Jag började min uppsats med tesen att tjejer är den värsta typen av mobbare och att deras typ av mobbning är psykisk mobbning. Vidare menade jag att killar använder sig av fysisk mobbning och att man ofta tänker på barn och ungdomar i första hand när man pratar om ämnet.

Vissa av frågorna ställdes med tre olika svar där deltagaren tillfrågades om vilken typ av mobbning som var värst: Verbal, Fysisk eller Psykisk. Många hörde av sig till mig och menade att psykisk mobbning och verbal mobbning gick hand i hand. Självfallet är det sant men ändå så drog jag gränsen för kunna urskilja svaren desto djupare för kommande undersökningar som jag tänker göra.

Efter att jag hade gjort klart min rapport om mobbning så funderade jag lite på vad jag hade kunnat förbättrat och jag insåg att enkäten hade behövt minst två frågor till. Eftersom det var min första enkät så är jag inte helt besviken men det kunde ha gjorts bättre. Två frågor som borde ha funnits med är: Man eller Kvinna och Ålder. Det finns självfallet fler frågor som borde ha funnits med men dem två frågorna hade nog höjt standarden på enkäten ännu ett steg.

296 personer har till dagens datum svarat på enkäten och fler är det som svarar. Jag känner dock att det måste ta stopp någonstans, speciellt när rapporten redan är klar så jag tänker också presentera statistiken till er.

Jag kan ju berätta i förväg att min tes stämde när jag analyserade svaren. När jag jämförde personer som har blivit mobbade med personer som inte har blivit mobbade märkte jag en radikal skillnad på svaren. Skillnaden visades framförallt i frågan ”Vilken mobbning tror du är den värsta”. Det var 96% av de som blivit mobbade som ansåg att psykisk mobbning var värst medan de som aldrig blivit mobbade bara var 72%.

Det var endast 0,6% som tänkte på vuxna när dem hörde ordet mobbning vilket bevisar min test och samtidigt visar en alarmerande statistik. Man brukar säga att 2-300 personer (vuxna) tar sitt liv varje år på grund av mobbning. Mörkertalet bland vuxna är oerhört stor och det beror främst på att det är dels tabulagt att prata om mobbning i vuxen ålder och dels så är det många som inte anser sig vara mobbade, trots att dem blir det. En person som inte blir kallad till ett möte utsätts för en typ av mobbning men man tänker aldrig så långt.

Så ni som läser detta och är vuxna och arbetar, få upp ögonen lite, det förekommer betydligt mer än vad ni tror och betydligt oftare än barnmobbning.

Vidare vill jag påpeka att ingen av er som svarat har svarat att killar ängar sig åt psykisk mobbning och inte en enda har heller svarat på att tjejer ägnar sig åt fysisk mobbning. Om detta bara är fördomar eller om detta sant finns i enkäten. Även om det är få som svarat och enkäten inte riktigt kan anses ha ett statistiskt värde så visar det j att de flesta som blivit mobbade anser att psykisk mobbning är värst och de flesta anser att det är just tjejer som håller sig till psykisk mobbning.

Slutsatsen av hela min undersökning visar att många inte riktigt känner till att vuxna mobbas och att man inte riktigt ägnar så mycket tanke åt det vilket man egentligen bör ändra på. Killarna använder sig av fysisk mobbning medan tjejerna ägnar sig åt psykisk mobbning. De som blivit mobbade anser att psykisk mobbning är värst medan en stor del (dock minoriteten) av de som inte blivit mobbade anser att verbal/fysisk/psykisk mobbning är det ingen skillnad på.

Sist vill jag avsluta med att berätta att det har ju införts ”kamratstödjare” på en hel del skolor runt om i Sverige. Personer som går i klasserna och som ska finnas till hand för utsatta elever. Efter en nygjord undersökning på 100 personer (undersökningen gjordes av mig) visar det sig att hela 99% skulle inte gå till en kamratstödjare i klassen och hela 94% anser att de som väljs ut är också de som är just: Mobbare.

Alarmerande? Absolut. Jag känner att detta är ett ämne som verkligen står mig varmt om hjärtat. Jag ska se om inte jag på något sätt kan prata med skolor och se vad man kan göra för att förbättra skoltiden för eleverna.

Tack till alla er som svarat, det hade inte gått utan er.

Ja du hörde mig, just din hjälp!

Det är nämligen så att jag har som vissa av er vet börjat studera och jag håller på att göra en rapport inom den psykologiska sociala frågan, mobbning.

Jag har själv varit en väldigt grotesk mobbare och jag har även själv blivit mobbad. Det var i låg- och mellanstadiet. Vi hade en tjej som började i vår klass som vi alla hade hört så mycket skit om. Hon var korkad, hon var ful, hon var det värsta som vi någonsin kommer att stöta på i våra liv – Sas det i alla fall.

Detta var i Lycksele. Jag som knappt hörde hemma med alla andra, som inte hade några vänner alls och som folk mer eller mindre undvek (Jag var den enda svartskallen på skolan på den tiden) så ville även jag platsa in. Så jag följde med gruppen. Ledaren i mobbinggänget, var tjejens enda kompis. Konstigt nog.

