Här får ni se på idioterna. Bäst är när svartskallen säger ”Detta är vårt land också”. Men din lilla djävla hora, den dagen detta är ditt djävla land är när du rakar av dig ditt djävla grottskägg och börjar behandla framförallt kvinnor med respekt och andra medmänniskor med.

Djävla svartskalle svin 250.000 muslimer finns i Sverige. År 2050, hur många tror ni det är då? Precis som Libanon en gång var kristet kom muslimerna och med våld tog över det, så kommer Sverige snart att bli likadant. Istället för blonda sexiga brudar med blåa ögon kommer vi se äckliga svartskaller med slöja och svarta ögon. Svarta av hat.

Go Lars Vilks säger jag bara.

Sånt händer liksom, vad är den stora saken egentligen? Team Gyllenhammar säger att dom vill att personen som gjorde felet ska sparkas. Sparkas från sin post för att man har felt?

Jag förstår inte riktigt hur svenska folket eller han den fula djäveln som drev Team Gyllenhammar tycker att folk ska behöva avgå för ett sånt misstag. Visst, det var knappast roligt när dom blev så glada att dom åkte vidare och sen sjönk till botten av havet igen när dom fick reda på hur det verkligen låg till.

En miss helt enkelt och man får beklaga den. Men att man ska göra världens grej av det? Det är inte direkt så att någon skulle avrättas och man sa fel namn och miste livet på en oskyldig människa. Det är liksom vem som åker ut ur ett program så jag förstod aldrig vad det var dom gjorde väsen av sig för? Kan man inte ta det att den mänskliga faktorn hade med det hela att göra och att det bara är att acceptera det hela? Dom ville vara med i nästa program. Klart som fan dom ville! Man klamrar sig självfallet på sista halmstrået så gott man kan.

Men seriöst, väx upp, vakna. Vad är det egentligen med folk och I-landsproblemen? Herregud människor det pågår svält och krig och folk orkar bry sig om att dom råkade säga fel namn i ett underhållningsprogram. Om man gör ett sånt djävla väsen av detta. Va fan skulle man göra av riktiga händelser som kräver att man tittar upp och skriker till?

Larvigt Team Gyllenhammar, TV4 må ha gjort ett misstag men det är inte hela världen. Körslaget klarar sig ganska bra utan er, ni röstades ur för ni, sög. Ganska ordentligt också. Jag tycker inte synd om han som drev kören men mer synd om dom stackars medlemmar som tvingades ha ett arsle som ”skiter i vad dom tycker” till ledare.

Nåväl. Hade inget att skriva om, så kunde lika gärna skriva om detta.

Man kan läsa mer om detta i Aftonbladet

Notera att detta handlar alltså om Ralf och hans uttalande och inte ni som var med i kören!

Så här är vi, i ett skede där kärleken egentligen börjar tappa betydelsen. Plötsligt håller det på att sakta men säkert dö ut till en vänskap känns det som. Många tjejer och killar som har svarat på min fråga om dom någonsin känt äkta kärlek svarar: Nej! Och det är precis detta jag försöker säga att någonstans så har det tappats bort, ungefär som att det inte är lika viktigt längre.

Det däremot många håller med mig om är att man är som en fiskare, män som kvinnor. Man lägger på sitt finaste bete med sitt finaste spö och lockar till sig den finaste fisken. Och när man fått den, då skär man skallen av den och steker den och äter upp den. Då kommer sanningen fram.

Hur många är det inte som i ena stunden tycker han är Mr Perfect, eller hon Ms Perfect för att i andra upptäcka att detta var inte den personen jag föll för. Så mycket ändrade sig på så kort tid. Men då kan man ju fråga sig ändras personen verkligen? Eller var personen redan förändrad och egentligen bara blev sitt rätta jag?

Hur många av er känner sig genuint uppskattade och älskade av er partner? Skulle inte tro att det är någon, eller i alla fall inte många, inte fullt ut. Det finns kanske en kärlek men inte den där äkta kärleken.Hur många, framförallt tjejer är det som vill känna sig uppskattade och vackra men sällan får det? Och vad det beror på, är knappast att dom är idioter eller fula utan helt enkelt för att killen dom är med, eller tjejen om det är vice versa inte riktigt har förstått vad kärlek är.

Om du för 50 år sen frågade någon vad kärlek är så målade dom upp en väldigt vacker bild av den. Om du frågar idag en 18 åring vad kärlek är så är det mer en omöjlig dröm. Men det ska inte vara så. Jag sitter inte här och predikar för att man ska ta sin tjej till atlanten och ha middag utan små små saker som fyller vardagen fyller också hjärtat.

Som att vakna upp på morgonen och kyssa den man älskar och bara se in i ögonen och le. Som att ibland kunna servera frukost eller bara sådär apropå köpa en blomma. Det behöver varken vara kostsamt eller för mycket, men små små saker, det är dom som bygger en helhet.

För att förklara lite närmare, om du får en bukett idag och sen om 3 år, eller varför ännu heldre en blomma lite då och då. Det ger mer, dom små subtila sakerna man gör för sin partner för att hålla det mesta vid liv. Sen har vi det återkomande problemet att få tjej känner sig vackra på riktigt. Många säger ”Jag måste få bättre självfötroende” men för mig handlar det inte om att du måste få det själv.

Det är lika stor del om inte större din pojkväns ”plikt” att få dig att känna dig vacker och uppskattad. Det är ju hans åsikt som verkligen betyder precis som din åsikt betyder för honom. Och även om du känner dig tjock och ful så kan han faktiskt få dig att känna dig vacker. Man ska självfallet mena det man säger som kille och inte bara säga för att säga, sånt genomskådas väldigt fort.

Så lite mer love skadar nog inte, lite mer umph i tillvaron. Man har ju även självfallet fabulöst sex i början av förhållandet men även det dör sakta ut och det är även där man måste vara lite försiktigt så det inte blir monotamt och upprepande. Spontanitet är oerhört viktigt. Är du ute och går i skogen? Men helvette sätt på henne mot ett träd. Kör ni bil, nita, kör in på parkeringen och sätt på henne på huven. När du kommer hem tryck upp henne mot väggen och ta henne på plats.

Såna saker visar också uppskattning på sitt eget lilla sätt. Det blir inte lika tråkigt, man bygger också upp en massa känslor. När man knappt vet om man snart blir tagen på plats eller inte. Det är också en försäkran som vi människor får att vi är uppskattade. Men självfallet ska inte detta vara det som styr då tjejen inte får känna att det bara handlar om sex. Men en blandning av allting och det fungerar perfekt.

Sen att ge upp, det är något man verkligen borde ta sig en funderare på. Överallt i livet kämpar man på hårt som fan men när det gäller ett förhållande så säger man ”Nej det funkar inte, tack och hej”. Men hallå, kämpa för helvete. Bara för att man har det dåligt idag innebär inte att man har det dåligt imorgon.

Det är så otroligt synd att kärleken inte längre är grunden till ett förhållande. Och det som är ännu mer synd är att många lever idag i ett förhållande där dom tror sig älska sin partner, men egentligen är det tryggheten och rädslan för ensamheten som håller dom kvar.

