Det var i maj 2006 vid ett möte som gällde en praktikplats. Mötet var en del av ett arbetsmarknadspolitiskt program och 28-åringen skulle träffa en kvinnlig företagsrepresentant.

I stället för att skaka kvinnans hand lade han handen på sitt bröst och förklarade att hans religion förbjöd honom att vidröra kvinnor utanför familjen.

Mannen fick ingen praktikplats på företaget. De menade att han saknade tillräcklig kompetens och erfarenhet. Men enligt Arbetsförmedlingen var det den uteblivna handskakningen som var orsaken. Därför drog de in mannens ekonomiska ersättning.

DO yrkade på att mannen skulle få 120 000 kronor i skadestånd, men tingsrätten fastslog det lägre beloppet, bland annat för man ansåg att diskrimineringen var oavsiktlig. Utöver skadeståndet ska (Utdrag från SvD)

Idioti. Alltså jag är på någon djävla krigsstig mot idioti i samhället! Så.. Här har vi en liten fitta som vägrar ta en kvinna i handen , blir vägrad praktik plats och kräver skadestånd för ”diskriminering”.

Okey, vi backar några steg så ska vi se vad vi kan skaka fram. Idag är flera hundra tusen arbetslösa i Sverige. En arbetslös vuxen som är arbetssökande och inskriven på arbetsförmedlingen får då gå in i någonting som heter Jobbgaranti. Detta innebär att man ”får hjälp” (right…) med att hitta jobb.

Man ska dessutom från 8-17 varje dag söka jobb. Det är alltså ett heltids jobb enligt AF att vara arbetssökande och att man ska söka jobb från 8-17 varje dag, vardagar. Låt oss ponera att du ska iväg på din brors bröllop, det har du inte rätt till. Då är du frånvarande och det får man inte vara om man ska ha Jobbgarantin.

Blir du erbjuden praktik ska du ta den, även om du inte vill ha den. Det är deras regler. Bara att följa. Detta är regler som jag, du, din mamma, hennes kille, din pappa, din bror, hans pojkvän, ja alla ska följa, om man nu är skriven på AF alltså.

Fine, no problem with that. Sjuka regler men va fan, vi måste följa dem…

En vacker dag kommer en liten hårig djävla svartskalle, med så mycket hår på ryggen att man kan rida på honom bakifrån och hålla i rygghåret som remmar och styra i rätt riktning. Han vägrar ta en kvinna i handen.

WOHA. Stopp. Va fan, du kommer till Sverige ditt lilla vidriga fanskap och kan inte ens ta folk i handen, men ändå ska du ut och få jobb eller praktik? Alltså ursäkta mig, mina föräldrar måste vara idioter, för dem lärde mig att det hör till normal hyfs att skaka hand. Så han har varken integrerat sig, eller assimilerat sig i det svenska samhället, eller lärt sig hur västvärlden ser på saker och ting.

Vem fan vill anställa honom? Jag är svartskalle (ja, med hår på ryggen, så vill ni rida, ring mig!) och jag skulle aldrig ha en fjolla som honom som inte ens kan hälsa på en annan människa. Så varför anmäler inte kvinnan honom för diskriminering? Hans religion?

Who the fuck cares, det är fortfarande diskriminerande att han inte tar i henne för att hon är kvinna.

Varför kan en fitta anmäla mig om jag kallar henne hora, slampa, fittluder (Jag hoppas inga barn läser min blogg, i så fall läs: höra, lampa, filtludd)? Jo, för att hon blir kränkt. Jag nedvärderar henne. Så.. Om jag inte tar i henne för att hon är kvinna, är inte det kränkande? Nedvärderar jag inte henne? Vadå, är jag allah alibabab abd el rahim så jag är så djävla mycket bättre att jag inte ens kan ta henne i hand?

Seriöst Sverige, lägg av med detta djävla skitsnack. Den där djävla fittan skämmer ut oss invandrare, rikstäckande dessutom! Om du ska anmäla för diskriminering, anmäl för att dem kallar dig svartskalle, fårherde (så länge du inte är det), ja eller va fan som helst. Men låt det finnas grund för det.

Herregud.. När jag gick i skolan fick jag hör av mattanten att jag inte fick prata svenska för vi bor i Sverige. Polisen i Lycksele sa till mig ”Ni invandrare drar alltid till er bråk” (Klart vi gör, vi får ju ingen uppmärksamhet i samhället annars), men inte fan gick jag runt och anmälde för diskriminering.

Den där fittan såg sin chans att få lite snabba pengar. Jag hoppas och ber att han 1: Blir utkastad ur landet. Eller 2: Får ett jobb på sin brorsas (som också är hans pappa) pizzeria som en djävla pizzabagare.

Ja, detta inlägg var grovt. Men jag är så djävla förbannad på sånt där djävla larv. Väx upp för fan.

Eller åk hem till ditt djävla arabland Ali baba, och ta med dig dina 40 rövare (Läs: fruar). För här finns det ingen ”open sesami” dörr för dig.

För den har jag stängt!

OBSERVERA: Detta inlägg handlar inte om mannens religon, det handlar inte om en kristen, det handlar inte om en jude, det handlar inte om en muslim. Det handlar om någon fitta helt enkelt. Jag skiter fullständigt i om han så är buddhist. Vissa av er verkar inte riktigt förstå det.

Det finns runt om i världen helt bizarra lagar som man verkligen inte kan förstå sig på. I någon stat i USA är det förbjudet att ha sex efter klockan 18.00 och vissa veckodagar. Någon stat tillåter en man att slå sin fru, men max en gång i månaden.

Såna lagar sitter vi här i Sverige och andra länder och skrattar åt.. Men sen finns det dom riktigt idiotiska lagar som finns i vårt blågula land. Ni har väl säkert inte missat personen som hjälpte en överfallen dam som själv blev anmäld och tvingades betala vite på 50.000 kr till gärningsmannen?

När jag bodde i Lycksele hade vi en liknande händelse, exakta uppgifter kommer jag faktiskt inte ihåg men det handlade om 3-4 personer som rånade ett närlivs i Lycksele. Dem slog sönder käken på den 60+ åriga damen som jobbade i affären, stal en massa grejer och halkade (om jag inte misstar mig) på vägen ut.