Men jag antar att eftersom det blev massa smutskastning över den kommande tjejen så ville väl hennes kompis inte bli utfryst och ledde, tyvärr, det vidriga tåget. Jag är inte stolt över det jag gjorde men jag kan inte säga att jag ångrar mig. Jag är oerhört glad att jag fick gå igenom detta för att kunna förstå vilken idiot jag var. Jag lärde mig oerhört mycket av detta och insåg ganska snabbt när jag blev äldre vilken patetisk människa jag var.

Tyvärr så var det på hennes bekostnad, någonting som jag är hemskt ledsen för än idag. Vi kunde åka efter den här tjejen, ibland blev jag fysisk, sparkade på hennes cykel, men ofta så kalla vi henne namn. Vi kunde åka till hennes hus bara för att reta henne med mera med mera.

Det som slår mig än idag är att lärarna/skolan inte reagerade. Vi borde allihopa fått oss en riktig djävla snytning och fått veta ett och annat men det var ingen som reagerade. I alla fall, jag bad denna tjej om ursäkt förra året när jag träffade henne på Hotell Lappland i Lycksele. Hon jobbar idag som vakt och är gift. Jag var tydligen den enda som bad om ursäkt och det tycker jag är konstigt.

Många bor kvar i Lycksele och som den lilla stad det är så tycker jag att någon borde ha bett henne om ursäkt. Men i alla fall, hon fick det då av mig och hon får det nu.

Victoria, jag är hemskt ledsen.

Så, då var det avklarat. Nu till er hjälp!

Jag vill att ni svarar på 7 korta frågor. Detta är helt anonymt. Ni hjälper mig bara att förhoppningsvis, förändra någons liv i framtiden, både mobbarens och offrets.

KLICKA HÄR FÖR ATT GÅ TILL ENKÄTEN

Romeo

Edit: Några av er skickade mail och frågade hur/när jag blev mobbad. Under samma period, i lågstadiet. 1-3:an blev jag slagen och mobbad av 6:orna och en massa andra. Rykten spreds om mig, att jag ”köpte” mina flickvänner (Hur nu en 8-åring kan köpa flickvänner), att jag slog tjejer (tyvärr var inte det ryktet sant, men jag önskar att det var. Jag hade gärna nitat några av dem). Kommer ihåg en gång då en liten äcklig snubbe (Matthias någonting) (såg honom för inte så länge sen, tjock, ful, alkohlist mm) som drog ut mig ur MB (Lyckseles då enda ställe att tillbringa tid på). Där möttes jag av 20-30 personer som ville slå ihjäl mig för att jag hade ”slagit” en tjej, Ida Ericsson.

Jag fick dock en räddning, Christian Mena, som ställde sig framför mig mig och bad dem alla sticka.

Visst tycker man olika saker om folk men jag blev helt paff på bristen på intelligens hos denna människa efter att jag alldeles precis surfade in på expressen och läste hennes artikel.

Hon pratar om att ”kamphundar” är som vapen. Hon jämför alltså att äga en hund som att äga ett vapen. Nu vet jag att det finns idioter där ute men jag blir ändå paff varje gång jag läser något sånt. Vi får läsa i hennes artikel att hundattackerna i Sverige har ökat, samtidigt som antalet kamphundar har ökat.

Hon skriver dessa två ökningar i samma mening vilket gör att den gemene personen associerar antalet ökade attacker med ökningen av hundarna. Det är ju detta hon vill försöka få fram men jag blir fundersam lite över var hon får sin statistisk ifrån.

Vidare kan man läsa ”I skogsdungar och på andra platser hittas söndertuggade träd där hundarna har ”tränat”.” Aha, jag blir dels fundersam på vilka djävla skogsdungar hon är och kollar på och hur lyckas man hitta så många som hon får det att framstå som? Går hon runt letar? Eller insuinerar hon till att det finns så många kamphundar och att så många av dessa ägare går till en skogsdunge och tränar på träd?

”Rädda är säkert även de unga män som skaffar sig hundarna; Ju fler som skaffar sig kamphundar desto fler känner sig tvungna att själva skaffa sig en. Som vilket vapen som helst.”

Än en gång så antar hon utan några säkerställda statistik. Men alltså, ska man anta så djävla mycket i en artikel i en av Sveriges största tidningar? Borde inte den ansvariga utgivaren kräva någon som helst form av statistik eller någon form av bevisning? Eller räcker det att man kläcker ur sig sin åsikt så är den giltig? Vi har tre ”statsmakter”. Kungen, regeringen och media. Sakine använder detta fenomen till sin fördel men det är ju egentligen bara att skratta åt henne.

Jag är rätt säker på att denna snevridna svartskalle pratar ur nattmössan för här har vi någon som kommer och generaliserar. Vi läser i ovanstående citat att:

• Det är män som skaffar dessa hundar
• Unga män
• Och man försvarar sig mot andra hundar genom att själv skaffa såna hundar.

Eh? Var lever hon? I USA’s getto? Hon bor för Guds skull i Huddinge. Så var får hon sina antaganden ifrån? Jag tycker faktiskt att man som journalist borde ha lite mer kött på benen.

Jag är svartskalle, har 3 såna hundar. Jag har aldrig använt mina till kamp och mina har aldrig attackerat en människa. Jag tänker dock inte göra som löjliga ägare till ”kamphundar” och visa en bild på min hund med ett barn för det gör inte ett skit. Men varför ska man generalisera?

