fall, min vackra mindre version av Romeo, vi kan kalla honom Generalen, han hade regnskydd. Och den där renrakade fina musen, vi kan kalla henne Rattatouiletty hon hade inga fina piller i sig. Men då hände det som inte fick hända och paraplyn flög av! Det var nämligen storm! En rejäl djävla storm! Det gungade på som fan i stormen och till slut så kunde inte generalen hålla sig utan han spydde och spydde… och spydde… oh yeah baby…

Efter flera timmar (oh yeah baby..) tog stormen slut och en stilla bris svepte förbi, vaggandes till en härlig sömn. Jag talade om för Rattatoiletty’s ägarinna att på grund av det som hände så måste vi vidta åtgärder! Vi skulle alltså ta ett dagenefter piller.

– Ska jag eller du åka förbi? Jag kan gå och handla så slipper vi oroa oss.
– Va? Neej då, jag har aldrig blivit gravid så du behöver inte oroa dig.
– Jo tack, hellre det säkra före det osäkra. Följ med så fixar vi ett nu för fan.
– Nej! Jag tar inte sånt, jag spyr och mår illa av det!
– Men snälla rara fina flicka, jag har starka soldater för fan.
– Och jag har stark defensiv, så tack men nej tack.
– Vet du vad, då får du fan ta konsekvenserna. Jag vill seriöst inte vara ansvarig om du blir gravid!

Jag tog mitt ansvar till det yttersta.. Mer kunde jag inte göra..

Så för att återgå till det jag pratade om innan historien (för er som var lite tröga så beskrev jag sex, inte en djävla storm på en båt som vissa av er trott) så stod jag där, en man som tagit sitt ansvar så gott han kunde som skulle få bli en far mot sin vilja.

Mot min vilja? Va fan, om jag har sex med en kvinna mot hennes vilja kallas det våldtäkt. Jag kände mig våldtagen. Självfallet inte kroppsligt med psykist. Någonting jag inte vill, någonting jag verkligen inte vill ska hända, var på väg att ske. Jag skulle bli en pappa mot min vilja. Jag skulle få barn till denna värld, mot min vilja!

Som tur är, efter massa om och men, efter massa skrik och tårar, förstod hon till slut att vi bara inte kunde ha barn. Och jag slapp bli pappa.
Men vad hade hänt om hon hade fortsatt? Vad finns det för lag och skydd som skyddar mig? Ingen.. Är det inte dags att vi kanske ska titta på även mannen i detta avseende? Har inte vi rätt att bestämma om vi vill ha barn i denna värld? Ett sån stort, eller rättare sagt enormt beslut ska man ha rätt att få fatta båda två.

Om en motsäger sig att ha barn, då ska man enligt lag ha rätt till just det. Att det ska finnas lag att man inte kan tvinga mannen att bli pappa.

// Romeo med General

Jag har varit med om mycket i mina dagar. Men idag tog nog priset över snökaos. Jag är ju ursprungligen från Lycksele/Umeå uppe i norrland, så jag är rätt van med snö och stormar och allt vad det för med sig. Det jag däremot inte är vad med är att bo ute på landet i en stad som har en enda plogbil.

Jag vaknade vid 08.00 idag och kollade ut och märkte att allt var vitt. Satte på mig glasögonen , för så klart måste jag ju sett suddigt men nog var det lika vitt ändå! Alltså hade jag två alternativ att välja emellan.

1: Jag har gått och blivit blind.
2: Det har snöat, så jag är snöblind.

Det känns som att det är lite av bägge delarna faktiskt! Att det var så mycket snö skadar ju inte, hundarna älskar det. Så fort dom går ut så försvinner dem i snön och lilla Chasey gräver antagligen tunnlar då det har snöat så pass att snön är högre än vad hon är.

…Toppen, hundarna har det underbart! Men jag då? Jag ska ju ta mig iväg till min intervju (Var kallad till en intervju som chef i Lidköping). Bilen var till hälften täckt med snö, vägen var inte plogad! Notera att jag faktiskt bor ute på landet *bonde* så här finns ingen kommunal plogbil som röjer. Nej, här har man en ”vägkomitté” där en är ansvarig för att ploga.

Dock så bor jag på en ”privat” väg så ingen plogar hos mig inte! Självfallet får man panik, men som tur är var gubben snäll och kunde komma ut direkt efter frukosten och ploga upp vägen + min väg. Så toppen! Allt frid och fröjd.. Eller?

