Innan jag inleder mitt inlägg så vill jag först tala om vad Ateist och Agnostiker är för er som inte vet det.

Att vara Ateist är alltså att inte tro på något alls i denna värld i form av en högre makt. Man tror inte på en Gud, man tror inte på Djävulen, man tror inte på något helt enkelt som är ”övernaturligt”.

Agnostiker alltså Agnosticism innebär att man tror på en högre makt men inte på en specifik. Alltså man vet inte riktigt vad det är man tror på bara att det existerar något där ute.

Många säger dock att agnosticism innebär att man inte vet men begreppet har blivit så brett att i nutid innebär det mer eller mindre att man inte riktigt ved vad som existerar där ute men att något ändå möjligtvis kan finnas.

Ateism är positionen att det inte finns någon Gud, gudar eller högre makter. Begreppet är omdiskuterat och spänner från begreppsbestämningen avsaknad av tro (på någon eller några gudar eller högre makter) till definitionen en tro (på att det inte finns någon eller några gudar eller högre makter).

Agnosticismen brukar numera ofta användas som beteckning för uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om densamma.

Lite bakgrunds fakta är också bra att veta kanske. Personligen är jag en kristen  Grekisk Ortodox. Jag tror på Gud, Jesus och Maria. Jag ber lite då och då, går aldrig i kyrkan i Sverige (här finns inte samma samhörighet och tro på samma sätt som i våra länder) medan i Libanon så går jag rätt ofta och ber betydligt oftare.

Det är till 99.9% självklarhet att Libaneser är troende. Antigen är det muslimer eller så är det kristna. Väldigt få är ateister eller agnostiker. Jag tror inte heller det riktigt går att vara något av det i våra länder främst för att vi är ett så troende land. Alla tror, höger och vänste och växer du upp i en sån miljö så blir det per automatik att du också tror. Det är liksom en del av gemenskapen.

Men nu är jag ju inte i Libanon utan jag är i Sverige. Här är det betydligt färre som är troende och på ett helt annat sätt än ”vårat”. Så jag tappar väldigt mycket av min tro. Tyvärr är jag inte den starka personen som många är och behåller tron.

Mestadels beror det också på det vetenskapliga. Jag ställs inför så många funderingar och frågor. Jag krigar med mig själv i mitt huvud. Hela min själ vill vara troende men det känns väldigt mycket som att det krockar med det jag har lärt mig och gått igenom i livet.

Något som jag verkligen funderar på är om Gud finns, varför tillåter han allt som sker? Jag menar om han skapade världen och människorna, varför inte bara direkt skapa det perfekta? Jag förstår som inte, är det någon sorts lek?

Det är ungefär som om jag nu skulle kunna skapa perfekta hundar. Ska jag skapa en aggressiv och en snäll när jag direkt kan få superlydiga bra hundar? Varför dog min mamma? Varför hon och inte jag? Varför inte någon annan? Var min mamma ond? Eller som dom sa i Libanon, Gud ville ha tillbaka sin ängel. Men va fan måste han ta min ängel? Och i så fall varför ens sätta någon på jorden om han vill ha tillbaka dom? Har vi liksom ett lånekort jag har missat?

Så det är så otroligt mycket som verkligen snurrar runt i mitt huvud, som jag ifrågasätter och krigar mot. Tyvärr finner jag inga svar någonstans. Vissa idioter säger till mig ”Gud‘s vägar äro mystiska” eller vad det nu sägs. Men va fan, är det svaret på allt? Att hans vägar är mystiska?! Det var vad jag hörde av folk när mamma dog. Men vilket djävla skitsnack! Ge mig något mer att gå på, inte att hans vägar och handlingar är mystiska!

Det är alltså några av dom sakerna som har fått mig att ifrågasätta Gud’s existens. Men inlägget handlar egentligen inte om min uppfattning om tron utan mer om människor runt omkring.

Hur många gånger har jag inte frågat människor om dom tror på Gud och får svaret nej ? En hel del! Hur många gåner har jag frågat samma personer om dom tror på djävulen? Alla gånger!

Så hur många tror ni svarar ”Nej jag tror inte på Gud, men jag tror på Djävulen!” En hel del vill jag lova er! Det är också det som gör mig så djävla förtvivlad och idiotförklarar folk ganska omgående och sen hamnar jag i en diskussion (som jag för övrigt som ni säkert märkt, ÄLSKAR!).