När rättegången hölls, slutade det med att kvinnan blev betalningskyldig åt männen. Dom fälldes självfallet för rånet, men hon fick betala ett sjukt högt skadestånd till dem på grund av omständigheter jag inte riktigt kommer ihåg. Men hur går det där till egentligen? Hur kan man som offer tvingas betala, när man till exempel försvarar sig?

Sverige har ju en sjukt konstig lag som säger att i nödvärn har man rätt att agera, men bara så mycket som situationen tillåter. Okej, vi kör på det. Men exakt vem är det som avgör hur mycket situationen tillåter? Ni som har hamnat i ett pressat läge vet att man inte riktigt hinner tänka så mycket.

Inte tänker jag ”Okey, om jag slår personen över ansiktet en gång räcker”. Men tänk om en gång inte räcker, ska jag riskera mitt liv för en patetisk lag som mer eller mindre skyddar gärningsmannen? I så fall ska jag fan gå ut och råna folk och bli nerslagen och tjäna multum på skadestånd, fuck jag kan till och med ha det som ett heltidsjobb!

När jag var yngre och bodde i Lycksele hade vi en kiosk , ”Inne kiosken” var namnet. En liten mysig butik så pappa hade något trevligt att göra om dagarna. Butiken låg i ett väldigt gammalt hus och hade enormt stora fönster mot vägen. En dag ringer pappa hem vettskrämd och säger att flertal ungdomar kastar stora snöbollar mot fönstret och att kunderna har blivit skrämda och sprang därifrån.

Så självfallet springer jag dit och ser vem det är, några idioter som var kända i Lycksele för sin rasism. Dem fortsatte med det där flera kvällar i rad och pappa hann aldrig ifatt dem när han sprang efter dem. När vi ringde polisen så sa dem ”Vi kan ingenting göra.”

En kväll är både jag och min äldre bror där och samma sak sker, så vi springer efter dock så hinner dom fly. Vad dem däremot inte visste var att jag visste vilka dem var. Så efter någon timme ser jag dem gående på gatan och ropar på min bror och vi får tag i dem, ruskar om dem ordentligt (inte slår) och tar dem i nackskinnet till kiosken och vi ringer polisen.

Polisen vägrade lyssna på vår historia utan tog killarnas version och skrev ner och sa åt oss att vara tysta. På plats sa dem att min bror hade slagit dem, men senare under förhör sa dem att min pappa hade slagit dem. Rättegång skedde, jag och min bror sa precis som det var att vi tog tag i dem och ruska dem.

Pappa förklarade att han inte ens var ute och aldrig hade rört dem, ändå blev han fälld och fick betala skadestånd på 28.000 kr. Än en gång, offret som fick skit. Vi anmälde dem för skadegörelse, ofredande och hets mot folkgrupp då dem hade sagt en massa rasistiska saker till min far. Men gissa vad, det togs inte ens upp till rättegång, åklagaren tyckte inte att det var tillräckligt med grund för att väcka åtal.

Ska vi ta andra exempel på helt patetiska idiotiska lagar? En kvinna för ca 5-6 år sen blev uppringd och delgavs då att hon var den enda arvingen till en död släkting och att hon hade ärvt 700.000kr. Kvinnan fyllde på alla papper och köpte och hade sig för dessa pengar.

5-6 år senare kommer någon från tyskland som är närmare arvinge till mannen och kräver henne på pengarna. Svensk lag dömer till hans fördel och tvingar kvinnan (som blev uppgrind) att betala tillbaka varenda öre. Och om inte det var nog så begärde han skadestånd på att hon använt upp pengarna på ytterligare 50.000 kr.

Även där blev jag helt förbluffad. Sverige snackar så djävla mycket om rättvisa och en persons rätt i samhället och jag vet inte vad. Men hur fan kan hon bli återbetalningsskyldig? Om någon ringer mig och säger att jag ärvt en massa pengar, nog fan tror jag på det när allt är legimt. När allt går rätt till.

Hur kan man döma till hans fördel? Det finns en massa lagar i Sverige som verkligen behöver granskas. Jag känner mest ilska över att dem människor som visar civilkurage och hjälper en person i nöd åker dit för det. Om jag ser en kvinna bli våldtagen, jag lär ju slakta mannen som försöker.

Ska jag då åka dit för misshandel? När jag precis räddat en kvinna från något så djävla hemskt och vidrigt? Ska då jag behöva åka in i fängelse? Vill lagen att jag hellre står och tittar på och väntar tills allt är klart och under tiden ringa polisen och vänta på hjälp? Fuck you säger jag bara. Jag ska knulla skiten ur den mannen, och blir jag anmäld för det, då ska jag spotta som en djävla llama!

§ En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.

Rätt till nödvärn föreligger mot

• Ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
• Den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
• Den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
• Den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse

Jag har gästbloggat hos en kär vän för ett bra tag sen angående detta med att man ska tycka om sig själv, för den man är och för hur man ser ut.. Nu väcktes samma tankar när jag läser aftonbladet angående att Elin kling är för smal (Ja , hon är faktiskt för smal) och att Molly är för tjock (Eh?).

Så jag tänkte bara ta tillbaka inlägget jag skrev då om skönhet så vissa får sig en tankeställare kanske:

Jag tappar hakan så oändligt mycket nu förtiden. Över så otroligt dumma saker egentligen som pågår runt omkring mig. Detta är nog mer riktat till tjejer än killar. Ska försöka visa hur jag och många andra ser på framförallt er tjejer.

Vi invandrare växer upp med föräldrar som tycker att vi är det vackraste som finns, våra släktingar håller med. Vi kan se ut som grisar som har korsats med gorillor men ändå får vi jämt höra hur fina och duktiga vi är.

Detta har lett till att vi har väldigt bra självfötroende och sällan tycker vi att vi ser dåliga ut, trots att ibland kan man se ut som stryk som sagt. I Sverige känns det inte riktigt likadant, jag har vänner som säger att deras föräldrar aldrig säger åt dem att dem är fina eller ger dem komplimanger.