Att problemet finns är det ingen tvekan om men man måste ta och kolla på t ex pitbull. Vad är en pitbull? Det är en game avlad hund. Med andra ord så är den (om den tränas) aggressiv mot en annan hund, men inte mot en människa. Min chihuahua som jag har skulle bita någon som slog mig, medan mina pitbull skulle tro att dem leker.

Värst av allt att läsa är följande dock:

Om jag skulle attackeras av aggrohundar i mitt bostadsområde finns risken att jag inte skulle våga anmäla. Varför? Jo, för att de som äger hundarna vet vad de håller på med och är inga man vill reta upp. Alla vet vad det är frågan om: hundarna är farliga. Hundarna köps för sina egenskaper och tränas till att bli farliga.

Så hon skulle inte våga anmäla om hon blev attackerad av hundar? Skulle hon anmäla dem hon blev rövknullad (läs våldtagen?). Antagligen ja..Eller menar hon att såna människor kan våldta fritt också? För hon skulle inte våga? Ni ser själva hur hennes resonemang faller. ”Hundarna är farliga”.

Sakine jag har en fråga till dig för jag är säker på att när du ser ditt namn nämnas kommer du springa hit direkt:
Har du ärligt träffat såna här hundar? Har alla varit aggressiva? Om ja, hur kommer det sig att du inte är uppäten än? Kom och träffa mina hundar så kan vi ju se om dem använder dig till sin frukosttallrik eller om dem faktiskt leker med dig (på vilket sätt du än vill).

By the way tycker jag du kan rösta på SD, en äcklig människa som dig bör och ska rösta på SD. För alla invandrare är ju kriminella.. Eller hur? Alla svartskaller lever ju på socialbidrag eller hur? Alla svartskallar ljuger om sin ålder, sitter på sina arslen och jobbar svart samtidigt som dem får massa bidrag eller hur?

Jag antar (men man vet aldrig) att Sakine inte håller med i SD’s resonemang om att alla svartskallar är som jag nämnde ovan. Men hon kan själv gå och säga att alla hundar är såna. Kåtheten på att få lite uppmärksamhet är inte smickrande någonstans.

Som jag skrev innan, jag håller med om att dessa hundar måste komma bort från orätta händer, men denna stämpling av alla hundar gör henne bara till like med Jimmie Åkesson. Dem kanske borde gifta sig och skaffa små kurd SD:are.

Nästa gång du ska skriva en korkad artikel kan du ju sluta ponera fram saker utan ha fakta till hands. Nåväl, journalister håller sällan hög standard, men det är synd att man påminns om detta alltför jämnan.

Otrohet. Alla vi har upplevt detta bestialiska fenomen. Antingen genom att själva varit otrogna eller genom att vår partner varit otrogen mot oss. Jag säger det igen, förr i världen var allting så mycket bättre. Visst fanns otrohet även då, men inte alls i närheten av antalet idag.

Vad är det som gör en människa otrogen, sviker sin partner, sin vän och sitt allt? Vad är det som gör att man ljuger en människa rakt upp i ansiktet när man säger ”Jag älskar dig” och varför är vi otrogna? Men framförallt, varför säger jag att otrohet finns i betydligt större utsträckning idag än ”förr i tiden”. Svaren är relativt simpla, om vi alla tänker efter. Men för er som fortfarande inte vet vad jag pratar om så kommer jag att förklara om en stund.

Jag läste för ett tag sen att kvinnor är lika otrogna som män, statistiskt sätt men ska jag vara ärlig så är det ingen statistisk som går att lita på. En man har av någon konstig anledningen lättare att erkänna otrohet samt att dom flesta män är korkade och inte riktigt kan dölja det på samma sätt som en kvinna kan.

Tänker man inte på konsekvenserna som det får? Sveket, lögnerna. Skammen? Att vara otrogen handlar om det jag som bekant hatar, egoismen. Att vara otrogen handlar ju egentligen inte om något annat än just egoism. Man tänker på sig själv och ingen annan. Man tänker inte på tjejen/killen man kommer såra. Man tänker inte på den man är otrogen med (om hon/han inte känner till den andra) att även den personen blir sårad, sviken och får ta emot lögner.

Det finns vissa sjuka definitioner av vad otrohet är. För mig är otrohet allt som du inte skulle göra framför din partner. Men även tankar och fantasier. Om jag tänker på en annan kvinna, att jag skulle vilja kyssa henne eller ha sex med henne eller vad som helst som jag inte skulle göra framför min partner. Det är otrohet för mig.

För ovanligt många (konstigt nog) så är otrohet vid t. ex. sex. Vissa tycker det är okej att pussa någon på munnen. Man drar helt enkelt gränserna olika så det är väldigt viktigt att i början av ett förhållande att man pratar om dessa gränser med någon man ska bli tillsammans med. Då slipper man få ”oväntade” reaktioner om något skulle uppstå.

Vad är det som har gjort att otrohet är så nära, så lätt att vara enligt mig? Tänk efter riktigt ordentligt. Hur är man oftast otrogen mot sin partner? Är det genom sex? Genom kyssar? Nej faktiskt inte, dom flesta otroheter (som i stort sett aldrig uppmärksammas) sker via någonting alla av oss har. Internet, och mobiltelefoner.