På väg till Lidköping upptäcker jag att vägen inte är plogad! Den har i och för sig plogats tidigare på morgonen, men det blåste så mycket att allt det plogade kom tillbaka på vägen. Så jag fick en och en annan sladd på väg till mötet.

Nu är det så att det var ett flertal jobb som var utannonserade så vi var en 30 stycken på mötet som sedan delades in i grupper (beroende på vad man sökte). Det sorgliga var att 17 stycken hade ringt och talat om att dom var insnöade. Resten hade alla problem att ta sig fram.

Men jag tog mig fram, hemresan var däremot värre. Man ser verkligen ingenting på vägen, allt är VITT! Helvette, synd att man inte kunde färga snön så att man åtminstånde kunde se var fan man körde.

Inte hindrar det mig i alla fall från att grilla! Ni förstår, jag är född till grill människa, och när jag säger i vått och torrt, då menar jag verkligen vått och torrt =)

Här ser ni grillad ytterfläskfilé med Libanesiska pommes (badade i vattenlag med olika kryddor och örter, mums) samt favorit sallad Taboule!

Det var min lilla dag det =) Får bjuda på lite bilder på mina sötnosar.

(Eller snarare en massa!)

[nggallery id=1]

Det var i maj 2006 vid ett möte som gällde en praktikplats. Mötet var en del av ett arbetsmarknadspolitiskt program och 28-åringen skulle träffa en kvinnlig företagsrepresentant.

I stället för att skaka kvinnans hand lade han handen på sitt bröst och förklarade att hans religion förbjöd honom att vidröra kvinnor utanför familjen.

Mannen fick ingen praktikplats på företaget. De menade att han saknade tillräcklig kompetens och erfarenhet. Men enligt Arbetsförmedlingen var det den uteblivna handskakningen som var orsaken. Därför drog de in mannens ekonomiska ersättning.

DO yrkade på att mannen skulle få 120 000 kronor i skadestånd, men tingsrätten fastslog det lägre beloppet, bland annat för man ansåg att diskrimineringen var oavsiktlig. Utöver skadeståndet ska (Utdrag från SvD)

Idioti. Alltså jag är på någon djävla krigsstig mot idioti i samhället! Så.. Här har vi en liten fitta som vägrar ta en kvinna i handen , blir vägrad praktik plats och kräver skadestånd för ”diskriminering”.

Okey, vi backar några steg så ska vi se vad vi kan skaka fram. Idag är flera hundra tusen arbetslösa i Sverige. En arbetslös vuxen som är arbetssökande och inskriven på arbetsförmedlingen får då gå in i någonting som heter Jobbgaranti. Detta innebär att man ”får hjälp” (right…) med att hitta jobb.

Man ska dessutom från 8-17 varje dag söka jobb. Det är alltså ett heltids jobb enligt AF att vara arbetssökande och att man ska söka jobb från 8-17 varje dag, vardagar. Låt oss ponera att du ska iväg på din brors bröllop, det har du inte rätt till. Då är du frånvarande och det får man inte vara om man ska ha Jobbgarantin.

Blir du erbjuden praktik ska du ta den, även om du inte vill ha den. Det är deras regler. Bara att följa. Detta är regler som jag, du, din mamma, hennes kille, din pappa, din bror, hans pojkvän, ja alla ska följa, om man nu är skriven på AF alltså.

Fine, no problem with that. Sjuka regler men va fan, vi måste följa dem…

En vacker dag kommer en liten hårig djävla svartskalle, med så mycket hår på ryggen att man kan rida på honom bakifrån och hålla i rygghåret som remmar och styra i rätt riktning. Han vägrar ta en kvinna i handen.

WOHA. Stopp. Va fan, du kommer till Sverige ditt lilla vidriga fanskap och kan inte ens ta folk i handen, men ändå ska du ut och få jobb eller praktik? Alltså ursäkta mig, mina föräldrar måste vara idioter, för dem lärde mig att det hör till normal hyfs att skaka hand. Så han har varken integrerat sig, eller assimilerat sig i det svenska samhället, eller lärt sig hur västvärlden ser på saker och ting.

Vem fan vill anställa honom? Jag är svartskalle (ja, med hår på ryggen, så vill ni rida, ring mig!) och jag skulle aldrig ha en fjolla som honom som inte ens kan hälsa på en annan människa. Så varför anmäler inte kvinnan honom för diskriminering? Hans religion?