För er som undrar varför jag idiotförklarar dessa människor så ska jag tala om det för er. Djävulen.. Var härstammar han från? En godnattsaga? Vikingatiden? Forntiden? Var?

Man kan läsa om Djävulen, även benämnd som Satan, Lucifer så tidigt som i bland annat den Hebreiska biblen. Det är alltså skapat från Judendomen ursprungligen vidare in i kristendomen och Islam.

Så hur kan du tro på någonting som är skapat från bibeln men inte tro på något annat? Så då tror du selektivt på det som står i bibeln alltså. Du tror inte på en Gud, men du tror på en djävul som bibeln talat om för dig existerar.

Det är ungefär som att läsa Harry Potter och bara välja att tro på Lord Voldemort (Lord Voldermort är alltså ”Djävulen” i Harry Potter filmerna) men inte på Harry Potter. Hur går det ihop? Det förstår jag verkligen inte!

Avslutningsvis vill jag faktiskt säga att jag är oerhört glad att tro existerar, vare sig det finns en Gud eller inte så tackar jag allt som har med det att göra. Ni förstår i U-länder såsom mitt land Libanon, så har man det väldigt fattigt och när du inte har en ekonomisk tryghett, när du inte vet om du kommer att klara dagen eller kunna förse din familj med mat, då måste du ha någonting som stöttar dig.

När hela din värld är skit, när du tappar all hopp det är då tron spelar in och det är därför man ser i fattiga länder hur stark tron är där. För vi har inget annat att vända oss mot, vi har ingen som stöttar oss! Ingen pelare som håller vår rygg rak.

När jag kom hem från Irland och pratade med mamma när hon var döende frågade jag henne. Mamma, är du inte rädd för att dö? Är du rädd för att lämna oss?
Hennes svar som ekar i mitt hjärta och min öron, det mest trygga svar hon kunde ge mig var. ”Nej, jag är i Guds händer. Jag kommer att komma till en bättre plats”.

För er som fortfarande inte förstår så var det hennes tro som höll hennes mod uppe och hennes leende kvarstod till den dag hon dog. För hon var så starkt troende att hon med all säkerhet visste att när hennes vackra hjärta slocknar, så tas hon emot av det vackraste hennes ögon har mött.

Så vare sig Gud existerar eller inte, så är jag djävligt glad att min mamma trodde så innerligt på hans existens. Nu lever jag ganska simpelt att jag hellre lever ett liv troendes på en Gud för att sedan dö och upptäcka att han inte existerar, än att leva ett liv utan tro för att dö och upptäcka att han faktiskt existerar.

För er som missat del ett, så finns den HÄR

Bilderna är klickbara!

I det tidigare avsnittet tog jag upp hur jag upplevde svenska begravningar. I detta inlägg ska jag ta upp hur min egen mors begravning gick till så även ni kan se vilken oerhört stor skillnad det är mellan våra begravningar och framförallt, vårt sätt att uppleva sorg.

För er som inte vet så gick mamma bort i cancer, 49 år gammal 2006-05-28. Hon gick bort i Sverige, framför min fars och morbrorsögon, sträckte hon ut sina armar och gick bort. Min far, en stor ståtlig man med sina 185 cm och en röst som kan få berg att skaka dog inombords med min mamma. När jag säger dog, då menar jag verkligen att han dog.

Min far var som tidigare nämnt ståtlig, stark hållning, leende, stark och en man som upplevt så mycket i sitt liv, krig, död, svält mm att ingenting kunde rubba honom. Trodde han. När mamma gick bort, sjönk han nämligen ihop. Han tappade sin hållning, han tappade sitt leende och gråten, än idag nästan 4 år senare finns fortfarande inom honom.

Han fick sköta det mesta tillsammans med min bror och morbror gällande begravningen och sen skulle mamma flygas till Libanon där vi skulle ha begravningen. Jag bodde då på Irland så jag var tyvärr inte närvarande vid själva flytten utan jag mötte upp dem i Stockholm och tillsammans åkte vi vidare till Libanon.

Det första vi möttes av vid flygplatsen var alla släktingar som kom och krama oss och grät. Dem grät floder. Vi möttes av en mörk dag, alla var klädda i svart. Mörkret som redan va ovanpå oss blev ännu mörkare. Kolsvart.