Jag skulle kunna skriva om det här ämnet så otroligt mycket men jag känner att någonstans måste jag sluta.

Mitt nästa ämne jag tänker skriva om är Ensamheten. Hell yeah.

Men om jag summerar allt jag har varit med om i livet och hört om, ofta via mina tjejkompisar och deras förhållanden så kan det summeras till att dom till en stor del känner sig ouppskattade, inte lika älskade och definitivt inte lika vackra och underbara som dom en gång i tiden kände sig. Allt dom kände sig i början av sitt förhållande, det har sakta men säkert försvunnit. Ungefär som en ballong som du fyller med luft. Efter ett tag så sipprar luften ur, men det märks inte direkt utan det är något som sker sakta.

Överallt i världen finns det kärlek. Så att det skulle vara unikt på något sätt kan man ju inte direkt säga. Men jag har märkt att kärlek i Sverige är extremt unik. Notera för er nya läsare är att jag har bott i 5 länder och är väldigt berest, så jag pratar inte ur nattmössan. Det är sällan om någonsin alls jag har sett någon som verkligen har den där äkta genuina kärleken.

När jag har träffat en kvinna här börjar man snacka, man går ut och tar en fika, sen går man hem och sätter på henne gul och blå i ställningar hon inte trodde existera. Helvete, inte ens jag visste att dom existerade. Sedan träffas man igen och tar en till fika och kanske sätter på henne med fikabrödet i munnen. Ungefär så.

Man umgås sen och blir tillsammans. En av hennes kompisar frågar henne ”Såååå , hur går det? Är du totalt förälskad och kär?”. Hon skulle nog säga att jag var en underbar kille men att kärleken inte hunnit sippra fram än. Nu är ju inte alla så, men det brukar genrellt av vad jag har fått erfara och även när jag frågat ut mina tjejkompisar angående detta.

Så innan kärleken faktiskt finns, så är man tillsammans och man har redan satt på varandra. Om sexet var dåligt, går man ofta skilda vägar. För vem fan vill ha en dålig kukvärmare? Sen tar man det därifrån helt enkelt.. Man umgås mer, man är flickvän/pojkvän och man kanske t om flyttar ihop för att se hur det fungerar. Sen en vacker dag känner man att det inte fungerar och säger tack och adjö. Dagen efter knullar hon eller han en annan gurka. Eller nej, dagen efter, nu tog jag i. Natten efter, det lät bättre.

Så då sitter jag och frågar mig själv var är kärleken? Var är den där genuina jag älskar dig kärleken? Där bara en blick kan borra igenom din själ? Många som läser den raden ”Borra igenom din själ” tyckte det lät som poesi mer än verklighet. Men gissa vad, äkta, sund och genuin kärlek är precis sådär. Var tror ni poesi föds ifrån om inte den äkta kärleken? Det är ju känslor nerskrivna på papper. Den äkta kärleken.

Det är dock så enkelt att bli tillsammans med någon här och dumpa, det är så enkelt att få sig en avsugning eller sätta på nån i arslet, kvinna som man. Det är enkelt att gifta sig och lika enkelt att skilja sig. Så varför skulle man ens bry sig om att tänka ett steg längre? Nej, vi kör på, fungerar det så funkar det liksom. Och om inte så dumpar jag dig. No more no less.

När jag frågar folk vad kärlek är så har alla olika definitioner på den. Men dom flesta är dock på samma nivå att det finns olika grader av kärlek. Inte för mig. För mig finns det kärlek, eller inte alls. Det är inte en grad, det är en känsla som fyller hela din kropp. Jag pratade med en vän angående detta med kärlek och hon sa att ibland älskar man en person mindre beroende på humöret etc. Hon har barn och då ställde jag en fråga. När du är så djävla leds på din trotsande ungdjävel, så känner du inte samma sorts kärlek, men om din ungdjävel skulle precis då bryta handen när han föll eller göra illa sig, visa mig då att du har samma kärlek, eller om inte din riktiga kärlek träder fram.

Man gömmer den, man låter annat påverka, men kärlek är kärlek och det är viktigt att vi kämpar för den. Herregud vad leds jag är på människor som blir tillsammans med killar eller tjejer och ”Oh dom är så snälla mot mig” och sen efter 5-6 månader dumpar man honom/henne. Det är en msn kompis som gjort precis så och jag blir så djävla kluven över hur dum man är. Varför ger man sig in i ett förhållande så snabbt?

Avslutningsvis vill jag bara göra min jämförelse med t ex Libanon och ge ett svar varför vi te x oerhört sällan skiljer oss och varför för oss kärlek är en genuin sak och ingenting man leker med.

Hos oss är det självfallet inte som här att du kan träffa en tjej på krogen och sen sätta på henne. Hos oss är det oftast dom slampiga brudarna som går på krogen. För i Libanon är det slampigt att knulla runt som man gör i Sverige. Ja, ni är alla slampor. Jag också, så oroa er inte.

En pojke träffar en flicka. En pojke blir vääldigt förtjust i denna flicka. Flicka ser pojke, tycker pojke är dum, stick pojke stick. Pojke inte sticka, pojke varje dag visslar upp mot hennes balkong och bara säger hej och går. Pojke försöker inte en gång, utan 100 gånger bjuda ut henne med ett NEJ till svar vareviga gång.

Flicka spela svårflörtad, men samtidigt så skyddar hon sig. Så fortsätter det så där, tills en dag flickan antigen säger åt killen ”lyssna, jag är inte intresserad, stick” eller tills hon till slut säger visst, vi kan gå och ta en ”fika” (vi har inte fika i Libanon, vi går och äter en middag eller lunchar eller något, man har så att säga inte direkt ”fik”).

Så går man och lär känna varandra och smyger och har sig, men man blir inte tillsammans, man kysser inte, man knullar inte. Man bara är med varandra och lär känna varandra ordentligt. Känner man då att man passar ihop, och tro mig då har man umgåtts riktigt länge då berättar man det för sina föräldrar och den vägen går det.

Det är alltså inte bara att hitta en flickvän / pojkvän. Hos oss måste killen eller tjejen verkligen visa att dom är intresserade och även om dom får 100 nej ändå visa framfötterna (notera, 100 nej är inte ett NEJ jag vill inte!! utan mer svårflörtade nej). Det är inte tillåtet att skilja sig hos oss kristna i Libanon om ”man slutar älska”. Då säger dom skyll dig själv, du borde tagit reda på detta bättre. Däremot får man skilja sig om man blir misshandlad, om någon är otrogen. Alltså riktigt bra anledningar. Detta gör alltså att innan man kastar sig in i ett förhållande så ser man till att verkligen veta vad man vill.

Medan här i Sverige, så kastar man sig in kan man dagen efter ta sig ur, det är liksom normalt. Sexet kommer också betydligt tidigare än själva förhållandet. Det blir en annan sorts atmosfär.

Jag delar upp detta inlägg i 2 delar, del 2 kommer senare ikväll så ni slipper läsa floder av text.