För 15-20 år sen. Hur var man otrogen? Det var genom möten. Man fick helt enkelt vara fysiskt närvarande för att ens kunna vara otrogen. För mobiltelefoner och internet fanns ju inte. Nu kan vi logga in och chatta på en sexchat, datechat, vanlig chat och det gör att vi kan vara otrogna betydligt lättare. En liten flört här, en liten flört där. En oskyldig bild..

Eller sms.. Man skickar ett sms med lite ”hey sötnos, saknar dig”. Ju mer kommunikation vi har fått, ju lättare det har blivit att kommunicera, ja då har också otroheten ökat. För den som skulle kunnat vara otrogen innan, så finns chansen nu, inte alltid fysiskt som sagt.

Det som är skrämmande är att det blir bara mer och mer. Det är av ytterst sällsynthet man hittar en person som är lojal, ärlig och framförallt trogen.

Hur ofta får jag inte höra en tjej eller kvinna säga att hon söker mannen i sitt liv. Livskamraten, själsfränden och gnista i livet. Den där underbara personen som man bara klickar med och lever ett underbart liv med.

Det är någonting dom flesta av oss söker men långt ifrån alla. Men vad är det man egentligen söker då? Varför är svenska tjejer och kvinnor så oerhört rädda för romantik och kärlek? ”Det får inte bli för mycket” hör man många säga. Men kan det bli för mycket romantik? Kan det bli för mycket kärlek? Och vad är för mycket i så fall?

Jag förstår det uppenbara att man faktiskt kan dränka en person med överdrivet med romantik men just kärlek, hur kan det bli för mycket? Fundera lite på vad det är för samhälle vi lever i idag så finner jag faktiskt det hela inte så konstigt längre. När jag växte upp så var romantik och kärlek det ultimata. Sex var en bonus, det där ytliga var liksom inte det absolut viktigaste.

Men idag så är det viktigare än kärleken och romantiken. Det ytliga, det sexuella. För flera år sen pratade jag med en tjej som sa till mig att hon inte kunde veta vad hon kände för mig för att vi inte haft sex än. Hon ville helt enkelt uppleva och se till att jag var en Gud (att jag alltid måste bevisa det.. suck) i sängen innan hon skulle avgöra. För mig lyste det direkt röda varningsskyltar när jag hörde det där.

Intimitet i kärlekens namn har gått förlorad och jag tror på fullt allvar att inom 10-20 år kommer kärlek att vara utrotningshotat. Ta bara och jämför alla filmer. Ta en film för 50 år sen och ta en film idag.

Filmen för 50 år sen visar hur mannen och kvinnan leker runt med kärleken och försöker hitta saker att göra för att komma varandra nära. En sak som inte bara sker pang boom. Och när det väl sker så möts dom av den där långa kyssen som man känner rakt igenom ryggraden hur underbart härlig den är.

Idag ser vi en film där dom träffas, går på middag och därefter får vi se deras heta sexstund och därefter inleds förhållandet. Ser vi en film där killen/tjejen får jaga den andras uppmärksamhet och i slutet av filmen får dennes uppmärksamhet och kärlek, ja då kallar vi det för romantisk smörja.

Våra unga tjejer och killar (Det låter som jag är en farfar, det kanske jag är, vet inte var jag har planterat min säd tyvärr) växer upp med detta och jag utmanar er allihopa att hitta någon som säger att kärlek och romantik är det viktigaste i ett förhållande.

Det har blivit för lätt. Det är så helt enkelt. LÄTT. Det är så oerhört lätt att hitta en tjej och bli tillsammans med. Det är så lätt att sära på hennes ben och få henne på fall. Men det är ytligt hela djävla skiten. Från början till slut. För jag kan bli tillsammans med henne och efter ett tag, någon månad, något år då tar det slut. Men lika lätt som jag blev tillsammans med henne, avslutade jag det hela. Och lika lätt går jag vidare. Även om det inte går på en eller två dagar så går man vidare väldigt lätt.

Men vad är det då som gör att man är så rädd för detta med förhållande, kärlek och romantik? Kan det vara det faktum att vi är rädda för att det kommer att ta slut? För att innerst inne vet vi att det kan ta slut? Gör det att vi har byggt ett skydd runt oss där vi vägrar tillåta någon komma nära? Där intimitet och närhet skrämmer oss? För om vi tänker riktigt ordentligt, hur många av oss kan säga att vi har upplevt den där äkta kärleken? Hur många där ute kan säga med 100% ärlighet att dom trivs i deras förhållande och inte känner sig underskattade, otillräckliga med mera?

Vi är alltså väldigt anti detta med kärlek och romantik och ändå klagar vi på att vi inte känner oss uppskattade och vi får för lite uppmärksamhet. Att vara romantisk handlar inte om att köpa 2000 blommor eller boka ett bord med lite tända ljus. Romantik handlar om uppskattning, om det där lilla extra som kan pigga upp ens vardag. Vad är romantik egentligen? I grund och botten? Är det inte dom små sakerna. Som att du talar om för din partner att du älskar äppelträd och en dag tar han din hand och leder dig till ett äppelträd där ni kan äta en liten picknick.

