Att få vara ensam ibland, en omöjlighet?
Jag bor mitt ute på landet, jag känner inte en enda själ och jag går sällan utanför min dörr. Så någon mänsklig kontakt har jag inte haft på senare tid, inte heller någon glädje. Det känns faktiskt inte så roligt när man sitter i sin lilla stuga och bara är, när saker runt om kring en händer men man är inte delaktig i dom.
Vissa människor har sin familj, dom har saker att göra och ändå klagar dom över sin vardag. Är dom ensamma en enda dag då djävlar är det kaotiskt för dom känner sig ensamma. Men säger jag att jag vill iväg, kunna andas, kunna få uppleva då blir det ett annat sätt att se på saker och ting.
Hur jag än vänder mig, hur jag än rör mig så finns alltid samma fasad runt om mig. Försöker jag ta mig ur den så blir det ett himla liv och som vanligt handlar det om allt annat än mig. När jag försöker göra någonting och cirkulera det kring mig är det alltid någon som får det att handla om dom istället för mig.
Är det inte underligt hur man har det så? Varför denna sjuka egoism? Det är ungefär som att man inte är tillåten att andas. Ursh nej, sånt här gillar jag inte och fortsätter det så kvävs jag och då kan jag lika gärna flytta. Även om jag försöker vara ensam så får har jag hundarna med mig, så ensam är jag ändå inte. För jag måste vara på spänn och hålla koll på dom.
Hur ska man göra för att bryta sig ur egentligen? Denna destruktiva tillvaro är egentligen inte någonting jag direkt har försökt främja men det är som att den göds och vattnas vare sig jag gör någonting åt saken elller inte.
Nåväl, vi får se hur det blir.