Vi tog oss vidare hem och direkt efter det vidare till kyrkan. Man ska beställa tid för kyrkan, prästen, man ska göra ”flyers” med en bild på den avlidne och en inbjudan till begravningen som man sätter upp i stadens kyrkor. Man ska förbereda så att man har folk som serverar kaffe, och framförallt sockervatten som är välbehövligt då ett flertal får så lågt blodsocker och svimmar.

När man även fixat så att alla gäster ska få mat efterråt, ja ni vet vanliga ”fixa innan saker”, så går man till en kyrkosal, där man har kistan i mitten av salen.

Runt kistan så är det stolar så dem närmaste, ofta mamman/systrarna/döttrarna etc som sitter runt och runt dem sitter resten av människorna. På mammas begravning var det närmare 900 personer som besökte begravningen.

Prästen kommer då och ber över kistan och predikar, sen kommer det olika körer som sjunger psalmer och annat religiöst över den avlidne och säger några ord.

När det är klart börjar sorgen.. Hennes ena lillasyster (30+) skrek och slog på kistan och bad henne leva igen. Hon slog med all sin kraft och skrek och sa snälla komma tillbaka.

En annan av hennes systrar låg med huvudet mot kistan och armarna på och bara gnydde. Hon fick inte fram ett ord, men ljudet hon gav ifrån sig va så fyllt med sorg att den döva skulle ha hört henne.

Så folk grät, jag, mina bröder, pappa, hennes systrar och bröder, familj, släktingar, vänner.. Alla grät mer eller mindre och vissa skrek ut varför hon ska dö av alla människor, hennes bästa vännina började ifrågasätta varför den finaste av oss ska tas ifrån oss.

Det är så svårt att förklara i ord, den intensitet och sorg som fanns i den där aulan. Ord kan verkligen inte beskriva det.

När allt det där är klart, då ska man ta kistan och gå med den runt kvarteret där den avlidne växte upp. Så det var precis det vi gjorde med mamma.

Vi fick vara 8 personer som bar kistan och samtidigt som vi försökte bära den sprang alla av hennes familj och försökte dra ner kistan för (självfallet) ville dem inte att hon ska begravas.

Så man tar som sagt kistan runt kvarteret och folket följer efter i ett tåg. Före kistan går prästen och välsignar vägen etc och efter det kommer kistan och efter kistan kommer resten av folket. I Libanon så har alla affärer en Schalusi (För er som inte vet vad det är; Det är som en ”rullgardin” gjord av metal som man drar ner för hela affären för att undvika inbrott).

När man i alla fall går förbi affärerna med kistan så slutar alla i den affären jobba, dem går ut och har huvudet i backen och visar sorg och respekt för den avlidne samt familj och schalusin dras ner till hälften. När man sen passerat fortsätter dem som vanligt.

När man gått igenom hela kvarteret, någonting som tar tid vill jag lova då man går i en väldigt sval takt, och kistan vägde 400kg + så det var riktigt tungt för oss som bar kistan.

Människorna som är uppe på balkongerna kastade ris (det brukar vi göra när någon gifter sig, men eftersom mamma var så ung så gjorde man det för henne). När man sen gått igenom hela kvarteret så går man till begravningsbilen där man lägger i kistan.

Efter det så går vi tillbaka in till aulan där vi äter mat för att kunna orka med dagen.När man ätit klart är det dags för själva begravningen. Men först ställer sig familjen på led.

Pappa först, sen min äldre bror, sen jag, sen lillebror och sen hennes familj i respektive åldersordning. Människorna som är där kommer då och skakar hand, pussar oss och säger ”vila i frid”. Detta gjorde alltså alla 800-900 personer som var på begravningen.

När vi var klara där är det dags att gå till själva begravningen så att säga. Vi satte oss alla i bilarna och åkte iväg till kyrkan (som var en annan kyrka än den vi va i) där mamma skulle begravas. Där är kyrkan självfallet dekorerad med blommor för den avlidne.

Vi sätter oss alla ner och prästen har en predikan och ber över den dödes själ. I Sverige rablade hon en massa idioti om allt som hade med allt runtomkring att göra, inte med döden direkt och den avlidna. Hoss oss predikar han endast om döden, och om den avlidne.

När det är klart tar då kyrkoarbetare kistan och bär den till graven där hon ska begravas. I det skedet så finns det ingen som inte gråter utan alla snyftar och hjärtat, det är underligt att det inte exploderar av sorg.