Att kunna skriva en liten ”Hej, ville bara tala om för dig att du är den vackraste i världen” – lapp som man sätter upp på toa dörren eller vad som helst. Små små subtila saker som gör så enormt mycket. Och självfallet ska det finnas kärlek. Och samma sak där. Vad är kärlek egentligen? Kärlek är när du älskar någon mer än vad du älskar dig själv. När dina tankar inte längre kretsar kring dig. När din egoism (Och ja ni svennar har en djävla äcklig massa av detta) upphör.

Det är när du ser dina blivande barn i din partners ögon. Då vet du att det är kärlek. Men dit kommer knappt någon av er som läser min blogg antagligen att komma. För ni är antingen för rädda eller så är det helt enkelt så att ni har vant er, vid att inte få det för ni tror att det inte existerar… Egentligen.
Så min fråga till er, kära läsare. Vad är det med kärlek, romantik och intimitet som skrämmer er så?

Här har vi en människa som provocerar. Men vad är det för fel med det? Har inte vi kristna blivit provocerade? Har inte vi fått jesus upphängd som bög och förnedrad? Varför reagerar muslimer då så här? Varför blir dom förbannade? För vad? Än en gång. Dom fäller sig själva.

Här får ni se på idioterna. Bäst är när svartskallen säger ”Detta är vårt land också”. Men din lilla djävla hora, den dagen detta är ditt djävla land är när du rakar av dig ditt djävla grottskägg och börjar behandla framförallt kvinnor med respekt och andra medmänniskor med.

Djävla svartskalle svin 250.000 muslimer finns i Sverige. År 2050, hur många tror ni det är då? Precis som Libanon en gång var kristet kom muslimerna och med våld tog över det, så kommer Sverige snart att bli likadant. Istället för blonda sexiga brudar med blåa ögon kommer vi se äckliga svartskaller med slöja och svarta ögon. Svarta av hat.

Go Lars Vilks säger jag bara.

Ni kommer väl alla ihåg lördagens sändning av körslaget där TV4 gjorde en tabbe och sa att fel lag hade röstats ut? Sjukt nog, precis några sekunder innan tänkte jag ”Tänk om hon säger fel nu” och så blev det också! Jag kan förstå Gry Forsell’s stora förvåning och rädsla när hon säger ”Döda inte mig nu….”.

Sånt händer liksom, vad är den stora saken egentligen? Team Gyllenhammar säger att dom vill att personen som gjorde felet ska sparkas. Sparkas från sin post för att man har felt?

Jag förstår inte riktigt hur svenska folket eller han den fula djäveln som drev Team Gyllenhammar tycker att folk ska behöva avgå för ett sånt misstag. Visst, det var knappast roligt när dom blev så glada att dom åkte vidare och sen sjönk till botten av havet igen när dom fick reda på hur det verkligen låg till.

En miss helt enkelt och man får beklaga den. Men att man ska göra världens grej av det? Det är inte direkt så att någon skulle avrättas och man sa fel namn och miste livet på en oskyldig människa. Det är liksom vem som åker ut ur ett program så jag förstod aldrig vad det var dom gjorde väsen av sig för? Kan man inte ta det att den mänskliga faktorn hade med det hela att göra och att det bara är att acceptera det hela? Dom ville vara med i nästa program. Klart som fan dom ville! Man klamrar sig självfallet på sista halmstrået så gott man kan.

Men seriöst, väx upp, vakna. Vad är det egentligen med folk och I-landsproblemen? Herregud människor det pågår svält och krig och folk orkar bry sig om att dom råkade säga fel namn i ett underhållningsprogram. Om man gör ett sånt djävla väsen av detta. Va fan skulle man göra av riktiga händelser som kräver att man tittar upp och skriker till?

Larvigt Team Gyllenhammar, TV4 må ha gjort ett misstag men det är inte hela världen. Körslaget klarar sig ganska bra utan er, ni röstades ur för ni, sög. Ganska ordentligt också. Jag tycker inte synd om han som drev kören men mer synd om dom stackars medlemmar som tvingades ha ett arsle som ”skiter i vad dom tycker” till ledare.

Nåväl. Hade inget att skriva om, så kunde lika gärna skriva om detta.

Man kan läsa mer om detta i Aftonbladet

Notera att detta handlar alltså om Ralf och hans uttalande och inte ni som var med i kören!

Del 1: Kärleken håller på att dö ut!

Så här är vi, i ett skede där kärleken egentligen börjar tappa betydelsen. Plötsligt håller det på att sakta men säkert dö ut till en vänskap känns det som. Många tjejer och killar som har svarat på min fråga om dom någonsin känt äkta kärlek svarar: Nej! Och det är precis detta jag försöker säga att någonstans så har det tappats bort, ungefär som att det inte är lika viktigt längre.

Det däremot många håller med mig om är att man är som en fiskare, män som kvinnor. Man lägger på sitt finaste bete med sitt finaste spö och lockar till sig den finaste fisken. Och när man fått den, då skär man skallen av den och steker den och äter upp den. Då kommer sanningen fram.

Hur många är det inte som i ena stunden tycker han är Mr Perfect, eller hon Ms Perfect för att i andra upptäcka att detta var inte den personen jag föll för. Så mycket ändrade sig på så kort tid. Men då kan man ju fråga sig ändras personen verkligen? Eller var personen redan förändrad och egentligen bara blev sitt rätta jag?