Vi har varit med förr allihopa där händelser som dessa skakar en hel värld men jag ser ingen vettig förklaring. Man säger att man förnedrar deras tro och man gör narr och jag vet inte vad av deras profet Mohammed.

Är det någon som kommer ihåg när man gjorde någon play med Jesus som bög? Kyrkan hajade till och visade sitt missnöje men inte sattes flera länder igång och började bränna flaggor. I Libanon brände och bombade muslimerna Danmarks ambassad när Mohammed Karikatyrerna kom ut. Och så nu det här. Människor från andra länder som reser flera tusentals mil för att mörda en stackars man som målade någonting dom finner respektlöst?!

Jag finner en hel djälva del i denna bittra värld väldigt respektlös. Jag får bryt på små skitungar vars föräldrar inte lärt dom hyfs och jag blir helt galen på vissa människor. Men inte sitter jag och tänker på hur jag ska mörda dom? Jag skakar bara på huvudet och tycker synd om idioterna. Eller människor som vanhelgar min relgion och min Gud. Vad ska jag göra åt det? Att folk gör det är upp till dom. Jag startar inte något krig mot dom för att personen är så djävla korkad att dom gör något respektlöst.

Jag tycker mest synd om pesonen och skakar på huvudet. Så jag förstår inte. Muslimer har redan ett djävligt lågt och dåligt rykte, förstår dom inte att detta gör det värre för dom? Muslimernas namn svärtas världen över på grund av detta. Tro mig, en människa tänker inte att det är radikala muslimerna utan dom tänker att det är alla muslimer.

Så här påstår man att deras helige profet blivit kränkt och att personen bakom skall dödas. Så man vill på fullt allvar påstå att en man ska mista sitt liv för att han i deras ögon gjorde något dom tyckte var fel? Så vadå, ska vi döda alla människor som går emot islam, som gör narr av dom? Ska vi ha tillbaka korstågen och all idioti som fanns en gång i tiden och som ganska tydligt forsätter finnas.

Och sen att kräva att han ska be om ursäkt. Varför skulle han? Jag sa att jag ogillar islam som religion. Ska jag behöva be om ursäkt för min åsikt? Varfördå? Jag kallar invandrare för svartskallefittor och svennar för horor och jag vet inte vad. Ska jag bli mördad för att jag förnärmat någon? Vad är det som verkligen trampar dom på tårna?

Jag är för mord. Rör någon min familj ska jag knulla dom där dom står på plats och inte väntar jag på rättegång. Men jag är tillräckligt intelligent för att bara skaka på huvudet åt någon idiot som gör Jesus bög eller påstår något annat. Folk har rätt till sina åsikter och värderingar. Vill någon rita av Jesus på en knullande åsna så får dom stå för det.

Så dessa ointelligenta idioter, istället för att fokusera på t ex deras kvinnor som blir stenade till döds för att dom blivit våldtagna eller att deras kvinnor inte har några rättigheter, istället för att fokusera på essentiella, viktiga frågor som rör samhället och framtiden så fokuserar dom på sånt här djälva tönteri och bäst av allt är att dom tar ner islam till en så djävla låg nivå. Om 10 år när folk runt om i världen kommer hata islam mer än vad många redan gör idag, vem tror ni har en bidragande effekt till detta? Jo personer som dessa, som står bakom alla hot och idiotier.

Vi lever för helvete på 2010. 2010! Förstår ni det, inte på 1800-talet. Människor har hunnit uppleva svält, atombomber, krig ovanpå krig, våldtäkter, bränder, svält, sjukdomar, rasism, fittor, blablabla. You name it! Man har upplevt allt! Ändå har man inte intelligens nog att sätta ner foten och säga nu räcker det! Nu får det vara slut på all idioti som råder.

Men nej, dessa människor vill istället med våld få sin rätt. Det kanske dom får. Dom mördar denna man. Och vad tror ni mina kära vänner händer om muslimerna dödar Lars Vilks eller någon annan som ritar rondelhunndar eller bilder på deras profet muhammed (mohammed, stavning , vem fan bryr sig, samma färg samma skit). Det är då västvärlden kommer att explodera som en djävla atombomb i varenda muslimfanatikers röv och knulla dom så djälva ordentligt att inte ens en bög som älskar kinky grejer kommer att förstå vad som händer.

Förstår dom inte det?! Jag som inte är insatt i politik eller religion eller dylikt fattar att då kommer det hända stora grejer. Tänk bara hur många vanliga människor utanför politiken världen över kommer att sätta sig emot och börja demonstrera.

Förstår dom inte, att detta är början på deras fall? Tänker man inte lite längre eller mörknar det för ögonen när något går emot dom?

Bäst av allt och mest skrattretande var ändå Jihad Jane ( vars riktiga namn är Colleen LaRose) kommer troligtvis att få livstids fängelse och böter, ca $1 miljon. Var det värt det undrar man? Vakna nu gott folk. Vi lever inte på alibaba och dom 40 rövarnas tid längre.

Trodde ni ja!

Men riktigt i den världen lever vi faktiskt inte, även om många försöker ge sken utav det. För er som är nya och läser min blogg och inte orkat läsa mina millånga inlägg tidigare kan jag säga till er att när jag skriver ett inlägg skildrar jag oftast två världar. Jag har bott i 5 länder och arbetat i 4 av dom, jag har varit världen över men framförallt är jag en invandrare i Sverige.

Rasism är ett ord som får många att rugga till och direkt avfärda detta och säga ”Herregud nej, jag är inte rasist men jag har mina åsikter!”

Vad är dina åsikter då kan man tänka sig? Vad är det du tycker och tänker? Visste ni om att över 5% av alla svenskar (2008) var starkt invandrarfientliga? Sen har vi dom som är superstarkt invandrarfientliga, sen har vi dom som är lite mindre och pytteliiiite och pyttelittelelite invandrarfientliga. Sen har vi ju x antal % med ”Jag är inte rasist men jag har mina åsikter” – människor.

För vanliga svensson uppmärksammas inte något av det jag kommer att nämna. Men om ni tar er en titt runt på internet och söker på diverse saker som berör rasism, gå in på youtube och sök om Sverige så ser ni hur många idioter (jag undrar hur det kommer sig att dom flesta främlingsfientliga är så IQ-befriade? Känns som att dom som inte klarar av samhället och istället för att förklaras handikappade hamnar i någon sorts rasistiskcirkel) som faktiskt tror på jag citerar: ”Sveriges undergång”.

Det sjuka är att människor runt om i Sverige verkligen tror på detta. Dom gör filmer, dom gör insändare och skriver om det ena och det andra. 20-30-tal bloggar som jag gått igenom idag har en sak gemensamt, alla dom skriver om invandrare och alla dom länkar till rinkeby och malmö och alla dom säger att det är invandrare som står för den största delen brott , våldtäkter och mord.

Man skyller alltså allting på alla invandrare och då funderar jag lite på vad är det exakt som sätter såna korkade saker i deras huvud att dom på fullaste allvar menar att det är invdrare som begår brott? Speciellt älskar ju svennarna att säga att alla invdrare som har restaurang lever på soc och tar svart.