När dem placerade kistan i graven föll pappa ner på knä och försökte ta ut den och ville inte att mamma skulle begravas . Han ville inte att hon skulle sjunka där själv i jorden. Alla sa lite olika saker till mamma om hur mycket dem älskade henne och hur otroligt saknad hon är och vi stod där alla en bra stund och bad en bön, alla sin egen bön.

Man tände en cigarette och la den på graven (mamma vägrade släppa cigaretten nämligen enda in i graven), och man fixade fram en kopp kaffe. Koppen skickades runt till alla oss som tog en liten slurp av ”mammas kopp”.

Sedan går man tillbaka till kyrkans aula och där delas ett speciellt ”bröd” ut som är välsignat och folk snackar med varandra. Det var en tjej som skrev i förra inlägget att man skrattar för man vet inte hur man ska behärska sorg och för att det är mänskligt.

Då undrar jag, är vi omänskliga då vi inte kan finna en gnutta glädje i en sån situation? Ingen där skrattade, inte en enda. Ingen har tid, ork eller ens tanke att sitta och tänka på dem goda stunderna man haft med henne, då personen precis dött.

Och som hon skrev att man oftast inte setts på länge, det spelar ingen roll. Inte sitter man på en begravning och är glad över att man ses igen? Man ses ju inte över en fika direkt, man ses på grund av någons död.

Så i alla fall när allt det där är klart åker alla hem. Sen har man 3 dagar ungefär då alla dem som var på begravningen, samt dem som inte kunde komma dyker upp hemma hos en, där den avlidna bott och beklagar sorgen och frågar självfallet om det finns något dem kan göra etc etc.

Det går åt x antal kilo med kaffe kan jag tala om för er. Alla är klädda i svart. Man måste vara klädd i svart i minst 40 dagar.

Dem närmaste, t ex systrar, mamma, döttrar etc dem klär sig i svart i ett år. Men det viktiga är våra 40 dagar. Dem dagarna ska man inte ha på musik, inte ha glada färger, man går inte ut och partar, man sätter inte på tv:n och så vidare. Det är helt enkelt en sorgemånad.

Vi har även en till sak som vi inte gör det första året. Det är fira något. Jul, påsk, födelsedagar, you name it. Vi firar inget innan årsdagen. T ex om någon ska gifta sig så väntar dem med att göra det. Detta är en sorts respekt man visar den döda. Har personen givit oss hela sitt liv, kan vi inte ge dem 1 år av vårat?

Jag personligen tycker det är lite väl hårt, men samtidigt så förstår jag det och jag gillar den oerhörda respekten man känner för den avlidne. Vilken oerhört vacker kärlek i mina ögon. Där man villkorslöst och helt osjälvilskt under ett år, slutar med att fira.

Efter dessa 40 dagar i alla fall har man 40dagars cermonin. Där man än en gång åker till kyrkan där man ber för den avlidne, man hälsar på i graven och sist men inte minst åker till aulan där man blir bjuden på mat. Stämningen då är betydligt lättare.

Folk kan le lite och prata och visa lite andra känslor. Men begravningsdagen, då finns det inte en människa som ler. Det är en sorgedag..

Så nu kanske ni förstår vilken oerhörd skillnad det är på våra begravningar.

Så jag tror ärligt på att vi har en annan sorts kärlek och en annan sorts sorg än vad svenskar har. Det är något man växer upp med. Kultur och ursprung. Finns väl inget som är rätt eller fel. Det är två olika världar. Men förstår ni vilken oerhört stor skillnad det är?

Förstår ni kanske varför vi ibland inte alls förstår oss på er och ni inte förstår er på oss? Det handlar inte om okunnighet eller om ignorans. Det handlar helt enkelt om att många inte upplevt något annat än det som sker i deras land.

Bilderna är från min mors begravning.

Jag kommer ihåg, min älskade mamma när jag var liten…
Om natten då du brukade be , för att jag ska växa och bli stor..

I dina ögon tårar, fyllda av ömhet och kärlek.
Och i din famn jag sov, med tryggheten som du gav mig.

Jag kan inte glömma mamma, kan inte glömma dina ögon.
Jag kan bara inte glömma ditt underbara leende.

Tiden stannade i mitt liv, allt blev bara värre och värre
Natten blev bara längre, och saknaden mer och mer.

Plötsligt hör jag din röst, dock bara i mitt hjärta och sinne.
Och jag svarar dig min mamma, om så viskandes ditt namn.