Hur många av er känner sig genuint uppskattade och älskade av er partner? Skulle inte tro att det är någon, eller i alla fall inte många, inte fullt ut. Det finns kanske en kärlek men inte den där äkta kärleken.Hur många, framförallt tjejer är det som vill känna sig uppskattade och vackra men sällan får det? Och vad det beror på, är knappast att dom är idioter eller fula utan helt enkelt för att killen dom är med, eller tjejen om det är vice versa inte riktigt har förstått vad kärlek är.

Om du för 50 år sen frågade någon vad kärlek är så målade dom upp en väldigt vacker bild av den. Om du frågar idag en 18 åring vad kärlek är så är det mer en omöjlig dröm. Men det ska inte vara så. Jag sitter inte här och predikar för att man ska ta sin tjej till atlanten och ha middag utan små små saker som fyller vardagen fyller också hjärtat.

Som att vakna upp på morgonen och kyssa den man älskar och bara se in i ögonen och le. Som att ibland kunna servera frukost eller bara sådär apropå köpa en blomma. Det behöver varken vara kostsamt eller för mycket, men små små saker, det är dom som bygger en helhet.

För att förklara lite närmare, om du får en bukett idag och sen om 3 år, eller varför ännu heldre en blomma lite då och då. Det ger mer, dom små subtila sakerna man gör för sin partner för att hålla det mesta vid liv. Sen har vi det återkomande problemet att få tjej känner sig vackra på riktigt. Många säger ”Jag måste få bättre självfötroende” men för mig handlar det inte om att du måste få det själv.

Det är lika stor del om inte större din pojkväns ”plikt” att få dig att känna dig vacker och uppskattad. Det är ju hans åsikt som verkligen betyder precis som din åsikt betyder för honom. Och även om du känner dig tjock och ful så kan han faktiskt få dig att känna dig vacker. Man ska självfallet mena det man säger som kille och inte bara säga för att säga, sånt genomskådas väldigt fort.

Så lite mer love skadar nog inte, lite mer umph i tillvaron. Man har ju även självfallet fabulöst sex i början av förhållandet men även det dör sakta ut och det är även där man måste vara lite försiktigt så det inte blir monotamt och upprepande. Spontanitet är oerhört viktigt. Är du ute och går i skogen? Men helvette sätt på henne mot ett träd. Kör ni bil, nita, kör in på parkeringen och sätt på henne på huven. När du kommer hem tryck upp henne mot väggen och ta henne på plats.

Såna saker visar också uppskattning på sitt eget lilla sätt. Det blir inte lika tråkigt, man bygger också upp en massa känslor. När man knappt vet om man snart blir tagen på plats eller inte. Det är också en försäkran som vi människor får att vi är uppskattade. Men självfallet ska inte detta vara det som styr då tjejen inte får känna att det bara handlar om sex. Men en blandning av allting och det fungerar perfekt.

Sen att ge upp, det är något man verkligen borde ta sig en funderare på. Överallt i livet kämpar man på hårt som fan men när det gäller ett förhållande så säger man ”Nej det funkar inte, tack och hej”. Men hallå, kämpa för helvete. Bara för att man har det dåligt idag innebär inte att man har det dåligt imorgon.

Det är så otroligt synd att kärleken inte längre är grunden till ett förhållande. Och det som är ännu mer synd är att många lever idag i ett förhållande där dom tror sig älska sin partner, men egentligen är det tryggheten och rädslan för ensamheten som håller dom kvar.

Jag skulle kunna skriva om det här ämnet så otroligt mycket men jag känner att någonstans måste jag sluta.

Mitt nästa ämne jag tänker skriva om är Ensamheten. Hell yeah.

Del 2: Kärleken håller på att dö ut!
En tendens som jag har haft i många många år har varit att jag har hjälpt mina vänner och bekanta med deras kärleksproblem och tro mig , det är många som har kärleksproblem.

Men om jag summerar allt jag har varit med om i livet och hört om, ofta via mina tjejkompisar och deras förhållanden så kan det summeras till att dom till en stor del känner sig ouppskattade, inte lika älskade och definitivt inte lika vackra och underbara som dom en gång i tiden kände sig. Allt dom kände sig i början av sitt förhållande, det har sakta men säkert försvunnit. Ungefär som en ballong som du fyller med luft. Efter ett tag så sipprar luften ur, men det märks inte direkt utan det är något som sker sakta.

Överallt i världen finns det kärlek. Så att det skulle vara unikt på något sätt kan man ju inte direkt säga. Men jag har märkt att kärlek i Sverige är extremt unik. Notera för er nya läsare är att jag har bott i 5 länder och är väldigt berest, så jag pratar inte ur nattmössan. Det är sällan om någonsin alls jag har sett någon som verkligen har den där äkta genuina kärleken.

När jag har träffat en kvinna här börjar man snacka, man går ut och tar en fika, sen går man hem och sätter på henne gul och blå i ställningar hon inte trodde existera. Helvete, inte ens jag visste att dom existerade. Sedan träffas man igen och tar en till fika och kanske sätter på henne med fikabrödet i munnen. Ungefär så.

Man umgås sen och blir tillsammans. En av hennes kompisar frågar henne ”Såååå , hur går det? Är du totalt förälskad och kär?”. Hon skulle nog säga att jag var en underbar kille men att kärleken inte hunnit sippra fram än. Nu är ju inte alla så, men det brukar genrellt av vad jag har fått erfara och även när jag frågat ut mina tjejkompisar angående detta.