Vi lever på 2000 -talet, och den vackraste av er känner sig ful, känner sig rentav tjock kanske och är i själva verket väldigt smal. Men varför? Ibland kan jag se en tjej som ser ut som att gud har målat av henne med sina bara fingrar en som står för skönheten själv. Men det tycker inte hon.. Hon tycker att hon är ful eller tjock eller finnig eller whatnot.

Samtidigt tror ni tjejer att vi killar bara gillar smala tjejer. Det är inte heller sant. Jag föredrar mulliga. Jag har en vännina som är väldigt överviktig som är så otroligt vacker och det berättade jag för henne. Hon fick tårar i ögonen och sa ”En kille som dig tycker inte alls så”. Nu tycker hon att jag ser bra ut, men bara för att jag ser bra ut innebär inte att jag per automatik tycker om en viss typ av tjejer?

Mitt budskap, meddelande eller kalla det vad ni vill är att i denna värld vi lever i där skönhet verkar vara allt är rubbad. Skönhet är långt ifrån allt. För er som inte tycker att ni ser bra ut, som tycker ni är för fula, för tjocka, smala eller för äckliga. Tänk på följande och då menar jag tänk ordentligt.

Om du är wawawiwawa i mina ögon. Tror du att du är det i bertils ögon? Eller Sarahs ögon eller Malins? Om du ser en bil säger du till din vän ”oh vilken läcker bil” och vännen tittar snett på dig. Inte har ni samma åsikt då?

Men varför är all annan skönhet än människan delad tycker ni? Klart alla tycker olika om utseenden. Du kan vara tjockast i stan, tro mig det finns killar (snygga, smala, tränade, tjocka) som ÄLSKAR såna tjejer och blir totalt heta efter dem. Sen finns det smala/vältränade tjejer och en massa killar efter dem. Sen finns det dem (Som jag) som inte är efter dem. Är du brunette gillas du av en viss skara  och är du blondin kommer du gillas av en annan. Byt hårfärg och plötsligt gillar dem andra dig men inte dem som tyckte om dig från början.

Just vad jag menar är att hur du än gör, hur du än ser ut så finns det människor i denna värld som alltid kommer tycka du är dryg och ful och andra som kommer tycka du är soft och snygg.

ALLTID.

Jag kan bevisa detta på två sätt faktiskt. Ett som hänt mig i verkliga livet och en sak jag såg över internet.

Det första jag såg över internet var en väldigt tanig invalid kille som hade en flickvän. Han var alltså så invalid att han bara kunde få stånd/röra lite på händerna. Han hade en rätt fin flickvän som tog hand om ALLA hans behov….

En annan sak jag såg var för någon månad sen när jag var och klubbade, där var det en rätt hot hot cihleno kille (Jag är hetreo), som gick fram till en tjej som led av en sjukdom. Hennes kropp är fullt utvecklad men hennes ansikte va skitlitet. Alltså riiiiktigt litet. Han blev skitkåt på henne och tog och började dansa med henne. Hon blev rejält chockad men han fortsatte, någon timme efter såg jag dem halvt juckandes på en stol, med tungorna i halsen på varandra.

Så inse, att du ska vara fin för DIG och ingen annan. För i slutändan, skönhet kan tas ifrån dig, men inte din personlighet. Och man har en kille eller tjej som vill ha dig för att du är snygg, är det verkligen vad vi vill ha? Någon som tycker vi är så snygga, därför vill dem vara med oss? Vad händer om dem hittar en snyggare? Du ska älskas för den du är, skönheten existerar hos alla, stora som små. Smala som tjocka. Man är aldrig snygg i allas ögon.

Dove har en rätt bra video, bara för att visa er hur rubbad världen är.

Ett bra tag nu har jag kritiserat Rabih Jaber som var med i Idol då han hamnade i Let’s dance. Min mening har varit väldigt klar och jag har sagt att snubben hör inte hemma på dansgolvet och att han försöker alldeles för mycket.

Jag har även sagt att man ser att han verkligen försöker bli känd, men en hans ”stjärnstatus” slocknade innan den ens började. Detta har jag både sagt till vänner och bekanta, samt skrivit lite här och var på forum där man diskuterat denna man. Till svar får jag alltid precis samma sak.

Du är avundsjuk!

Avundsjuk? Jag? Aldrig!

Jag är ju typen som gillar att analysera så jag tänkte att dem kanske har rätt. Innerst inne kanske finns en avundsjuka, nog för att jag inte känner den. Så jag grävde djupt inom mig och fan avundsjukan. Men inte fan var det för Rabih Jaber.

Helt sonika för att jag känner inte riktigt att det är något att vara avundsjuk på. Jag är en person som blir avundsjuk på riktigt intelligenta människor, människor med fantasi, människor som skapar något stort. Sånt blir jag avundsjuk på, att varför inte jag? Men inte för att någon kommer med i idol och blir ”känd”.

Så min fråga är, för att man inte tycker om någon och för att man kommer med argument om varför personen i sig t ex inte är värd den uppmärksamhet han får. Är man per automatik avundsjuk då? Är det liksom någon försvarsmekanism som slår in så man anklagar folk för avundsjuka?

Än idag förstår jag inte varför det finns en sån otrolig defensivitet hos många. Så fort man inte följer strömmen , eller tycker annorlunda då är det något som står fel till tydligen.

Det jag ärligt kan för övrigt kan säga att jag är riktigt avundsjuk på. Eller kanske inte avundsjuka men rejält förbannad på är dem dör fittorna i ”My sweet 16″ på MTV. 15 åriga små horer (killar som tjejer) som gråter för att dem inte får en bil, eller för att deras klänning inte passade. Sånt gör mig avundsjuk och så förbannad att jag inte ens kan kolla på den serien. Själv kommer man från fattiga omständigheter, där mat för dagen var en lyx och på andra sidan jorden klagar en liten fjolla på vilken färg på hennes halvmiljonkronors bil ska ha. Det är orättvisa på hög nivå. Där känner jag en viss avundsjuka ja.

Nej, skippa avundsjukan för den är inget att ha. Alltid om jag är på väg att känna avundsjuka så tänker jag alltid på dem mindre lottade. Dem som inte har den lyxen att sitta framför en dator. Dem som blir sexuellt utnyttjade, svälter, dom som är sjuka.. och dom och dom och dom… Ja ni förstår poängen.