Du brukade låta mig leka i ditt hjärta,
i tryggheten av din kärlek och med din ömma kyssar.

Jag längtar efter jorden du begravdes i, att känna den mellan mina fingrar.
Att känna, om än bara dammet av det du lämnade.

Jag kan bara inte glömma, glömma dina ögon min mamma.
Jag kan bara inte glömma ditt leende :(

Om jag kunde beskriva för er, smärtan jag har när jag tänker på mamma, skulle ni vara totalt häpna, över att man kan känna en sådan smärta.

Det slog mig, det var tre år sen mamma gick bort, denna djävla dag. 3 år. Kan tiden verkligen ha gått så fort, från den dagen jag såg henne för sista gången, då jag kände hennes andedräkt som smekte min kind.
Det känns som igår, då jag fick se henne le då hon höll om mig med sina underbara armar och sa ”Jag har saknat dig tico”. Tico är något mamma bara kallade mig och ni kan inte ana vad jag saknar att höra det igen. Eller åtminstående se henne, känna hennes lukt eller hennes underbara läppar mot min kind.

Jag saknar tiden då jag kunde krama henne och säga att jag älskade henne, när jag såg hennes ögon lysa av stolthet över mig. När hon gav mig ”mammapussar” så tog hon först ett djupt andetag för att inandas min lukt innan hon till slut gav ifrån sig den underbaraste puss.

Jag kan med lätthet säga att jag kan bara önska mig en kvinna som min mamma till fru, en sån hängiven fru, mamma och kvinna kan man nog inte hitta.

Mamma förstår ni hade ett hjärta av guld, om hon fick t ex en chokladkaka, så sparade hon den tills hon kom hem för att dela den på fem, till oss bröder, pappa och hon själv. Förstår ni då hur hon tänkte på alla andra, men aldrig på henne

På hennes dödsbädd kommer jag aldrig glömma hennes rädsla, det var inte för döden hon var rädd utan det var för alla människor hon lämnar. Vem ska ta hand om dittan och dattan, ”Vem ska hjälpa min mostrar som är så gamla” och så vidare. Det var för alla andra hon oroa sig, men aldrig för sig själv.

Jag saknar henne, jag saknar henne så mycket att mina tårar formas av blod. Det gör så ont i min själ när jag ser andra människor krama sina mödrar, eller ännu värre vara elaka mot dem. Då inser jag vad jag förlorat, min älskade mamma som skulle kunna gå igenom helvete för min skull.

Mamma var en kvinna som blev sårad direkt av sina nära och kära. T ex om jag sa ”Men jag vill inte prata med dig”, en så ”enkel” grej gjorde ont i henne. Men om någon sa ett ord om hennes barn eller make, då fick man se lejonninan i sig.

Idag gick jag ut i regnet, och tittade upp i skyn och sjöng för henne. Det finns nämligen en låt som jag brukade sjunga när jag hade gjort något dumt. Låten är en sång som barn sjunger på sin mammas födelsedag.

Den går ungefär så här (exakt översättning går inte då vissa ord inte finns på svenska):

”På din födelsedag mamma, födelsedagarnas födelsedaaaaaag…” ”Även om på natten, vi är elaka eller buuusiga, snälla förlååååt oss, vi är fortfarande smååååå”

”Vi älskar dig bara mer mamma kärleken blir bara större, för du är vår mamma och du är hela världen.. ”

Så jag gick ut och jag sjöng den men jag visste inte om det var tårar eller regn som gick för min kind, för jag slutade känna, jag slutade andas.

När mamma gick bort, så var min morbror och min pappa vid hennes sida.. Sekunderna innan tittade hon mot min pappa, viskade ”Jag älskar er” och öppnade sina armar, för att sen falla ihop och dö.

Men vet ni vad som verkligen verkligen verkligen får mig att tappa andan? Att inte kunna andas då tårarna tar över?

Mamma hade nämligen väääldigt dåliga och gula tänder. Detta pg a att hon rökt sen hon va 14 år (och hon blev 49 år, ironiskt nog var det just det som orsakade hennes död), så någon vecka innan hon fick reda på att hon hade cancer så b etalade pappa en full tandläkaroperation så hon fick porslinständer.