Who the fuck cares, det är fortfarande diskriminerande att han inte tar i henne för att hon är kvinna.

Varför kan en fitta anmäla mig om jag kallar henne hora, slampa, fittluder (Jag hoppas inga barn läser min blogg, i så fall läs: höra, lampa, filtludd)? Jo, för att hon blir kränkt. Jag nedvärderar henne. Så.. Om jag inte tar i henne för att hon är kvinna, är inte det kränkande? Nedvärderar jag inte henne? Vadå, är jag allah alibabab abd el rahim så jag är så djävla mycket bättre att jag inte ens kan ta henne i hand?

Seriöst Sverige, lägg av med detta djävla skitsnack. Den där djävla fittan skämmer ut oss invandrare, rikstäckande dessutom! Om du ska anmäla för diskriminering, anmäl för att dem kallar dig svartskalle, fårherde (så länge du inte är det), ja eller va fan som helst. Men låt det finnas grund för det.

Herregud.. När jag gick i skolan fick jag hör av mattanten att jag inte fick prata svenska för vi bor i Sverige. Polisen i Lycksele sa till mig ”Ni invandrare drar alltid till er bråk” (Klart vi gör, vi får ju ingen uppmärksamhet i samhället annars), men inte fan gick jag runt och anmälde för diskriminering.

Den där fittan såg sin chans att få lite snabba pengar. Jag hoppas och ber att han 1: Blir utkastad ur landet. Eller 2: Får ett jobb på sin brorsas (som också är hans pappa) pizzeria som en djävla pizzabagare.

Ja, detta inlägg var grovt. Men jag är så djävla förbannad på sånt där djävla larv. Väx upp för fan.

Eller åk hem till ditt djävla arabland Ali baba, och ta med dig dina 40 rövare (Läs: fruar). För här finns det ingen ”open sesami” dörr för dig.

För den har jag stängt!

OBSERVERA: Detta inlägg handlar inte om mannens religon, det handlar inte om en kristen, det handlar inte om en jude, det handlar inte om en muslim. Det handlar om någon fitta helt enkelt. Jag skiter fullständigt i om han så är buddhist. Vissa av er verkar inte riktigt förstå det.

Det finns runt om i världen helt bizarra lagar som man verkligen inte kan förstå sig på. I någon stat i USA är det förbjudet att ha sex efter klockan 18.00 och vissa veckodagar. Någon stat tillåter en man att slå sin fru, men max en gång i månaden.

Såna lagar sitter vi här i Sverige och andra länder och skrattar åt.. Men sen finns det dom riktigt idiotiska lagar som finns i vårt blågula land. Ni har väl säkert inte missat personen som hjälpte en överfallen dam som själv blev anmäld och tvingades betala vite på 50.000 kr till gärningsmannen?

När jag bodde i Lycksele hade vi en liknande händelse, exakta uppgifter kommer jag faktiskt inte ihåg men det handlade om 3-4 personer som rånade ett närlivs i Lycksele. Dem slog sönder käken på den 60+ åriga damen som jobbade i affären, stal en massa grejer och halkade (om jag inte misstar mig) på vägen ut.

När rättegången hölls, slutade det med att kvinnan blev betalningskyldig åt männen. Dom fälldes självfallet för rånet, men hon fick betala ett sjukt högt skadestånd till dem på grund av omständigheter jag inte riktigt kommer ihåg. Men hur går det där till egentligen? Hur kan man som offer tvingas betala, när man till exempel försvarar sig?

Sverige har ju en sjukt konstig lag som säger att i nödvärn har man rätt att agera, men bara så mycket som situationen tillåter. Okej, vi kör på det. Men exakt vem är det som avgör hur mycket situationen tillåter? Ni som har hamnat i ett pressat läge vet att man inte riktigt hinner tänka så mycket.

Inte tänker jag ”Okey, om jag slår personen över ansiktet en gång räcker”. Men tänk om en gång inte räcker, ska jag riskera mitt liv för en patetisk lag som mer eller mindre skyddar gärningsmannen? I så fall ska jag fan gå ut och råna folk och bli nerslagen och tjäna multum på skadestånd, fuck jag kan till och med ha det som ett heltidsjobb!

När jag var yngre och bodde i Lycksele hade vi en kiosk , ”Inne kiosken” var namnet. En liten mysig butik så pappa hade något trevligt att göra om dagarna. Butiken låg i ett väldigt gammalt hus och hade enormt stora fönster mot vägen. En dag ringer pappa hem vettskrämd och säger att flertal ungdomar kastar stora snöbollar mot fönstret och att kunderna har blivit skrämda och sprang därifrån.