Fuck yeah, klart som fan vi tar svart. Vadå ska jag ljuga? Jag tar svart via mina företag, hell  yeah jag ska ha pengar i min ficka. Tänker inte tamig fan betala 63% av min vinst i skatter och avgifter. Hellre svartar jag. Men är jag ensam? Nej det är jag inte. Finns det svenskar som gör det? Va fan tror du din djävla idiot? Tror du att det var invandrare som kom på idén med svarta pengar och att vi har ensamrätt?

Sen om ni på fullaste allvar tror att man har en restaurang och lever på soc, så måste jag nog ge er en spark i röven och säga be ert djävla soc kontor kolla upp bättre i så fall. Det är lite svårt att driva en restaurang och vara på soc, när soc kräver att du ska ha ett jobb eller praktik, du får alltså inte sitta hemma.

Jag har en vän i Umeå, du vet vem du är, om du tycker det är okey länkar jag även till din sida som skriver ganska mycket på sin sida och har i stort sett länkar överallt på sin sida till saker som berör allt det dåliga invandrare gör här och där och många med anknytning till SD (Sverigedemokraterna). Personen i sig säger sig inte vara rasist, utan har sina åsikter.

Men det är här det kommer in. Vad gör en människa till en rasist? Jag är en rasist. Det erkänner jag. Jag är dock religionsfientlig. Jag tycker inte om religionen islam men har många muslimska vänner. Jag står för det men det är inte något jag går och tänker så fort jag pratar med en muslimsk person, det är inte något jag säger att alla som  har islam som tro är idioter och pedofiler och fittor och allt vad man nu vill säga.

Ett av mång argument som ”jag har mina åsikter”-människor alltid framför är följande:

Ni kommer till Sverige och tar våra skattepengar, våra jobb och våra kvinnor!

Vi tar era skattepengar? Hell yeah! Hur fan har du tänkt, som min familj, mamma jag och min äldre bror, flyr undan kriget i Libanon efter att min syster dog av en bomb. Vi kommer till Sverige, kan inte ett djävla ord annat än arabiska (Jag var 5, kunde franska och min bror kunde franska, men Sverige kan inte franska direkt) och mamma kunde arabiska.

Vad förväntade ni er? Att vi ska hoppa på våra arslen och börja arbeta direkt? I Sverige om något händer så sätter man in värsta krisgrupper här och där och kopplar in psykologer och nekrofiler och jag vet inte vad. (Jag är väl medveten om vad nekrofiler är). Sen är man så djävla traumatiserad och måste sjuksriva sig för man såg en människa ge en örfil till en annan. (Ja, jag gör narr av det hela nu).

Här kommer man , när man sett människor dö. När jag själv såg mina vänners lemmar, armar, ansikten på marken utanför vårt hus. När man ser bomber mitt framför ögonen på dig. När du inte får gå själv för det finns minor överallt. Den bilden, vad skulle ni göra av den? Skulle ni kunna fly till ett land där ni inte kan språket, där ni inte har pengar och ni har en hel djävla ovisshet över vad som komma skall. Tror ni då på fullaste allvar att ni förväntas jobba? Det tar ett djävla bra tag. Sen blir många förbannade över att analfabeter (som jag läste i någon SD-blogg) kommer hit. Jaha, så det är endast läskunniga och duktiga människor som får komma in. Vi kan väl stå allihopa och fråga ut människor som precis förlorat sina älskade om dom kan läsa och skriva.

Sen säger ni att vi tar era jobb. Vi kan ju börja med att säga att det inte är era jobb. Ni äger inte jobben. Vem är så korkad? Seriöst liksom? Det är också där jag ifrågasätter dessa personers intelligens. Ni klagar på att man lever på staten, fixar man jobb klagar ni att man tar ”era” jobb. Hur fan ska ni ha det era djävla fittor?

Jag är egenföretagare, har nog tjänat in minst 4-5 gånger än vad en <30 har tjänat i Sverige och betalat en hel djävla del skatt. Så den som bemöter mig med såna djävla idiotiska resonemang, jag hoppas för böveln att du har en djävla bra inkomst och själv kan säga att du har bidrag med skatt till Sverige och sen klanka ner på oss.

Sist jag kollade också så är svensson en ganska lam 8-17 jobbare. Som så fort klockan blivit 17 rusar iväg ifrån jobbet som att det håller på brinna inne. Medan en svartskalle,  vi kan ta mig som exempel när vi hade restaurang jobbade från 06-22.00 vardagar och 09-03 fredag/lördaga och 10-22.00/söndagar. Jag jobbade alltså 7 dar i veckan och i snitt dubbla ert pass, ändå tittar folk snett på mig när jag kommer in med min nya dyra bil?

Det är också det som är grejen som jag stör mig på. En svensson går och köper en Volvo V70 för ca 250-300.000 kr. Här kommer jag med en BWM eller en Mercedes för samma prisklass ändå tittas det snett på mig? Det finns en kille här i Skara som var förbannad på en neger som  hade köpt en sprillans ny djävla Lexus men bara jobbade på Mcdonalds.

Men seriöst! Väx upp, använd det ni har innanför huvudet. Alla som har fast anställning kan ta mig fan köpa en dyr bil. Det är inte ens onormalt att du har råd! Men ändå tittas det snett. Varför? För det var en neger eller en svartskalle (Är inte negrer svartskallare? Hmm).

Kan också påpeka att jag är en person som vill ha lite av det ena och det andra så jag tänker att jag ska söka ett jobb och jobba 8-17 och ta det lungt och ha mina semester dagar, för som egen företagare är dessa dagar mer eller mindre 0. Så jag började söka jobb. Jag har grymma meriter, har varit chef för 4 olika ställen, kan 5 språk flytande i tal och skrift, är utbildad inom det ena och det andra och jobbar som fan.

Så jag räknade ihop alla mina ansökningar. 248 stycken har jag skickat via mail och personligt gett ut till olika arbetsgivare. 248 stycken sen November -09. En av dom skickades till en restaurang. Jag kallades till en intervju. Kan ni gissa vilken?

Sen kommer man hit och säger att vi tar era kvinnor. Men härligt, den punkten är jag grym på. Vi är totalt annorlunda mot våra kvinnor än vad ni är. Förutom dom djävlarna som behandlar dom som fittor och tvingar dom gå bakom sig och allt vad det innebär. Såna ogillar även jag, inte bara ni. Vi har en annan sorts kärlek, vi säger vad vi tycker, vi visar vår kärlek, vi är gentlemän, vi bjuder när vi är ute, inte fan låter vi tjejen betala, för att inte tala om hur bra vi är i sänge, i alla fall jag.

Förstå att vi tar inte , än en gång ”era” kvinnor. Vi kommer inte till Sverige och siktar in oss på en svenska. Är ni så djävla dumma och ointelligenta att ni tror att även kärlek tänker som er, då är ni korkade på riktigt. Sen är min undering, om vi nu är så djävla kassa som ni säger, hur fan kan tjejer vilja ha oss?