För er som inte vet, så bodde jag på Irland under den tiden, så jag hade inte sett mamma på ca 1 år, innan vi fick reda på att hon hade cancer. Så första besöket blev på sjukhuset.
Hon log väldigt mycket och det förstod jag mig inte på, varför ler man när man ska dö? Hon log hela tiden. Efter några dagar fick hon nog och sa ”Ser du inte?? Ser du inte ??” och så log hon ännu mer som bara mamma kan.

Hur ska jag kunna se när mina ögon var täckta av sorg? Men jag såg, hennes tänder var kritvita och när jag såg det så sa ja ”Ja mamma, ditt underbara leende”. Och så kramade jag henne. Jag kramade henne och med min kram sa jag 1000 ord. Jag sa 1000ggr förlåt för alla gånger jag sårat henne och 1000 mer att jag älskar henne. Och jag tror hon kände det när jag kramade henne.

Du är den vackraste kvinnan som gått på denna gjord mamma.

Och skulle jag kunna, skulle du få dem resterande år jag har kvar så du får leva, och jag får dö. För världen förtjänar att ha dig kvar.

Jag saknar dig.

Det är soligt, men blåsigt. Som vanligt verkar det som. Men det ska inte få stoppa mig! Ska precis ut med tjockisen, surisen och löpisen ut och leka lite samt förbereda grillen inför grillningen lite senare.

För övrigt har hundarna sovit hela dagen, tror dem är väldigt trötta mentalt och fysiskt efter dem senaste dagarna. Vi har ju varit ute från morgon till kväll så kanske skönt för dem att sova! =)

Kan berätta lite om gårdagen också. Jag hade lille Anton här (12år) som jag lärde ut lite till om hur man går med hundar och koppel. Han frågade mig vad det var för raser och jag svarade ”Den lilla är en kamphund och dem stora är chihuahuor”.

Och han blev jätteglad och gick runt och sa ”kom då chihuahan” till mina ”kamphundar”. Va ganska roligt att höra faktiskt. Men jag informerade honom att jag skojade lite med honom. Som tur är tar inte barn åt sig utan vi skrattade bort det.

Uppdaterar när jag kommer in igen med bilder och annat roligt! (Nu håller sur Akira på och morrar. Chasey är jättebusig och på lekhumör, men dräktiga Akira är på vilohumör och allt annat än glad).

Pussa

Ser man på. Då fyller jag 25 år, halva vägen till 50. Hur känns det? Är jag nöjd med mitt liv, med vad jag åstadkommit? Finns det någonting jag skulle vilja ändra på? Det tror jag faktiskt inte. Jag är ganska nöjd med mitt liv även om vissa aspekter kan finjusteras.

Mamma va med mig idag, det kände jag. Jag drömde om henne. Hon va där, i mitt kök och bakade tårta åt mig och hade sina vänner hos sig för att göra min dag perfekt. Hon log och sa att jag måste se fin ut, tog fram ett par nya jeans och en tröja som hon bad mig ta på mig.

Det fick mig att tänka på henne en hel del. Det kändes så äkta, så härligt. Men samtidigt fick det mig att tänka på alla saker jag ångrar. Tänk egentligen hur mycket vi gör som är negativt mot andra människor.

Ingenting vi tänker på för stunden, men som när mamma dog.. Då fanns det inte en enda sak som jag har gjort mot henne eller sagt som jag glömt. Istället har det spökat i mitt huvud, ånger, ångest, förtvivlan och sorg som funnits i min själ och sinne sen den dagen.

Orden jag sa som sårade henne, hur jag inte lydde henne, hur jag kunde vara uppkäftig. Och nu har jag ingen chans att återgälda henne, att återuppliva dem stunderna och göra allting rätt. Men jag hoppas och vet innerst inne att jag också gjorde henne oerhört glad.

Jag har en sak att tacka för och som jag är evigt tacksam för, även om jag så många gånger säger och tänker annat. Men min mamma, min pappa, min bror Nico och min lillebror Roland. Jag kan hata dem av hela mitt hjärta. Men fy fan vad jag älskar dem. Och vad jag är glad att jag fått uppleva mitt liv med just den familjen.

Jag är tacksam för allt. Tack mamma för att du gav mig den bästa uppfostran. Och idag fyller jag 25, i ditt namn.