Så självfallet springer jag dit och ser vem det är, några idioter som var kända i Lycksele för sin rasism. Dem fortsatte med det där flera kvällar i rad och pappa hann aldrig ifatt dem när han sprang efter dem. När vi ringde polisen så sa dem ”Vi kan ingenting göra.”

En kväll är både jag och min äldre bror där och samma sak sker, så vi springer efter dock så hinner dom fly. Vad dem däremot inte visste var att jag visste vilka dem var. Så efter någon timme ser jag dem gående på gatan och ropar på min bror och vi får tag i dem, ruskar om dem ordentligt (inte slår) och tar dem i nackskinnet till kiosken och vi ringer polisen.

Polisen vägrade lyssna på vår historia utan tog killarnas version och skrev ner och sa åt oss att vara tysta. På plats sa dem att min bror hade slagit dem, men senare under förhör sa dem att min pappa hade slagit dem. Rättegång skedde, jag och min bror sa precis som det var att vi tog tag i dem och ruska dem.

Pappa förklarade att han inte ens var ute och aldrig hade rört dem, ändå blev han fälld och fick betala skadestånd på 28.000 kr. Än en gång, offret som fick skit. Vi anmälde dem för skadegörelse, ofredande och hets mot folkgrupp då dem hade sagt en massa rasistiska saker till min far. Men gissa vad, det togs inte ens upp till rättegång, åklagaren tyckte inte att det var tillräckligt med grund för att väcka åtal.

Ska vi ta andra exempel på helt patetiska idiotiska lagar? En kvinna för ca 5-6 år sen blev uppringd och delgavs då att hon var den enda arvingen till en död släkting och att hon hade ärvt 700.000kr. Kvinnan fyllde på alla papper och köpte och hade sig för dessa pengar.

5-6 år senare kommer någon från tyskland som är närmare arvinge till mannen och kräver henne på pengarna. Svensk lag dömer till hans fördel och tvingar kvinnan (som blev uppgrind) att betala tillbaka varenda öre. Och om inte det var nog så begärde han skadestånd på att hon använt upp pengarna på ytterligare 50.000 kr.

Även där blev jag helt förbluffad. Sverige snackar så djävla mycket om rättvisa och en persons rätt i samhället och jag vet inte vad. Men hur fan kan hon bli återbetalningsskyldig? Om någon ringer mig och säger att jag ärvt en massa pengar, nog fan tror jag på det när allt är legimt. När allt går rätt till.

Hur kan man döma till hans fördel? Det finns en massa lagar i Sverige som verkligen behöver granskas. Jag känner mest ilska över att dem människor som visar civilkurage och hjälper en person i nöd åker dit för det. Om jag ser en kvinna bli våldtagen, jag lär ju slakta mannen som försöker.

Ska jag då åka dit för misshandel? När jag precis räddat en kvinna från något så djävla hemskt och vidrigt? Ska då jag behöva åka in i fängelse? Vill lagen att jag hellre står och tittar på och väntar tills allt är klart och under tiden ringa polisen och vänta på hjälp? Fuck you säger jag bara. Jag ska knulla skiten ur den mannen, och blir jag anmäld för det, då ska jag spotta som en djävla llama!

§ En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.

Rätt till nödvärn föreligger mot

• Ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
• Den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
• Den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
• Den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse

Jag har gästbloggat hos en kär vän för ett bra tag sen angående detta med att man ska tycka om sig själv, för den man är och för hur man ser ut.. Nu väcktes samma tankar när jag läser aftonbladet angående att Elin kling är för smal (Ja , hon är faktiskt för smal) och att Molly är för tjock (Eh?).

Så jag tänkte bara ta tillbaka inlägget jag skrev då om skönhet så vissa får sig en tankeställare kanske:

Jag tappar hakan så oändligt mycket nu förtiden. Över så otroligt dumma saker egentligen som pågår runt omkring mig. Detta är nog mer riktat till tjejer än killar. Ska försöka visa hur jag och många andra ser på framförallt er tjejer.

Vi invandrare växer upp med föräldrar som tycker att vi är det vackraste som finns, våra släktingar håller med. Vi kan se ut som grisar som har korsats med gorillor men ändå får vi jämt höra hur fina och duktiga vi är.