Jag har min hälsa och jag har människor runt om mig som älskar mig. Vad mer kan jag begära?

Fotnot: Avundsjuka är en (varaktig) känsla av avund och missunnsamhet. Normalt rör det sig om områden som innefattar något av följande: pengar, utseende, relationer, talanger och livsstilar.
Avund är enligt skolastiken en av de sju dödssynderna.

För er som missat del ett, så finns den HÄR

Bilderna är klickbara!

I det tidigare avsnittet tog jag upp hur jag upplevde svenska begravningar. I detta inlägg ska jag ta upp hur min egen mors begravning gick till så även ni kan se vilken oerhört stor skillnad det är mellan våra begravningar och framförallt, vårt sätt att uppleva sorg.

För er som inte vet så gick mamma bort i cancer, 49 år gammal 2006-05-28. Hon gick bort i Sverige, framför min fars och morbrorsögon, sträckte hon ut sina armar och gick bort. Min far, en stor ståtlig man med sina 185 cm och en röst som kan få berg att skaka dog inombords med min mamma. När jag säger dog, då menar jag verkligen att han dog.

Min far var som tidigare nämnt ståtlig, stark hållning, leende, stark och en man som upplevt så mycket i sitt liv, krig, död, svält mm att ingenting kunde rubba honom. Trodde han. När mamma gick bort, sjönk han nämligen ihop. Han tappade sin hållning, han tappade sitt leende och gråten, än idag nästan 4 år senare finns fortfarande inom honom.

Han fick sköta det mesta tillsammans med min bror och morbror gällande begravningen och sen skulle mamma flygas till Libanon där vi skulle ha begravningen. Jag bodde då på Irland så jag var tyvärr inte närvarande vid själva flytten utan jag mötte upp dem i Stockholm och tillsammans åkte vi vidare till Libanon.

Det första vi möttes av vid flygplatsen var alla släktingar som kom och krama oss och grät. Dem grät floder. Vi möttes av en mörk dag, alla var klädda i svart. Mörkret som redan va ovanpå oss blev ännu mörkare. Kolsvart.

Vi tog oss vidare hem och direkt efter det vidare till kyrkan. Man ska beställa tid för kyrkan, prästen, man ska göra ”flyers” med en bild på den avlidne och en inbjudan till begravningen som man sätter upp i stadens kyrkor. Man ska förbereda så att man har folk som serverar kaffe, och framförallt sockervatten som är välbehövligt då ett flertal får så lågt blodsocker och svimmar.

När man även fixat så att alla gäster ska få mat efterråt, ja ni vet vanliga ”fixa innan saker”, så går man till en kyrkosal, där man har kistan i mitten av salen.

Runt kistan så är det stolar så dem närmaste, ofta mamman/systrarna/döttrarna etc som sitter runt och runt dem sitter resten av människorna. På mammas begravning var det närmare 900 personer som besökte begravningen.

Prästen kommer då och ber över kistan och predikar, sen kommer det olika körer som sjunger psalmer och annat religiöst över den avlidne och säger några ord.

När det är klart börjar sorgen.. Hennes ena lillasyster (30+) skrek och slog på kistan och bad henne leva igen. Hon slog med all sin kraft och skrek och sa snälla komma tillbaka.

En annan av hennes systrar låg med huvudet mot kistan och armarna på och bara gnydde. Hon fick inte fram ett ord, men ljudet hon gav ifrån sig va så fyllt med sorg att den döva skulle ha hört henne.

Så folk grät, jag, mina bröder, pappa, hennes systrar och bröder, familj, släktingar, vänner.. Alla grät mer eller mindre och vissa skrek ut varför hon ska dö av alla människor, hennes bästa vännina började ifrågasätta varför den finaste av oss ska tas ifrån oss.

Det är så svårt att förklara i ord, den intensitet och sorg som fanns i den där aulan. Ord kan verkligen inte beskriva det.

När allt det där är klart, då ska man ta kistan och gå med den runt kvarteret där den avlidne växte upp. Så det var precis det vi gjorde med mamma.

Vi fick vara 8 personer som bar kistan och samtidigt som vi försökte bära den sprang alla av hennes familj och försökte dra ner kistan för (självfallet) ville dem inte att hon ska begravas.

Så man tar som sagt kistan runt kvarteret och folket följer efter i ett tåg. Före kistan går prästen och välsignar vägen etc och efter det kommer kistan och efter kistan kommer resten av folket. I Libanon så har alla affärer en Schalusi (För er som inte vet vad det är; Det är som en ”rullgardin” gjord av metal som man drar ner för hela affären för att undvika inbrott).

När man i alla fall går förbi affärerna med kistan så slutar alla i den affären jobba, dem går ut och har huvudet i backen och visar sorg och respekt för den avlidne samt familj och schalusin dras ner till hälften. När man sen passerat fortsätter dem som vanligt.

När man gått igenom hela kvarteret, någonting som tar tid vill jag lova då man går i en väldigt sval takt, och kistan vägde 400kg + så det var riktigt tungt för oss som bar kistan.

Människorna som är uppe på balkongerna kastade ris (det brukar vi göra när någon gifter sig, men eftersom mamma var så ung så gjorde man det för henne). När man sen gått igenom hela kvarteret så går man till begravningsbilen där man lägger i kistan.

Efter det så går vi tillbaka in till aulan där vi äter mat för att kunna orka med dagen.När man ätit klart är det dags för själva begravningen. Men först ställer sig familjen på led.

Pappa först, sen min äldre bror, sen jag, sen lillebror och sen hennes familj i respektive åldersordning. Människorna som är där kommer då och skakar hand, pussar oss och säger ”vila i frid”. Detta gjorde alltså alla 800-900 personer som var på begravningen.

När vi var klara där är det dags att gå till själva begravningen så att säga. Vi satte oss alla i bilarna och åkte iväg till kyrkan (som var en annan kyrka än den vi va i) där mamma skulle begravas. Där är kyrkan självfallet dekorerad med blommor för den avlidne.