En dikt jag skrev till mamma när hon gick bort:

v Mama…v
How can your perfect smile, tear up my heart?
How can the words ‘I love you’ feel like a knife in my heart?
What will I do, with those words when you are no longer?
Where will I go, when I don’t have your arms around me?
At night when I want to sleep, where should I lay my head, if not on your chest?
Your eyes shimmer like stars, and my shimmer with tears.
Don’t let go Mama, If God choses to take you, he better take me with you.
Let me hold your hands throughout the night and whisper how much I love you.
Let me lay my head on your chest, like I used to as a child.
Let me hear you whisper how much you love me and that you will always be there for me.
I can’t take it, I can’t loose you now.
Hold me tight .. Hold me tight all the night..
Don’t let go…
Fight with me and we will conquer the world. Hold my hand and never let go.
I love you Mama..

Konstigt.
Hur kärleken påverkar oss alla. Precis alla. Det är som en sjukdom som sprider sig över hela världen, och krossar alla hjärtan på sin väg mot det onåbara, det oändliga.
Det finns inget botmedel. Inte ens om man hittar sin rätta/rätte. För även då, sårar kärleken dig. Den tar tag i ditt hjärta och kramar sönder den tills du knappt orkar leva, om inte du till och med slutar leva och existera.

Vad är det som är så underbara med kärleken då egentligen? Det faktum att du tillbringar större delen av ditt liv gråtandes över någon, får ditt hjärta krossat? Eller är det faktumet att när du lägger din arm runt din älskade bara för att känna hur denne tar bort din arm. Du sitter där då som frågetecken. Vad har jag gjort? Varför får jag inte hålla om honom/henne? En mängd tankar som strömmar genom huvudet, genom blodet och genom hjärtat..

Du gråter…
Du krossas…
Du förstörs…
Du mår mår dåligt…
Sömnlösa nätter…

Men vad är bra med kärleken då? Skulle någon kunna förklara detta? Jag ska försöka förklara. Kan ju inte svärta ner det. Kärleken är det enda i världen som egentligen dödar. Värre än alla atom bomber. För jag dör hellre av en atom bomb än av ett krossat hjärta. Men samtidigt, om vi bortser från pojkvän/flickvän kärlek. När din mamma dör, vad är det som dödar dig? Om inte kärleken för henne…

Du skrattar, du ler, du längtar och du saknar. Du ser, du drömmer och du hoppas. Kärleken..Du gråter du blundar, tårar flöder, hjärtat blöder. (nej detta är ingen dikt råkade bara rimma). Du hatar och du älskar. Du vill dö men du vill leva. Alltså alla känslor som går att beskriva i denna värld samlas under ett namn: ♥ Kärlek ♥

I mitt liv har jag träffat en hel del kvinnor och en hel del män (och nej inte på det sättet vissa av er tänker på). Alla har dem ärr. Ärr av det som egentligen är människans största fruktan. Ensamheten. Att förlora någon man älskar. Någon man för bara några sekunder sen delade livet med, sina drömmar och framtidsplaner. Sin kärlek och rädsla, sina mardrömmar och förflutna.

Träffade en tjej på min långa färd mot livets mening. En kvinna rättare sagt. En kvinna som aldrig upplevt kärleken. I alla fall aldrig i ett förhållande. En oskuld i all benämning. En vacker kvinna. Jag talade med henne och jag märkte att hon skrattade och log. Hon njöt av livet. Hon var en perfektionist.

Hon studerar filmvetenskap vid universitetet. Insåg hon aldrig hur vacker kärleken är när hon såg ett par kyssas på film? Eller såg hon otroheten, sveken och lögnerna som oftast kommer fram i filmvärlden? Kärleken knackade aldrig på hennes dörr, hon öppnade inte och den lämnade ionte sitt spår i hennes hjärta eller vände henne ryggen.
Denna kvinna, ler och skrattar idag.

Jag mötte en annan tjej. En underbar tjej som man aldrig skådat förut. Hon älskade. Hon älskade från djupet av sitt hjärta. Men kärleken var ej god mot henne. Killen, han lekte med hennes känslor som han leker med sitt krulliga hår. Hennes hjärta krossades. Hon sa: Aldrig mer, aldrig mer ska jag älska.

Jag trodde inte på henne. Däremot förstod jag henne. Hon studerar inte filmvetenskap. Hon såg inte allting på film. Hon upplevde det.. Det var hennes verklighet, hennes vardag. Kärleken knackade på hennes dörr, men när hon öppnade stack den kniven i hennes hjärta och lämnade sitt spår, och sen vände den henne ryggen. Denna kvinna, gråter sig till sömns varje dag.