Detta har lett till att vi har väldigt bra självfötroende och sällan tycker vi att vi ser dåliga ut, trots att ibland kan man se ut som stryk som sagt. I Sverige känns det inte riktigt likadant, jag har vänner som säger att deras föräldrar aldrig säger åt dem att dem är fina eller ger dem komplimanger.

Vi lever på 2000 -talet, och den vackraste av er känner sig ful, känner sig rentav tjock kanske och är i själva verket väldigt smal. Men varför? Ibland kan jag se en tjej som ser ut som att gud har målat av henne med sina bara fingrar en som står för skönheten själv. Men det tycker inte hon.. Hon tycker att hon är ful eller tjock eller finnig eller whatnot.

Samtidigt tror ni tjejer att vi killar bara gillar smala tjejer. Det är inte heller sant. Jag föredrar mulliga. Jag har en vännina som är väldigt överviktig som är så otroligt vacker och det berättade jag för henne. Hon fick tårar i ögonen och sa ”En kille som dig tycker inte alls så”. Nu tycker hon att jag ser bra ut, men bara för att jag ser bra ut innebär inte att jag per automatik tycker om en viss typ av tjejer?

Mitt budskap, meddelande eller kalla det vad ni vill är att i denna värld vi lever i där skönhet verkar vara allt är rubbad. Skönhet är långt ifrån allt. För er som inte tycker att ni ser bra ut, som tycker ni är för fula, för tjocka, smala eller för äckliga. Tänk på följande och då menar jag tänk ordentligt.

Om du är wawawiwawa i mina ögon. Tror du att du är det i bertils ögon? Eller Sarahs ögon eller Malins? Om du ser en bil säger du till din vän ”oh vilken läcker bil” och vännen tittar snett på dig. Inte har ni samma åsikt då?

Men varför är all annan skönhet än människan delad tycker ni? Klart alla tycker olika om utseenden. Du kan vara tjockast i stan, tro mig det finns killar (snygga, smala, tränade, tjocka) som ÄLSKAR såna tjejer och blir totalt heta efter dem. Sen finns det smala/vältränade tjejer och en massa killar efter dem. Sen finns det dem (Som jag) som inte är efter dem. Är du brunette gillas du av en viss skara  och är du blondin kommer du gillas av en annan. Byt hårfärg och plötsligt gillar dem andra dig men inte dem som tyckte om dig från början.

Just vad jag menar är att hur du än gör, hur du än ser ut så finns det människor i denna värld som alltid kommer tycka du är dryg och ful och andra som kommer tycka du är soft och snygg.

ALLTID.

Jag kan bevisa detta på två sätt faktiskt. Ett som hänt mig i verkliga livet och en sak jag såg över internet.

Det första jag såg över internet var en väldigt tanig invalid kille som hade en flickvän. Han var alltså så invalid att han bara kunde få stånd/röra lite på händerna. Han hade en rätt fin flickvän som tog hand om ALLA hans behov….

En annan sak jag såg var för någon månad sen när jag var och klubbade, där var det en rätt hot hot cihleno kille (Jag är hetreo), som gick fram till en tjej som led av en sjukdom. Hennes kropp är fullt utvecklad men hennes ansikte va skitlitet. Alltså riiiiktigt litet. Han blev skitkåt på henne och tog och började dansa med henne. Hon blev rejält chockad men han fortsatte, någon timme efter såg jag dem halvt juckandes på en stol, med tungorna i halsen på varandra.

Så inse, att du ska vara fin för DIG och ingen annan. För i slutändan, skönhet kan tas ifrån dig, men inte din personlighet. Och man har en kille eller tjej som vill ha dig för att du är snygg, är det verkligen vad vi vill ha? Någon som tycker vi är så snygga, därför vill dem vara med oss? Vad händer om dem hittar en snyggare? Du ska älskas för den du är, skönheten existerar hos alla, stora som små. Smala som tjocka. Man är aldrig snygg i allas ögon.

Dove har en rätt bra video, bara för att visa er hur rubbad världen är.

[youtube iYhCn0jf46U]

Ett bra tag nu har jag kritiserat Rabih Jaber som var med i Idol då han hamnade i Let’s dance. Min mening har varit väldigt klar och jag har sagt att snubben hör inte hemma på dansgolvet och att han försöker alldeles för mycket.