Vi sätter oss alla ner och prästen har en predikan och ber över den dödes själ. I Sverige rablade hon en massa idioti om allt som hade med allt runtomkring att göra, inte med döden direkt och den avlidna. Hoss oss predikar han endast om döden, och om den avlidne.

När det är klart tar då kyrkoarbetare kistan och bär den till graven där hon ska begravas. I det skedet så finns det ingen som inte gråter utan alla snyftar och hjärtat, det är underligt att det inte exploderar av sorg.

När dem placerade kistan i graven föll pappa ner på knä och försökte ta ut den och ville inte att mamma skulle begravas . Han ville inte att hon skulle sjunka där själv i jorden. Alla sa lite olika saker till mamma om hur mycket dem älskade henne och hur otroligt saknad hon är och vi stod där alla en bra stund och bad en bön, alla sin egen bön.

Man tände en cigarette och la den på graven (mamma vägrade släppa cigaretten nämligen enda in i graven), och man fixade fram en kopp kaffe. Koppen skickades runt till alla oss som tog en liten slurp av ”mammas kopp”.

Sedan går man tillbaka till kyrkans aula och där delas ett speciellt ”bröd” ut som är välsignat och folk snackar med varandra. Det var en tjej som skrev i förra inlägget att man skrattar för man vet inte hur man ska behärska sorg och för att det är mänskligt.

Då undrar jag, är vi omänskliga då vi inte kan finna en gnutta glädje i en sån situation? Ingen där skrattade, inte en enda. Ingen har tid, ork eller ens tanke att sitta och tänka på dem goda stunderna man haft med henne, då personen precis dött.

Och som hon skrev att man oftast inte setts på länge, det spelar ingen roll. Inte sitter man på en begravning och är glad över att man ses igen? Man ses ju inte över en fika direkt, man ses på grund av någons död.

Så i alla fall när allt det där är klart åker alla hem. Sen har man 3 dagar ungefär då alla dem som var på begravningen, samt dem som inte kunde komma dyker upp hemma hos en, där den avlidna bott och beklagar sorgen och frågar självfallet om det finns något dem kan göra etc etc.

Det går åt x antal kilo med kaffe kan jag tala om för er. Alla är klädda i svart. Man måste vara klädd i svart i minst 40 dagar.

Dem närmaste, t ex systrar, mamma, döttrar etc dem klär sig i svart i ett år. Men det viktiga är våra 40 dagar. Dem dagarna ska man inte ha på musik, inte ha glada färger, man går inte ut och partar, man sätter inte på tv:n och så vidare. Det är helt enkelt en sorgemånad.

Vi har även en till sak som vi inte gör det första året. Det är fira något. Jul, påsk, födelsedagar, you name it. Vi firar inget innan årsdagen. T ex om någon ska gifta sig så väntar dem med att göra det. Detta är en sorts respekt man visar den döda. Har personen givit oss hela sitt liv, kan vi inte ge dem 1 år av vårat?

Jag personligen tycker det är lite väl hårt, men samtidigt så förstår jag det och jag gillar den oerhörda respekten man känner för den avlidne. Vilken oerhört vacker kärlek i mina ögon. Där man villkorslöst och helt osjälvilskt under ett år, slutar med att fira.

Efter dessa 40 dagar i alla fall har man 40dagars cermonin. Där man än en gång åker till kyrkan där man ber för den avlidne, man hälsar på i graven och sist men inte minst åker till aulan där man blir bjuden på mat. Stämningen då är betydligt lättare.

Folk kan le lite och prata och visa lite andra känslor. Men begravningsdagen, då finns det inte en människa som ler. Det är en sorgedag..

Så nu kanske ni förstår vilken oerhörd skillnad det är på våra begravningar.

Så jag tror ärligt på att vi har en annan sorts kärlek och en annan sorts sorg än vad svenskar har. Det är något man växer upp med. Kultur och ursprung. Finns väl inget som är rätt eller fel. Det är två olika världar. Men förstår ni vilken oerhört stor skillnad det är?

Förstår ni kanske varför vi ibland inte alls förstår oss på er och ni inte förstår er på oss? Det handlar inte om okunnighet eller om ignorans. Det handlar helt enkelt om att många inte upplevt något annat än det som sker i deras land.

Bilderna är från min mors begravning.

Jag har funderat så länge jag kan minnas på det där. Är det någon skillnad på hur vi människor upplever sorg? Varför är vissa så kalla och andra så känsliga? Vet ni vad jag vet med full säkerhet; Det är att sorg är någonting man lär sig.

Många kommer säkert att säga neeej, vi människor är födda med det. Klart vi är födda med det men det finns olika grader. Som vanligt så jämför jag mina två världar. Min libanesiska liv med mitt Svenska liv.

Sverige

Som bekant så är Sverige det land där jämnställdhet är en viktig fråga och debatt i vårt dagliga liv. Kvinnor vill ha lika villkor som männen och kämpar med all sin kraft för att vara så lika som möjligt. Varför jag tar upp detta kommer lite längre ner.

Jag har varit på två svenska begravningar och jag måste säga att jag blev oerhört paff på båda jag förstod inte, jag accepterade inte men jag respekterade hur det var. Just för att det var så emot allt jag har lärt mig att jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Båda begravningarna var vackra och minnesvärda men det var situationen som gjorde mig smått galen. Det hela börjar då med en predikan i kyrkan och man hör någon snyfta lite här och var. Vissa är där bara för att dem måste, inte för att dem vill. När prästen hade predikat klart så gick man vidare och dem anhöriga bar kistan en bit och la den på en rullsak som rullar och rullade (mycket rull) den till graven där dem sen la ner den.

Vidare så stod man i ”klumpar” , varje familj för sig och man gick fram en familj i taget, sa några ord och la i rosor i graven. Vissa grät, andra sa bara saker. När det hela var avslutat gick vi vidare, jag med tårar i halsen trots att jag inte kände personen. Men sorgen i mitt hjärta var för dess anhöriga.

När jag trodde begravningen var över så visa det sig att man även ska äta. Okey tänkte jag, visst är det olikt men vi har samma tradition att man bjuder på mat efter begravningen.