Dessa två kvinnor är mina vänner så jag har fått uppleva deras tankar och känslor på nära håll. Det passade också utmärkt till detta inlägg så jag tog med deras upplevelser som är dess raka motsats.

Så då undrar man. Vem lever ett bättre liv? Denna vackra och underbara filmkvinna? Eller denna sårade och söta? Den ena skrattar, den andra gråter.

Skulle jag kunnat välja så hade jag inte velat ändra på något i mitt liv. Jag har levt och fått erfara otrohet, oäkta känslor och svek. Men jag är glad att jag levt mitt liv och inte ett liv med endast bra kärlek. Varför, undrar ni säkert. Svaret är simpelt, för om inte kärleken hade varit så hemsk, hade man aldrig förstått hur underbar den är. Man hade inte sett det fina i kärleken.

För trots allt så är det kärleken som gör livet värt att leva.
Motargumentet är lika lätt, kärleken gör att livet inte är värt att leva.
Så vad ska man välja? Svaret här är väldigt enkelt.

Och det är det som är det fina med livet, kärlek kan man inte välja.
Den bara kommer….

Jag har länge undrat.. Undrat och funderat över detta. Den rätta? (Jag kommer säga den rätta och inte den rätte för sist jag kollade så var det kvinnor jag tänder på).
Samtidigt som jag har undrat, har jag också träffat kvinnor som jag trott varit den rätta.
Men finns det egentligen någon som verkligen är, ”DEN”  ? Kvinnan som får marken under henne att vilja öppna sig och sluka henne hel för sin perfektion?

Vänner, bekanta, fiender och okända, alla dem som har en partner eller ska jag säga dem flesta menar att deras anda hälft är Mr(s) Right. Men sen har det tagit slut, och när dem har träffat någon annan så säger dem samma sak. Jag är inget undantag.. När jag träffat en tjej så har jag sagt: ”Hon är den rätta” Men så har jag sagt nu flera gånger..
Hur kommer det sig?

Men låt oss ponera (anta) att den rätta finns.. Hur kommer det sig då att 99.9% av gångerna bor hon i samma stad? Kanske en på jobbet? På nätet i grannkomunen? Eller rentav i samma land? Biblioteket? Ica?
Hur kommer det sig att den man älskar och den man känner är den rätta bor i samma land, kanske rentav i samma stad? Jag förstår inte. Av alla 6 miljarder människor som finns där. Råkar den rätta finnas så otroligt nära mig? Detta kallar jag mirakel!

Så ärligt, jag tror inte att den rätta eller rätte finns. Däremot tror jag att det finns någon som är så otroligt nära. Alltså någon som man känner ”wow” för. Ett hallelujah moment liksom.. någon som verkligen har de egenskaper man gillar eller rentav älskar och sen så börjar man älska den personen och då blir han eller hon DEN, DET, ja, kalla det vad du/ni vill..
Men liksom det lär ska finnas 100tals likadana människor? Kanske dem bara bor i ett annat land? I en annan stad? Så jag tror också att man lär sig älska personen i fråga mer och mer.

Sen är det också så att man lurar sig själv, tror jag i alla fall.. Man tror att, ja den här tjejen eller killen, vilket kap! Snygg, romantisk, omtänksam, ja alla egenskaper man söker hos en person. Men sen så har personen också några dåliga sidor och det döljer man oftast i början. Upptäcker man kanske sen dessa dåliga sidor så brukar man ofta titta åt andra hållet.

Men jag gillar att vi kan skapa en drömtjej eller kille som efterliknar våra behov. Vad vill vi ha? Ska personen vara snygg? Eller räcker det att den personen ser bra ut? Eller är det egenskaperna man tittar främst på?

Så vad jag vill säga med detta inlägg är nog att:

Det är konstigt vad kärleken gör med en.. En person som kanske är långt ifrån dina drömmars partner, blir din verklighet.
Alltså man skapar en bild av en person och man älskar denne över allt annat.. Man bortser personens dåliga sidor och ser bara dem bra.. Eller så täcker dem goda över dem dåliga..
Bara man älskar…

Funderade länge, skall jag göra en blog eller en hemsida? Saken är den att en hemsida kan inte vara en blogg, dock kan ju en blogg vara en hemsida, så det fick bli en blogg. Det svåra är nu att faktiskt hitta rätt design och översätta den, bleh =)