Jag har även sagt att man ser att han verkligen försöker bli känd, men en hans ”stjärnstatus” slocknade innan den ens började. Detta har jag både sagt till vänner och bekanta, samt skrivit lite här och var på forum där man diskuterat denna man. Till svar får jag alltid precis samma sak.

Du är avundsjuk!

Avundsjuk? Jag? Aldrig!

Jag är ju typen som gillar att analysera så jag tänkte att dem kanske har rätt. Innerst inne kanske finns en avundsjuka, nog för att jag inte känner den. Så jag grävde djupt inom mig och fan avundsjukan. Men inte fan var det för Rabih Jaber.

Helt sonika för att jag känner inte riktigt att det är något att vara avundsjuk på. Jag är en person som blir avundsjuk på riktigt intelligenta människor, människor med fantasi, människor som skapar något stort. Sånt blir jag avundsjuk på, att varför inte jag? Men inte för att någon kommer med i idol och blir ”känd”.

Så min fråga är, för att man inte tycker om någon och för att man kommer med argument om varför personen i sig t ex inte är värd den uppmärksamhet han får. Är man per automatik avundsjuk då? Är det liksom någon försvarsmekanism som slår in så man anklagar folk för avundsjuka?

Än idag förstår jag inte varför det finns en sån otrolig defensivitet hos många. Så fort man inte följer strömmen , eller tycker annorlunda då är det något som står fel till tydligen.

Det jag ärligt kan för övrigt kan säga att jag är riktigt avundsjuk på. Eller kanske inte avundsjuka men rejält förbannad på är dem dör fittorna i ”My sweet 16” på MTV. 15 åriga små horer (killar som tjejer) som gråter för att dem inte får en bil, eller för att deras klänning inte passade. Sånt gör mig avundsjuk och så förbannad att jag inte ens kan kolla på den serien. Själv kommer man från fattiga omständigheter, där mat för dagen var en lyx och på andra sidan jorden klagar en liten fjolla på vilken färg på hennes halvmiljonkronors bil ska ha. Det är orättvisa på hög nivå. Där känner jag en viss avundsjuka ja.

Nej, skippa avundsjukan för den är inget att ha. Alltid om jag är på väg att känna avundsjuka så tänker jag alltid på dem mindre lottade. Dem som inte har den lyxen att sitta framför en dator. Dem som blir sexuellt utnyttjade, svälter, dom som är sjuka.. och dom och dom och dom… Ja ni förstår poängen.

Jag har min hälsa och jag har människor runt om mig som älskar mig. Vad mer kan jag begära?

Fotnot: Avundsjuka är en (varaktig) känsla av avund och missunnsamhet. Normalt rör det sig om områden som innefattar något av följande: pengar, utseende, relationer, talanger och livsstilar.
Avund är enligt skolastiken en av de sju dödssynderna.

Jag har suttit och skrivit inlägg efter inlägg bara för att sedan radera det och aldrig posta den. Är som lite kluven över varför jag egentligen ens har en blogg och varför skriver jag ut mina tankar och värderingar och åsikter och skit?

Vad exakt är det som får mig att orka lägga ner min energi på att skriva en blogg? För er som har följt min blogg och för er som känner mig personligen vet att jag är oerhört stark och ger mer eller mindre blanka fan i vad folk tycker.

Så det har skapat ett kaotiskt inferno i mitt huvud. Varför skriver jag en blogg då? För att fördriva min tid eller för att nå ut till människor. Om vi säger att det är det senare, vad exakt vill jag nå ut med och varför? Är det för att underhålla personer? För att visa alla människor som jag inte ens känner vem jag är och vad jag tycker? Varför ska dem bry sig om min åsikt, en person dem aldrig träffat?

Kanske för att ibland få lite insikt eller kanske för att garva åt mina värderingar, inte vet jag. Men varför skriver jag? Jag tror det ligger nog lite egoism, eller mycket i det hela. Det är nästan så att jag försöker få folk som läser att förstå mig för på något konstigt sätt så är det inte många som gör. Mina åsikter är alltid starka, tvära och radikala. Här finns det inga genvägar utan rak på sak, take it or leave it.

Summa sumarium, jag tror nog att anledningen till min blogg är nog en liten tidsfördrift men samtidigt vill jag nog försöka upplysa och bidra med det lilla jag kan. Mina inlägg kanske kan få någon person där ute att haja till.

Enough about that.

Nu får jag helt enkelt komma på något att blogga om. Mitt nästa ämne ääääär.

Avund.