När vi kommer till stället så sätter sig alla ner och voila, alla skrattar! Skrattar?! Jag blev paff jag visste inte var jag skulle ta vägen. Varför skrattar man? Varför är det ingen som gråter längre. Herregud, servitörerna log och va skitglada. Detta stämde inte med begravningarna från mitt land.

När vi ätit klart så gick vi hem, alla till sitt.

Den närstående familjen, även dem självfallet med sorg i hjärtat gick vidare i sitt liv. Man hade skoj, man skratta, man hade fest, man firade diverse saker och livet fortsatte. Sorgen i deras ögon såg man inte, självfallet om man inte tog upp det. Men i övrigt så verkade allt pågå som vanligt som att ingenting hade hänt.

Tänk dig att smaka på något som är det suraste du någonsin smakat på. Sen smaka på någonting som är det sötaste du någonsin smakat på. Den skillanden är det mellan våra begravningar och vårt sätt att ”hantera” sorg som Libaneser.

Jag hade velat dela upp sorg för sig och sen prata om begravningar för sig, men jag antar att bästa sättet att framföra mina tankar och för att få er att förstå.

Detta blev ett lite längre inlägg så jag delar upp det i två delar. Imorgon kommer del 2, som handlar om hur min egen mors begravning va. Så ni förstår varför jag tycker det är skillnad.

Men vilket av dem är rätt? Det finns inget sånt, vi hanterar det bara på olika sätt, beroende på ursprung och kultur.

Besserwisser tyska besser, bättre och Wisser, vetare; ”en som vet bättre”) är en pejorativ term för en person som upplevs anse sig veta bättre än andra, då en besserwisser tenderar att ofta och gärna upplysa världen om sina (eventuella) kunskaper. Ordet viktigpetter är en ungefärlig svensk synonym.

Jag har tänkt nu en hel del på varför så många människor har sagt att jag framstår som en besserwisser. Personligen anser jag mig själv vara väldigt allmänbildad och är en person som gärna lär mig allt om allting. Genom mina år har jag lärt mig så mycket jag kan. Ser jag någon baka en apelsin ska jag fan baka en apelsin. Om den blir bra har jag ingen som helst aning om men jag är en som verkligen är ute efter nya erfarenheter, både praktiska och teoretiska.

Säger alltid vad jag tycker och tänker, är oerhört rak på sak och aldrig velig. Kan det vara därför jag uppfattas som en besserwisser? Om du snackar om någonting som jag vet att du har fel om nog fan steppar jag in och säger att nej så är inte fallet. Om du säger till mig att solen är gul och jag vet att solen är röd, då finns det inget i världen, förutom ren faka som verkligen får mig att tro på det du säger.

Pratar du däremot om något och jag säger ”Ja men så här ligger det till” och du säger ”Nej, så här ligger det till”. Om jag inte har fakta eller någon grund att gå på då säger jag att jag inte vet och att jag får lita på den personen. Fram tills jag kommer hem och kollar upp det.

Så enkelt och gott. Jag har insett att jag inte alls är en besserwisser. Visst känner jag mig ibland betydligt mognare än många men jag vet exakt varför jag anses vara en besserwisser.

Jag umgås helt enkelt med ointelligenta idioter. Jag antar att jag måste uppgradera mig i kompishjärnnivå haha.

Så hädanefter om någon säger ”Du är en sån djävla besserwisser” ska jag enkelt svara. ”Nej, det är bara du som är så djävla dum”

Oh yeah..  Romeo is back.

Är det någonting som verkligen gör mig arg, rentav förbannad så är det rasism. Eftersom jag är rak på sak frågar jag alltid folk eller så säger jag som det är, du är smygrasist. Alla vänder på sig och säger:

- ”Neeeeej, jag är inte alls rasist!!! Dock har jag mina fördomar”

Samtidigt går det någon tönt och säger ”Jag kan förstå hur jobbigt det måste vara”. Men gör du verkligen det? Förstår du hur det är att bli dömd på grund av min härkomst? Förstår du seriöst hur det är när människor blockar dig för att du är invandrare?

För ett tag sen så skrev jag till en kille som gillade samma saker som mig följande: ”Vad trevligt med likasinnad kille”. Till svar fick jag: ”Likasinnad? Jag gillar inte invandrare” och så hade han blockat mig. Blockat mig för vad? För att jag är invandrare? Vad exakt fick du reda på förutom att jag inte är född i Sverige. Vad jag heter? Vad jag gör? Hur min kuk ser ut? Hur jag är uppfostrad?

Samma sak när man söker jobb, under mina år då jag sökt jobb så har jag inte ens fått svar på min ansökan. Så nu går mitt jobbsökande till på annat sätt. Nu söker jag med svenskt namn samt mitt riktiga namn. Skickar iväg två ansökningar, får svenska Romeo svar, då kommer jag vidta åtgärder. Vad eller hur har jag ingen aning om.

Nu handlar detta inlägg om smygrasism. Inom alla jag någonsin träffat så tycker man det ena och det andra. En person jag ville sluta ha kontakt med kallade mig blatte. Jag skrev ett vänligt sms där jag sa att jag inte längre vill ha kontakt, att den personen är en fin människa men helt enkelt så vill jag inte hålla kontakten. På dennes blogg blev jag då refererad till som blatte. Men ändå är man inte smygrasist?

Varför annars kalla mig blatte? Jag heter Romeo, refererar du till mig kan du väl för fan använda mitt namn? Fettot? snyggot? Sexot? Smalot? tönten? fittan? Idiotdjävel? Kalla mig va fan du vill men blatte? Eller invandrardjävel? Varför?

Alla man frågar ”Vad tycker du om invandrare” så säger dem det ena och det andra. Häromdagen sa min vän ”Ja men vadå, tycker du inte också att det finns dåliga invandrare?”.. Klart som fan det finns dåliga invandrare, men inte fan tänker jag på dem som invandrare. När jag träffar ett rötägg så tänker jag vilken djävla idiot. Är han bosnier tänker jag vilken djävla bosse. Är han jugoslav tänker jag vilken djävla slav. Är han Libanes tänker jag vilken  djävla lebb. Inte tänker jag ”invandrare” ?

Mycket väl vet jag att det finns rötägg som på ett eller annat sätt sabbar för oss andra som flytt livet till Sverige. Mycket väl vet jag att våra åsikter och värderingar inte alltid går hand i hand med svenskar. Men man måste acceptera olikheterna mellan varandra.