Så du som säger att du har din åsikt angående invandrare, du blir sur om dom får ett jobb… Det är rasism. För du anser att du är värd mer, att du och de dina är värda jobbet mer än en invandrare. Alltså är invandraren lägre än dig. Men du snackar om invandrare som en individ, sist jag kollade så finns invandrare världen över och inte bara i Sverige. Du vill äta på Mcdonalds, du vill äta på en pizzeria, allt du har på dig är mer eller mindre utländskt, men utlandet får inte komma in i form av människa till ditt land?

För att bara än en gång bevisa hur vi invandrare dagligen upplever rasism så ska jag berätta om en historia. En historia som handlar om mig. Egoooo tripp!

En gång i tiden så skulle jag hyra ut min lägenhet. Jag la in alla uppgifter, talade om precis vad man fick med i hyran och visade så detaljerat som möjligt bilder på lägenheten och la upp den på blocket.

På ca 2-3 dagar hade jag fått två svar. Lägenheten var bara några år gammal, fräsch med en djävla fin inredning, neonljus undersängen etc etc. Väldigt läcker och i ett oerhört attraktivt område. Så jag var riktigt förvånad över att ingen nappade. Kontaktperson stod det ”Romeo Patrick”.

Jag tänkte inte ”Uh, det är på grund av mitt namn” men jag var väldigt förvånad varför ingen hörde av sig. Så jag tog bort namnet och skrev min svenska flickväns namn. På mindre än några timmar hade det trillat in 42 mail och en 20-30 missade samtal och x antal SMS. Jag ville inte tro att det är sant, men av dom som ringde valde jag ett par som fick lägenheten i alla fall och sen testade jag att ta bort annonsen, lägga om det med mitt namn.. Samma sak, knappt någon som hörde av sig.. La in den med svenskt namn igen.. Och Voilá! Massa mail.

I matsalen när jag gick gymnasiet fick jag inte prata arabiska med mina vänner. ”Vi pratar svenska i Sverige”. Hade jag varit lite äldre som jag är idag hade jag nog sett till att göra något åt saken. När jag på idrotten i 8:an inte ville vara med längre i ”spökboll” för att det var några tjejer som fuskade och jag avskyr fusk så blev jag kallad till rektorn där jag fick frågan ”Är det för att dom är tjejer, vad tycker du om tjejer egentligen?”

Och en massa mer.. Det är inte lätt att vara invandrare. Men kom inte hit med ditt djävla trams att du har dina fitt djävla åsikter. Ska du ha en åsikt stå för den. Och säg inte att du inte vill bli kallad rasist när du har rasistiska åsikter. Ta och kolla upp definitionen av rasism senare kan du komma och säga att att du bara ”har dina åsikter”.

Vaknade upp i morse, gick ut i den strålande solen med hundarna och busade lite. Andades djupt och kände att ahhh, snart är våren här. Ruggigt kallt var det dock.

Sen kommer jag in, sätter mig framför min dator och börjar surfa runt och följa upp världens händelser som jag missat över natten. (Kritisk situation!..Not!)
Läser lite om någon idiot som fick 75 miljoner dollar på grund av någon släkting som dött för 61 år sen som hon inte hade en susning om vem det var ägde en oljerig. Och gissa vem som sen fick pengarna? Hon.. Så, dagen började alltså bra och sedan avtog det. Nu blev jag rentav förbannad över den orättvisa att någon djävla redan förmögen fitta blir ännu mer förmögen.

Och sen kom det, som ett slag i ansiktet ännu en grej som gör mig rikligt förbannad. Alltså förbannad på riktigt!

Victor 1.5 kämpade mot cancern. I åtta månader låg han på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vid sin sida hade han hela tiden sin mamma och pappa Sofie Karlsson och Peter Sundberg.

Den 14 april förra året orkade han inte längre. Victor dog med sina föräldrar intill sig vid sängen. Kuratorn på Akademiska sjukhuset sjukanmälde Sofie dagen efter.

Men det räckte inte. Försäkringskassan förväntade sig att hon skulle infinna sig på Arbetsförmedlingen som arbetssökande – samma dag, eller dagen efter att Victor rycktes ifrån henne.

Alltså läste jag rätt? Är dom verkligen såna avrtubbade människor och såna pengakåta horor att dom vägrar hjälpa en människa i nöd? En människa som precis förlorat sin son, sitt kött och blod. Helvete det är ju för fan ett barn man har förlorat! Det är inte en liten djävla katt som försvunnit. Det är ditt barn! Och det är inte skäl nog att inte infinna sig på arbetsförmedlingen? För att jag citerer ” regler är regler ”.

Vidare kan man läsa:

Hon överklagade beslutet till länsrätten och fick rätt, men försäkringskassan gav inte upp. Myndigheten överklagade till nästa instans, kammarrätten, som i dag meddelade sitt domslut.

Sofie nekas pengarna.

Hon fick rätt, men försäkringskassan ville inte ge upp! Dom ville fortsätta jaga en person som redan är knullad i psyket till den grad att man kanske inte längre orkar leva men dom förväntar sig ändå att man ska inställa sig på bokat möte dagen efter?

Försäkringskassan försvarar sig med att regler är till för att följas. Men era banala djävla idioter, vart har etik och moral tagit vägen? Finns det ingen djävla moral i eran djävla morallösa kropp (Egna funderingar: Hur kan man ha moral i en morallös kropp? Finns ordet morallös ens? Aja.. ).

Vi måste ärligt kolla upp enskilda fall och beakta omständigheterna kring dessa händelser. Man kan bara inte förvänta sig att någon ska fungera normalt när en så nära person går bort. Vad fan är det dom vill ha? Vill dom skapa djur av människor? Hjärtlösa fanskap som skiter i om så dom blir våldtagna eller deras barn dör, vi jobbar ändå! Är det ett Sverige vi vill ha?

Dom våldtar mamman och pappan. Riktigt rejält med deras idioti. Det handlar om 2 djävla veckor. TVÅ VECKOR! Vad är det, en kostnad på 7000kr max? Ska man seriöst svärta ner sin djävla vidriga själ för dom ynka pengarna? Tvinga någon som redan är nere på botten att sjunka ännu lägre? Sparka på denne när man varken ser hopp eller glimten av ett ljus?

Det är dags att någon gör något åt saken. Försäkringskassan är rena djävla gestapo om inte värre! Vi måste hitta en lösning. Nästa gång kanske det drabbar dig eller mig. Det har varit så djävla många incidenter som tagits upp i media, då kan ni tänka er hur många som aldrig tas upp i media. Det finns alltså en hel drös med människor där ute som blir så djävla illa behandlade.

Jag pratade med en person om detta över nätet. Han sa ”Ja men vadå ska hon ta våra skattepengar”. Detta handlar inte om skatte djävla pengar. Det finns en brud här som är tjock som ett djävla fanskap, ful som en djävla gris (och då förnärmar jag grisen), hon har sambo och hund och andra djur. Sitter på sitt arsle dag in dag ut, söker inget jobb, spelar wow och är helt djävla vilse i sin djävla patetiska lilla fantasi värld, sjuksriver sig för att hon inte klarar av livet (right, djävla lata pengahungriga hora) och får MINA SKATTEPENGAR. Det är någonting att bli förbannad över var våra skattepengar tar vägen!