Så innan kärleken faktiskt finns, så är man tillsammans och man har redan satt på varandra. Om sexet var dåligt, går man ofta skilda vägar. För vem fan vill ha en dålig kukvärmare? Sen tar man det därifrån helt enkelt.. Man umgås mer, man är flickvän/pojkvän och man kanske t om flyttar ihop för att se hur det fungerar. Sen en vacker dag känner man att det inte fungerar och säger tack och adjö. Dagen efter knullar hon eller han en annan gurka. Eller nej, dagen efter, nu tog jag i. Natten efter, det lät bättre.

Så då sitter jag och frågar mig själv var är kärleken? Var är den där genuina jag älskar dig kärleken? Där bara en blick kan borra igenom din själ? Många som läser den raden ”Borra igenom din själ” tyckte det lät som poesi mer än verklighet. Men gissa vad, äkta, sund och genuin kärlek är precis sådär. Var tror ni poesi föds ifrån om inte den äkta kärleken? Det är ju känslor nerskrivna på papper. Den äkta kärleken.

Det är dock så enkelt att bli tillsammans med någon här och dumpa, det är så enkelt att få sig en avsugning eller sätta på nån i arslet, kvinna som man. Det är enkelt att gifta sig och lika enkelt att skilja sig. Så varför skulle man ens bry sig om att tänka ett steg längre? Nej, vi kör på, fungerar det så funkar det liksom. Och om inte så dumpar jag dig. No more no less.

När jag frågar folk vad kärlek är så har alla olika definitioner på den. Men dom flesta är dock på samma nivå att det finns olika grader av kärlek. Inte för mig. För mig finns det kärlek, eller inte alls. Det är inte en grad, det är en känsla som fyller hela din kropp. Jag pratade med en vän angående detta med kärlek och hon sa att ibland älskar man en person mindre beroende på humöret etc. Hon har barn och då ställde jag en fråga. När du är så djävla leds på din trotsande ungdjävel, så känner du inte samma sorts kärlek, men om din ungdjävel skulle precis då bryta handen när han föll eller göra illa sig, visa mig då att du har samma kärlek, eller om inte din riktiga kärlek träder fram.

Man gömmer den, man låter annat påverka, men kärlek är kärlek och det är viktigt att vi kämpar för den. Herregud vad leds jag är på människor som blir tillsammans med killar eller tjejer och ”Oh dom är så snälla mot mig” och sen efter 5-6 månader dumpar man honom/henne. Det är en msn kompis som gjort precis så och jag blir så djävla kluven över hur dum man är. Varför ger man sig in i ett förhållande så snabbt?

Avslutningsvis vill jag bara göra min jämförelse med t ex Libanon och ge ett svar varför vi te x oerhört sällan skiljer oss och varför för oss kärlek är en genuin sak och ingenting man leker med.

Hos oss är det självfallet inte som här att du kan träffa en tjej på krogen och sen sätta på henne. Hos oss är det oftast dom slampiga brudarna som går på krogen. För i Libanon är det slampigt att knulla runt som man gör i Sverige. Ja, ni är alla slampor. Jag också, så oroa er inte.

En pojke träffar en flicka. En pojke blir vääldigt förtjust i denna flicka. Flicka ser pojke, tycker pojke är dum, stick pojke stick. Pojke inte sticka, pojke varje dag visslar upp mot hennes balkong och bara säger hej och går. Pojke försöker inte en gång, utan 100 gånger bjuda ut henne med ett NEJ till svar vareviga gång.

Flicka spela svårflörtad, men samtidigt så skyddar hon sig. Så fortsätter det så där, tills en dag flickan antigen säger åt killen ”lyssna, jag är inte intresserad, stick” eller tills hon till slut säger visst, vi kan gå och ta en ”fika” (vi har inte fika i Libanon, vi går och äter en middag eller lunchar eller något, man har så att säga inte direkt ”fik”).

Så går man och lär känna varandra och smyger och har sig, men man blir inte tillsammans, man kysser inte, man knullar inte. Man bara är med varandra och lär känna varandra ordentligt. Känner man då att man passar ihop, och tro mig då har man umgåtts riktigt länge då berättar man det för sina föräldrar och den vägen går det.

Det är alltså inte bara att hitta en flickvän / pojkvän. Hos oss måste killen eller tjejen verkligen visa att dom är intresserade och även om dom får 100 nej ändå visa framfötterna (notera, 100 nej är inte ett NEJ jag vill inte!! utan mer svårflörtade nej). Det är inte tillåtet att skilja sig hos oss kristna i Libanon om ”man slutar älska”. Då säger dom skyll dig själv, du borde tagit reda på detta bättre. Däremot får man skilja sig om man blir misshandlad, om någon är otrogen. Alltså riktigt bra anledningar. Detta gör alltså att innan man kastar sig in i ett förhållande så ser man till att verkligen veta vad man vill.

Medan här i Sverige, så kastar man sig in kan man dagen efter ta sig ur, det är liksom normalt. Sexet kommer också betydligt tidigare än själva förhållandet. Det blir en annan sorts atmosfär.

Jag delar upp detta inlägg i 2 delar, del 2 kommer senare ikväll så ni slipper läsa floder av text.