En person sa igår till mig: Alla invandrare borde lära sig flytande svenska för att få stanna kvar.

Det finns så djävla många svenskar för fan som inte kan flytande svenska, som jag kör över ganska hårt med min svenska och jag är utländsk. Glöm inte bort att äldre människor från andra länder ofta är analfabeter eller saknar utbildning. Sen ska dem komma till Sverige och man begär flytande svenska?

När man dömer en person tycker jag att man ska döma människan efter deras handlingar. Efter deras sätt att vara, att prata och bete sig. Inte efter var dem kommer ifrån. Visst har man en generell bild, det är bara mänskligt men va fan ge människor en chans.

Mitt ursprung gör mig till den jag är, men mitt ursprung definierar inte vem jag är.

Fortsättning på första delen.
Jag har fått väldigt många kommentarer, vissa som inte vill bli publicerade och andra som blev publicerade, kvinnor som själva säger att måna tjejer ljuger angående detta med våldtäker.

Vet ni vad? Här håller jag fullständigt med. Det finns så otaligt många tjejer runt om som anmält killar, män, bekanta och okända människor för att försöka få ut pengar eller bara för att första livet för dem.

Det fanns en ung tjej som var 19 år gammal som anmälde sina båda morbröder för våldtäkt. Hon begärde också åtskilliga hundratusentals kronor från vardera och menade på att dem våldtagit henne och att dem var ute efter att ta hennes liv. Begå hedersmord (dem är muslimer).

Detta blev väldigt uppmärksammat, vi känner ju morbröderna och dem är alltså, ja svårt att förklara men dem absolut raraste man kan lära känna. Så det blev i alla fall rättegång av det hela och männen häktades. Men sen efter fler förhör kom det fram till att ingenting i tjejens berättelse stämde. Hon började säga fel saker och det visade sig till slut att hon ljugit om precis allt.

Hon hade förlorat oskulden och försökte täcka det genom att säga att hon blivit våldtagen, samtidigt som hon fick chans att ta avstånd från familj OCH tjäna pengar på det samtidigt.

En annan händelse, som har en 100% säker källa, behöver vi inte gå så långt för att höra. Det hände faktiskt mig. När jag var 19 år träffade jag en tjej när jag var på ett hotell. Hon gick utanför hotellet och jag stannade henne och pratade lite och frågade om hon ville hitta på något för jag kände ingen i staden.

Ja visst sa hon det låter jättetrevligt. Vi gick in på hotellet’s klubb avdelning, dansade, drack lite och allt var frid och fröjd. Hon ville följa med till rummet och det hade jag inget emot så vi gick upp. Under tiden vi va nere i klubben så frågade jag lite vad hon gjorde, hon sa att hon gick sista året och va på besök hon med. Toppen tänkte jag.

Vi hade sex, allting var suveränt hon gav mig sitt nummer och hon fick mitt och hon tackade för sig och åkte hem. Någon vecka efteråt börjar jag få en massa sms där folk hotar att döda mig och att dem ska ”knulla min invandrar familj” med mera med mera.

I ett av sms:en stod det att alla djävla invandrare kommer till Sverige och våldtar svenska tjejer. Jag kollade upp numret och det kom från samma stad som tjejen. Så jag försökte ringa henne, jag sms:a men hon hörde aldrig av sig.

Till slut blev jag halvt galen och började kolla upp henne på nätet och hittade hennes sida. Hon var 16 år, heter Tina och hade skrivit om vår natt. Att hon hade träffat en jättestor kille som övertalade henne att gå in på hotellrummet och sen våldtog han henne. ”En äcklig invandrargubbe” refererade hon till mig som. Jag blev bestört! Började skaka. Tänk om polisen tror på henne? Va fan ska jag åka dit för våldtäkt på en tjej bad mig knulla henne?

Direkt ringde jag upp polisen och förklarade händelsen. Hade (TACK OCH LOV) som tur var också en tjejkompis som hade rummet bredvid, så hon va med oss en stund och såg hur klängande Tina var och att hon i stort sett bad framför henne att ha sex med mig.

Så polisen tog emot anmälan och frågade vad jag vet om henne. Ja sa jag, det jag VISSTE var följande, och det jag vet nu är att hon heter Tina och är 16 (att hon är 16 sket väl jag i, hade satt på henne ändå, jag var ju bara 3 år äldre). Mer visste jag inte om henne. Ja förutom hennes nummer. Så det blev en anmälan och en dag så ringer jag skyddat och hennes pojkvän svarar. Jag säger å att du ska tala om för din tjej att hennes lögner kommer jag att anmäla och kräva ett djävligt stort skadestånd. Tjejen i fråga blev rädd och pratade med mig och bad om ursäkt och sa att ”det kändes så dåligt dagen efter”. Men inte fan kallar man det för våldtäkt då?

Tyvärr, gjorde inte polisen ett djävla skit och menade på att dem kunde inte identifiera henne. Men hade HON anmält mig, hade dem fan identifierat mig fortare än satan.

Detta har då gett mig en funderare. Blir tjejer verkligen våldtagna eller om dem ångrar sig eller vill få sympati och empati så säger dem att dem blivit våldtagna. Förstår dem inte innebörden av det ordet? Vad det kan göra med en människas liv.

Säg att hennes idiotiska saga läckt ut ordentligt då hade folk tagit mig för våldtäktsman.

Men sen har vi ju det som är motsatsen. Tjejer som blir våldtagna på riktigt men inte en djävel tror dem! Ja men vadå du ville ju ha sex.. Ja det ville jag, men inte sen…Det finns många exemplar där tjejer blivit våldtagna men ingen tror på dem. Och det måste ändras, riktigt ordentligt. Så otroligt många våldtäktsmän har kommit undan på grund av slarv i rättssystemet, på grund av idiotiska små saker som gör att det inte går att sätta dit dem.

Men vi har ett till problem.

När vet jag om jag blir våldtagen?