Men definitivt inte över en stackars familj som precis förlorat sitt barn! Jag hoppar innerligt att dom som valde att överklaga själva en dag förlorar sina barn. Jag önskar dom verkligen all hat dom kan få över sig för det förtjänar dom. Fittor

Vila i frid, Victor.

Bilder samt citattext taget från Aftonbladet. Nyheten kan läsas via denna länk.

Att vara Ateist är alltså att inte tro på något alls i denna värld i form av en högre makt. Man tror inte på en Gud, man tror inte på Djävulen, man tror inte på något helt enkelt som är ”övernaturligt”.

Agnostiker alltså Agnosticism innebär att man tror på en högre makt men inte på en specifik. Alltså man vet inte riktigt vad det är man tror på bara att det existerar något där ute.

Många säger dock att agnosticism innebär att man inte vet men begreppet har blivit så brett att i nutid innebär det mer eller mindre att man inte riktigt ved vad som existerar där ute men att något ändå möjligtvis kan finnas.

Ateism är positionen att det inte finns någon Gud, gudar eller högre makter. Begreppet är omdiskuterat och spänner från begreppsbestämningen avsaknad av tro (på någon eller några gudar eller högre makter) till definitionen en tro (på att det inte finns någon eller några gudar eller högre makter).

Agnosticismen brukar numera ofta användas som beteckning för uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om densamma.

Lite bakgrunds fakta är också bra att veta kanske. Personligen är jag en kristen  Grekisk Ortodox. Jag tror på Gud, Jesus och Maria. Jag ber lite då och då, går aldrig i kyrkan i Sverige (här finns inte samma samhörighet och tro på samma sätt som i våra länder) medan i Libanon så går jag rätt ofta och ber betydligt oftare.

Det är till 99.9% självklarhet att Libaneser är troende. Antigen är det muslimer eller så är det kristna. Väldigt få är ateister eller agnostiker. Jag tror inte heller det riktigt går att vara något av det i våra länder främst för att vi är ett så troende land. Alla tror, höger och vänste och växer du upp i en sån miljö så blir det per automatik att du också tror. Det är liksom en del av gemenskapen.

Men nu är jag ju inte i Libanon utan jag är i Sverige. Här är det betydligt färre som är troende och på ett helt annat sätt än ”vårat”. Så jag tappar väldigt mycket av min tro. Tyvärr är jag inte den starka personen som många är och behåller tron.

Mestadels beror det också på det vetenskapliga. Jag ställs inför så många funderingar och frågor. Jag krigar med mig själv i mitt huvud. Hela min själ vill vara troende men det känns väldigt mycket som att det krockar med det jag har lärt mig och gått igenom i livet.

Något som jag verkligen funderar på är om Gud finns, varför tillåter han allt som sker? Jag menar om han skapade världen och människorna, varför inte bara direkt skapa det perfekta? Jag förstår som inte, är det någon sorts lek?

Det är ungefär som om jag nu skulle kunna skapa perfekta hundar. Ska jag skapa en aggressiv och en snäll när jag direkt kan få superlydiga bra hundar? Varför dog min mamma? Varför hon och inte jag? Varför inte någon annan? Var min mamma ond? Eller som dom sa i Libanon, Gud ville ha tillbaka sin ängel. Men va fan måste han ta min ängel? Och i så fall varför ens sätta någon på jorden om han vill ha tillbaka dom? Har vi liksom ett lånekort jag har missat?

Så det är så otroligt mycket som verkligen snurrar runt i mitt huvud, som jag ifrågasätter och krigar mot. Tyvärr finner jag inga svar någonstans. Vissa idioter säger till mig ”Gud‘s vägar äro mystiska” eller vad det nu sägs. Men va fan, är det svaret på allt? Att hans vägar är mystiska?! Det var vad jag hörde av folk när mamma dog. Men vilket djävla skitsnack! Ge mig något mer att gå på, inte att hans vägar och handlingar är mystiska!

Det är alltså några av dom sakerna som har fått mig att ifrågasätta Gud’s existens. Men inlägget handlar egentligen inte om min uppfattning om tron utan mer om människor runt omkring.

Hur många gånger har jag inte frågat människor om dom tror på Gud och får svaret nej ? En hel del! Hur många gåner har jag frågat samma personer om dom tror på djävulen? Alla gånger!

Så hur många tror ni svarar ”Nej jag tror inte på Gud, men jag tror på Djävulen!” En hel del vill jag lova er! Det är också det som gör mig så djävla förtvivlad och idiotförklarar folk ganska omgående och sen hamnar jag i en diskussion (som jag för övrigt som ni säkert märkt, ÄLSKAR!).

För er som undrar varför jag idiotförklarar dessa människor så ska jag tala om det för er. Djävulen.. Var härstammar han från? En godnattsaga? Vikingatiden? Forntiden? Var?

Man kan läsa om Djävulen, även benämnd som Satan, Lucifer så tidigt som i bland annat den Hebreiska biblen. Det är alltså skapat från Judendomen ursprungligen vidare in i kristendomen och Islam.

Så hur kan du tro på någonting som är skapat från bibeln men inte tro på något annat? Så då tror du selektivt på det som står i bibeln alltså. Du tror inte på en Gud, men du tror på en djävul som bibeln talat om för dig existerar.

Det är ungefär som att läsa Harry Potter och bara välja att tro på Lord Voldemort (Lord Voldermort är alltså ”Djävulen” i Harry Potter filmerna) men inte på Harry Potter. Hur går det ihop? Det förstår jag verkligen inte!

Avslutningsvis vill jag faktiskt säga att jag är oerhört glad att tro existerar, vare sig det finns en Gud eller inte så tackar jag allt som har med det att göra. Ni förstår i U-länder såsom mitt land Libanon, så har man det väldigt fattigt och när du inte har en ekonomisk tryghett, när du inte vet om du kommer att klara dagen eller kunna förse din familj med mat, då måste du ha någonting som stöttar dig.

När hela din värld är skit, när du tappar all hopp det är då tron spelar in och det är därför man ser i fattiga länder hur stark tron är där. För vi har inget annat att vända oss mot, vi har ingen som stöttar oss! Ingen pelare som håller vår rygg rak.

När jag kom hem från Irland och pratade med mamma när hon var döende frågade jag henne. Mamma, är du inte rädd för att dö? Är du rädd för att lämna oss?
Hennes svar som ekar i mitt hjärta och min öron, det mest trygga svar hon kunde ge mig var. ”Nej, jag är i Guds händer. Jag kommer att komma till en bättre plats”.

För er som fortfarande inte förstår så var det hennes tro som höll hennes mod uppe och hennes leende kvarstod till den dag hon dog. För hon var så starkt troende att hon med all säkerhet visste att när hennes vackra hjärta slocknar, så tas hon emot av det vackraste hennes ögon har mött.