Det sägs att vi lever under 2010 men jag har börjat att ifråga sätta detta ganska ordentligt. Om vi lever under 2010 hur fan kan vi fortfarande ha dessa radikala fanatiker som existerar när vi har gång på gång på gång på gång sett vad det leder till? Hot, mord, dom sätter skräcker i hela nationer. Men för vad?

Vi har varit med förr allihopa där händelser som dessa skakar en hel värld men jag ser ingen vettig förklaring. Man säger att man förnedrar deras tro och man gör narr och jag vet inte vad av deras profet Mohammed.

Är det någon som kommer ihåg när man gjorde någon play med Jesus som bög? Kyrkan hajade till och visade sitt missnöje men inte sattes flera länder igång och började bränna flaggor. I Libanon brände och bombade muslimerna Danmarks ambassad när Mohammed Karikatyrerna kom ut. Och så nu det här. Människor från andra länder som reser flera tusentals mil för att mörda en stackars man som målade någonting dom finner respektlöst?!

Jag finner en hel djälva del i denna bittra värld väldigt respektlös. Jag får bryt på små skitungar vars föräldrar inte lärt dom hyfs och jag blir helt galen på vissa människor. Men inte sitter jag och tänker på hur jag ska mörda dom? Jag skakar bara på huvudet och tycker synd om idioterna. Eller människor som vanhelgar min relgion och min Gud. Vad ska jag göra åt det? Att folk gör det är upp till dom. Jag startar inte något krig mot dom för att personen är så djävla korkad att dom gör något respektlöst.

Jag tycker mest synd om pesonen och skakar på huvudet. Så jag förstår inte. Muslimer har redan ett djävligt lågt och dåligt rykte, förstår dom inte att detta gör det värre för dom? Muslimernas namn svärtas världen över på grund av detta. Tro mig, en människa tänker inte att det är radikala muslimerna utan dom tänker att det är alla muslimer.

Så här påstår man att deras helige profet blivit kränkt och att personen bakom skall dödas. Så man vill på fullt allvar påstå att en man ska mista sitt liv för att han i deras ögon gjorde något dom tyckte var fel? Så vadå, ska vi döda alla människor som går emot islam, som gör narr av dom? Ska vi ha tillbaka korstågen och all idioti som fanns en gång i tiden och som ganska tydligt forsätter finnas.

Och sen att kräva att han ska be om ursäkt. Varför skulle han? Jag sa att jag ogillar islam som religion. Ska jag behöva be om ursäkt för min åsikt? Varfördå? Jag kallar invandrare för svartskallefittor och svennar för horor och jag vet inte vad. Ska jag bli mördad för att jag förnärmat någon? Vad är det som verkligen trampar dom på tårna?

Jag är för mord. Rör någon min familj ska jag knulla dom där dom står på plats och inte väntar jag på rättegång. Men jag är tillräckligt intelligent för att bara skaka på huvudet åt någon idiot som gör Jesus bög eller påstår något annat. Folk har rätt till sina åsikter och värderingar. Vill någon rita av Jesus på en knullande åsna så får dom stå för det.

Så dessa ointelligenta idioter, istället för att fokusera på t ex deras kvinnor som blir stenade till döds för att dom blivit våldtagna eller att deras kvinnor inte har några rättigheter, istället för att fokusera på essentiella, viktiga frågor som rör samhället och framtiden så fokuserar dom på sånt här djälva tönteri och bäst av allt är att dom tar ner islam till en så djävla låg nivå. Om 10 år när folk runt om i världen kommer hata islam mer än vad många redan gör idag, vem tror ni har en bidragande effekt till detta? Jo personer som dessa, som står bakom alla hot och idiotier.

Vi lever för helvete på 2010. 2010! Förstår ni det, inte på 1800-talet. Människor har hunnit uppleva svält, atombomber, krig ovanpå krig, våldtäkter, bränder, svält, sjukdomar, rasism, fittor, blablabla. You name it! Man har upplevt allt! Ändå har man inte intelligens nog att sätta ner foten och säga nu räcker det! Nu får det vara slut på all idioti som råder.

Men nej, dessa människor vill istället med våld få sin rätt. Det kanske dom får. Dom mördar denna man. Och vad tror ni mina kära vänner händer om muslimerna dödar Lars Vilks eller någon annan som ritar rondelhunndar eller bilder på deras profet muhammed (mohammed, stavning , vem fan bryr sig, samma färg samma skit). Det är då västvärlden kommer att explodera som en djävla atombomb i varenda muslimfanatikers röv och knulla dom så djälva ordentligt att inte ens en bög som älskar kinky grejer kommer att förstå vad som händer.

Förstår dom inte det?! Jag som inte är insatt i politik eller religion eller dylikt fattar att då kommer det hända stora grejer. Tänk bara hur många vanliga människor utanför politiken världen över kommer att sätta sig emot och börja demonstrera.

Förstår dom inte, att detta är början på deras fall? Tänker man inte lite längre eller mörknar det för ögonen när något går emot dom?

Bäst av allt och mest skrattretande var ändå Jihad Jane ( vars riktiga namn är Colleen LaRose) kommer troligtvis att få livstids fängelse och böter, ca $1 miljon. Var det värt det undrar man? Vakna nu gott folk. Vi lever inte på alibaba och dom 40 rövarnas tid längre.