Tjejer vet inte alltid heller när dem blir våldtagna. Dem tror att om killen slår dem och kör in kuken trots att dem stretar emot och gör allt för att inte ha samlag, att endast det är våldtäkt. Eller att dem blir våldtagna i en gränd av en okänd man. Men så är det inte. Våldtäkt är när han försöker ge sig på dig och du säger nej men han fortsätter.

Visste ni om att de flesta våldtäkter begås inomhus och av någon du känner eller är bekant med? Det sker alltså inte som många tror bara i en mörk gränd. Nej nej nej! Det sker av din egen pojkvän! Av din kompis, av din bekant!

Säg att du och din pojkvän ska ha sex.. Du säger nej jag vill inte, men han försöker ändå och säger han att han vill ha sex.. Du säger ”Nej snälla jag har ont”… Han lägger sig ovanpå dig och säger – ”Det blir skönt om ett tag jag lovar”.. Då våldtar han dig. Han gör något mot din vilja.

Vi killer måste vara uppmärksamma på ett nej. Ett nej behöver inte alltid SÄGAS! Ett nej kan vara att tjejen går undan, puttar dig. Ja vad som helst. Och gör man ändå något mot tjejens vilja så våldtar du. Klart som fan du våldtar henne även om hon är din flickvän.

Själva ordet våldtäkt är för många just detta att man blir attackerad av någon som håller för din mun och har samlag.

Enligt svensk lag definieras våldtäkt med att någon använder våld eller hot om våld för att utföra en sexuell handling mot en annan människa.

Och för er tjejer som blivit våldtagna. Förstå att det inte är ert fel på något sätt. Ingen människa, tjej som kille bör tro något annat än att det är förövarens fel och inte personen som blir våldtagen.

Och för er horor som säger att ni blir våldtagna men i själva verket blir ni inte det. Ja, ni kan ju gissa vad jag önskar er.

Vilket årtal lever vi i? Vad är det egentligen som händer med vår sköra lilla värld som snart är äckligt betonad men incidenter som drabbar oss alla, men framför allt dem oskyldiga?
Vad är det som gör att vi tappar respekten, moralen och etiken för oss själva , för vår familj , vänner och medmänniskor. Någonstans på vägen börjar mänskligheten tyna bort.

Så känner jag nuförtiden när jag tänker på oss människor. Det är ruggigt vad som händer.. Att folk inte förstår och att folk inte tänker. Var man än vänder sig så sker man skit, idioti och ren djävla fanskap.

Detta inlägg kommer att handla om något annat jag brinner för att bekämpa. Våldtäkter.

Senaste tiden hör jag om detta var jag än vänder mig. Det känns som att det inte finns en enda kvinna som inte har blivit våldtagen. Eller så har jag en djävligt rubbad bekantskapskrets. Men så otroligt många tjejer säger till mig att dem gått igenom ett helvete. Det helvetet visar sig ofta vara våldtäkt.

Funderat har jag gjort, om dem verkligen blivit våldtagna eller om det är en ”tyck synd om mig” grej. För alla verkar säga det.

Låt mig berätta vad som hände för ca 3 år sen. Hemma hos mig i Umeå hade jag bjudit en väninna och på väg hem till mig ringer hon och säger att hennes 2 år yngre kusin vill följa med. Visst säger jag det går så bra så. Dem kommer hem till mig och vi börjar självfallet röka min vattenpipa. När jag ska hämta mer kol i köket börjar kusinerna prata och sen skriker dem och börjar att gråta.

Jag tappar andan och fattar ingenting och springer dit och försöker få reda på vad det var. I början ville dem inte berätta men efter lite påtryckningar så berättade dem. Det visade sig att deras morfar hade våldtagit båda. En hade han våldtagit när hon var 14 och en när hon var 16.

Jag blev häpen, stum, förtvivlad och riktigt djävla förvirrad. Vi pratade en riktigt bra stund igenom det. Båda tyckte att det var deras fel för en hade trosor när hon sov och en annan nattlinne. Jag förstod inte deras tankesätt, men samtidigt förstod jag att jag inte heller kan sätta mig i den situationen så jag försökte inte ens förstå.

När jag förklarade att jag ville ringa polisen så sa dem nej, ingen kommer att tro oss ändå. Men det är väl självfallet svarade jag. Vi ringer polisen nu. Men det tyckte inte dem.
Istället ville dem vänta till morgondagen men jag förklarade att då skulle dem tappa modet. Jag gör anmälan sa jag. Ringde polisen och dem tog emot anmälningen men hade ingen bil att skicka ut. Jag blev smått förbannad och sa att ni bör nog skicka ut en bil för hennes 2 år yngre kusin var 16 och hade alltså nyligen blivit våldtagen. Sagt och gjort dem skickade dit en patrull, dem ringde deras föräldrar och sen försvann dem tillsammans.

Rättegången blev av och jag kallades som vittne. Försvarsadvokaten började ifrågasätta mina motiv. Varför ringde jag? Vad har jag för relation med offret?… Svarade på allt så sant som jag kunde och mannen blev dömd.

Yngre flickan fick 150.000kr och den äldre 80.000 och jag fick 0….

Det värsta med händelsen var att familjerna inte tog avstånd från morfadern, något jag äcklas av och chockas av än idag.. Mormodern lät han komma hem på permissionen och dem våldtagna tjejernas föräldrar bjöd hem honom.
Hur är man funtad då. Är det någonting jag har missat? Det går inte in i mitt huvud. Nu är jag Libanes, vi har eye for an eye, tooth for a tooth tankesätt. Hade någon våldtagit min syster eller mamma så skulle jag personligen våldta den personen och plåga den till döds.

Vi skulle spotta på skiten och pissa på han. Men dem tog tillbaka honom? Vad tycker ni om det. Händer detta verkligen eller är just dessa familjer totalt rubbade?
Detta var del 1, del 2 kommer att handla lite djupare om våldtäkt, om varför det sker, om hur kvinnorna känner sig, om hur dem tycker det är deras fel och jag ska försöka få fram lite fakta siffror.

Egentligen var min idé inte att prata om just denna händelse utan mer försöka informera er tjejer lite kring detta med våldtäkt. Trots att det är så mycket som pågår runt om, är väldigt få tjejer försiktiga.
Del 2 som sagt, där får ni mer kött på benen.