Så vare sig Gud existerar eller inte, så är jag djävligt glad att min mamma trodde så innerligt på hans existens. Nu lever jag ganska simpelt att jag hellre lever ett liv troendes på en Gud för att sedan dö och upptäcka att han inte existerar, än att leva ett liv utan tro för att dö och upptäcka att han faktiskt existerar.

Vad är det som gör att vi människor aldrig är nöjda? Förra året så klagade folk på att det knappt var någon snö. Skidåkare klagade och klagade, barnen klagade, föräldrar klagade. Vi vill ha snö! Mer snö! I år klagar alla på att vi har för mycket snö. Det är fan snö överallt! På taken, under bilarna, i barnens kläder. På hundarnas snoppar. Överallt! Och inte fan är det någon som är nöjd? Vi klagar ändå! Det är för mycket snö!

Sen kommer vi till det riktigt roliga. Vi skickar ett mail och klagar på att det inte kom fram på 10-20 sekunder! Vi försöker ringa någon och blir helt galna när dom inte svarar på telefon eller svarar på ett sms vi har skickat! Herregud! SVARA DÅ?! JAG SKICKADE DET FÖR 2 MINUTER SEN!

Sitter vi framför datorn så får man nästan utbrott när det tar länge för en sida att laddas. Länge? Över 5-10 sekunder är länge för en användare idag. Men va fan, för 5-10 år sen så visste du knappt vad Google va för fan, idag klagar du på att det går segt? Är man aldrig nöjd? Jag kommer ihåg när jag laddade ner mp3 låtar från Napster bland annat.. 2-4kb/s och helvette vad jag va glad! Idag ligger jag uppe i 10-11000 kb/s och ändå klagar jag om det tog lite längre tid än vanligt!

Jag kommer ihåg att jag såg på flintskallen Robert Aschberg (som jag för övrigt gillar) under om jag inte minns helt fel ”Insider” där dom pratade om en ung kvinna (tror det var förrförra julen) som hade en son och inte fick en bostad av socialen. Hon var helt galen i det svenska samhället och framförallt stockholm socialen som inte ordnade bostad åt henne. Men din lilla fitta, du sitter på ditt feta arlse och vill ha hjälp av socialen. Det är inte alltid lätt, klart man ska kunna få hjälp om det finns, men att sitta och skylla på dom och klaga på dom för att dom inte hittar? Va fan ska allting vara serverat på ett silverfat åt folk nu förtiden?

Tänker man inte på alla djävla människor världen om från Afrika till Asien till Månen, att där finns det människor som inte får ett djävla skit? Som inte ens har en bostad? Men ändå gråter du och klagar på att dom inte hjälper dig att hitta en bostad?

Sen klagar vi på maten , vi kan inte värma dom där djävla potatisarna för att uppvärmda potatisar är inte goda! Eller på att vattnet smakar bajs (mitt vatten smakar nämligen gödsel) och det kan man inte dricka. Vi har människor i världen som skulle slicka rent brunnen om dom kunde för dom saknar vatten och dom skulle äta potatisarna om dom så vore mögliga! Ändå sitter vi här på våra stora feta håriga arslen (min är i alla fall hårig, är inte din det läs: renrakade kvinnoarsle), och klagar och klagar och klagar!

Ingen av oss är nöjd med det vi har. Vi uppskattar ärligt inte vardagen. Vi uppskattar inte att vi lever i ett tryggt samhälle , att vi faktiskt har en säng som vi kan sova på. Att vi har färskt vatten och mat för dagen. Om något händer oss så finns det medel för att hjälpa oss. Ekonomiskt, medicinskt mm. Ändå klagar vi!

Helvete jag klagar dygnet runt! Jag klagar på allt och alla! Jag klagar på om min djävla bil inte fungerar. Jag klagar på att mitt internet är för segt! MEN FÖR SEGT FÖR VAD?! Jag har internet, jag har ett hem, jag har mat, jag har , jag har jag har.

Alltid när jag känner att jag klagar försöker jag tänka på dom mindre lottade. På dom människor som inte har det lika positivt som mig. På dom människor som kanske varken har mat, bostad eller någon som hjälper dom. På dom stackars barn som förlorar hela sn barndom för att dom måste tigga eller arbeta så att familjen ska ha råd att äta och överleva. Det värsta av allt är att jag är n person som känner mig värd någonting. Jag är för fan Romeo , hell yeah. Men vet ni vad? Jag är egentligen piss. I jämförelse med dom som kämpar för sin vardag, och är tacksamma för den lilla potatisbiten som dom får för dagen, om ens den.

Dom klagar inte som vi gör. Jag har träffat så djävla många fattiga, människor som inte ens har råd med skor. Jag har varit i Afrika, i Honduras i central Amerika och lite här och var. Och alla dom människor jag träffar, barn som vuxna säger samma sak. Vi kanske inte har allt, vi får kämpa och vi kanske inte har mat för dagen. Men vi är tacksamma för det lilla vi har. Vi är tacksamma för den lilla biten bröd vi stoppar in i vår mun.

För mina kära vänner, ju mer vi har och äger desto mer ska vi klaga. Desto mer vill vi ändra på. Ju mindre man har desto mer tacksam är man. Vi måste verkligen hitta tillbaka till tacksamheten över det vi har och inte klaga över vart och vartannat. Vi leve redan i en kaotisk värld där man bara förväntar sig och förväntar sig.

Det är dags att vi stannar upp för en stund, andas djupt och är riktigt tacksamma för att vi har ett så otroligt bra liv egentligen och att vår hälsa är i behåll.

I västvärlden, framförallt i Sverige så har kvinnan egentligen mer ”rättigheter” än vad mannen har i många avseenden. Till exempel om jag blir slagen av min fru, kan jag anmäla henne för misshandel. Hur troligt det är att hon blir dömd vet vi inte direkt. Om hon däremot anmäler mig för misshandel, döms jag för kvinnomisshandel.

Bara genom detta har vi alltså konstaterat att det är värre att slå en kvinna än en kvinna som slår en man. Personligen trodde jag båda var lika idiotiska. Självfallet finns det grunder till varför det finns något som heter kvinnomisshandel och att det är fler män som slår kvinnor etc, så spara mig dessa kommentarer.

Om man och fru skiljer sig, har kvinnan per automatik rätt till barnen så länge hon då inte är någon knarkhora som inte kan ta hand om sina barn. I vissa lägen har t o m socialen tagit över barnen istället för fadern. Så än en gång dömmer man till kvinnans fördel.

Men detta är inte vad det här inlägget handlar om, mitt inlägg handlar om makten som en kvinna kan ha över mannen under speciellt en omständighet. Som sagt, i västvärlden.

Vad pratar jag om då, luddigt är det nämligen! Jo jag pratar om det som för mig är helt oförståligt, något som jag vrider och vänder på åt alla håll och längder men ändå inte får någon förståelse för.

Abort. Det är precis vad jag pratar om. Abort eller valet att behålla ett barn. Det är enligt mig kvinnans största makt över en man. Just den stunden kan alla säga va fan dom vill. Men just den stunden kan mannen inte göra ett djävla skit.

Om jag är tillsammans med en kvinna som blir gravid, så sätter man sig ner, i ett sunt förhållande och diskuterar det. Ska vi behålla barnet? Eller ska vi genomgå en abort. (Vi skriver ja, tro mig, är man en hängiven pojkvän/man, så påverkas man också väldigt psykist av det).

Bästa scenariot vore självfallet om man kommer överrens, antigen över att behålla barnet eller kanske över att genomgå en abort. Det finns liksom ändast dom två valen. Men vad händer om meningarna går isär? Om kvinnan vill det ena och mannen det andra? Vad har då jag som man rätt till? Vänligen missförstå inte inlägget, detta handlar inte om ”man vs kvinna” vem som är bättre eller har mer rätt eller sånt tönteri. Detta inlägg handlar enbart om den maktlösheten och frustrationen man har som man om man har skilda meningar i ett förhållande.

Scenario 1:
Kvinnan vill göra abort, mannen vill inte det. Han försöker övertala henne att behålla barnet, han vill ju så gärna bli pappa. Men hon vill inte, hon känner sig varken redo eller mogen och säger blankt att hon ska genomgå en abort. Om hon ändå trotsar hans vilja (för bollen ligger ju hos henne, det är hon som bestämmer vad som ska hända) och genomgår en abort, så är det som händer att man kanske försöker igen senare eller med någon annan till exempel i framtiden.

Scnenario 2 , a.k.a Death scenario
Här går meningarna isär riktigt ordentligt. Kvinnan vill behålla barnet medan mannen vill ha en abort. Vad gör man då i ett sånt här scenario? I scenario 1 så är det egentligen inte hela världen, även om man t ex är totalt emot abort, men då har man inte skapat någonting som kommer att komma till denna värld. I detta scenario så vill man inte. Vi kan ta mig som ett personligt exempel för detta hände mig.

Jag ville inte. Inte för fem öre bli pappa vid den åldern, vid den ekonomiska situationen och vid den levnadssituationen. Nej! NEJ FÖR FAN! Aldrig att jag vill ha en onönskad liten bebis till denna värld. Aldrig att jag vill ha en liten bebis som kommer att leva under dom förhållandena jag hade med dålig ekonomi och livssituation. Aldrig. så enkelt var det!

Men var det verkligen så enkelt? Jag förklarade allt, jag gick igenom detaljer, alla pro’s and con’s (fördelar och nackdelar) och tro mig, det var con’s mer än vad det var pro’s. Betydligt tyngre lista. Helvete listan vägde flera kg i nackdelar. Men hon ville inte genomgå en abort. Hon kände att hon var redo att bli mamma, hon ville det så otroligt gärna.

Där stod jag..Maktlös för första gången i mitt liv. Helvette, jag har gått igenom krig, både som barn och i vuxen ålder (flera gånger jag var på semster i mitt hemland hamnade vi i krig och 2006 så fastnade jag där i 8 månader, så jag har upplevet misär och elände kan man lungt säga), jag har upplevt hat, rasism. Och varenda liten sak har jag kunnat knäcka mellan mina fingrar, jag har kunnat hantera situationen, jag har kunnat få ur positiva erfanheter ur allt. Men detta. Det var ett slag under bätet.

Vad ska jag göra? Slå henne i magen? Döda henne? Tvinga henne? Övertala henne? Så många tankar gick runt i mitt huvud. Då slog det mig. Orättvisan i den frågan. Där jag inte hade ett djävla skvatt att säga till om. Jag, Romeo Patrick, jag? Va fan det stämde inte överrens med min bild. Jag kunde inte kontrollera om jag ville ha barn till denna värld alltså! Jag hade ingen makt, jag hade inget att säga till om. Jag kunde försöka övertala henne tusen gånger om. Men hon ville följa sitt och jag kunde bara stå och titta på.

Nu är det så att jag ändå tycker man ska ta sitt ansvar, om man t ex sätter på en härligt renrakad mus med sin renrakade myra (säger jag elefant så säger ni att jag har storhetsvansinne) , utan något paraply på huvudet, ja då är det klart. Då får man ta mig fan ta konsekvenserna.

Men så var det inte i mitt fall, min vackra mindre version av Romeo, vi kan kalla honom Generalen, han hade regnskydd. Och den där renrakade fina musen, vi kan kalla henne Rattatouiletty hon hade inga fina piller i sig. Men då hände det som inte fick hända och paraplyn flög av! Det var nämligen storm! En rejäl djävla storm! Det gungade på som fan i stormen och till slut så kunde inte generalen hålla sig utan han spydde och spydde… och spydde… oh yeah baby…

Efter flera timmar (oh yeah baby..) tog stormen slut och en stilla bris svepte förbi, vaggandes till en härlig sömn. Jag talade om för Rattatoiletty’s ägarinna att på grund av det som hände så måste vi vidta åtgärder! Vi skulle alltså ta ett dagenefter piller.

- Ska jag eller du åka förbi? Jag kan gå och handla så slipper vi oroa oss.
- Va? Neej då, jag har aldrig blivit gravid så du behöver inte oroa dig.
– Jo tack, hellre det säkra före det osäkra. Följ med så fixar vi ett nu för fan.
- Nej! Jag tar inte sånt, jag spyr och mår illa av det!
– Men snälla rara fina flicka, jag har starka soldater för fan.
- Och jag har stark defensiv, så tack men nej tack.
– Vet du vad, då får du fan ta konsekvenserna. Jag vill seriöst inte vara ansvarig om du blir gravid!

Jag tog mitt ansvar till det yttersta.. Mer kunde jag inte göra..

Så för att återgå till det jag pratade om innan historien (för er som var lite tröga så beskrev jag sex, inte en djävla storm på en båt som vissa av er trott) så stod jag där, en man som tagit sitt ansvar så gott han kunde som skulle få bli en far mot sin vilja.

Mot min vilja? Va fan, om jag har sex med en kvinna mot hennes vilja kallas det våldtäkt. Jag kände mig våldtagen. Självfallet inte kroppsligt med psykist. Någonting jag inte vill, någonting jag verkligen inte vill ska hända, var på väg att ske. Jag skulle bli en pappa mot min vilja. Jag skulle få barn till denna värld, mot min vilja!

Som tur är, efter massa om och men, efter massa skrik och tårar, förstod hon till slut att vi bara inte kunde ha barn. Och jag slapp bli pappa.
Men vad hade hänt om hon hade fortsatt? Vad finns det för lag och skydd som skyddar mig? Ingen.. Är det inte dags att vi kanske ska titta på även mannen i detta avseende? Har inte vi rätt att bestämma om vi vill ha barn i denna värld? Ett sån stort, eller rättare sagt enormt beslut ska man ha rätt att få fatta båda två.

Om en motsäger sig att ha barn, då ska man enligt lag ha rätt till just det. Att det ska finnas lag att man inte kan tvinga mannen att bli pappa.

// Romeo med General