Eftersom jag kommer från utlandet får jag ofta mycket fördommar mot mig. Inte alltför länge sen blev jag tillfrågad om jag är en ”som bossar över tjejen”, och jag blev totalt nollställd. Varför skulle jag va det? För att jag är en svartskalle? Va fan?

Nej jag bossar inte över tjejen. Hon ska lyda ändå!! (SKOJAR FÖR FAN SLAPPNA AV).

Men sen slog det mig. Man klagar på att män är högre upp än kvinnor och att det ska finnas jämnställdhet (SKITSNACK, kommer aldrig finnas och bör aldrig finnas). Vi är olika, ingen är bättre än den andra men jag är en person som starkt tror att vi är lämpade för olika saker i livet.

Men tänk så här alla män, och kvinnor på följande.

Om en båt brinner eller krashar mot ett isberg. Vem får då hoppa i livbåtarna först? Jo, kvinnor och barn.
Om man går in på en restaurang, vem får gå in först? Ladies först….
Om det brinner i ett hus?!? Kvinnor och barn
På flygplatsen, vem får gå in först på flyget? Ingen djävla aning.

Så hur fan kan man säga att mannen är mer värd än kvinnan när kvinnan har dessa privilegiums?!?

Haha =) Detta var ett roligt inlägg, som ni förstår med glimten i ögat.

Jag kom att tänka på detta inlägg för att härom veckan så körde jag några av mina vänner från Skövde till Skara och Sarah skrek då på mig att jag inte får köra för fort (Jag är tyvärr lite väl galen i trafiken, något jag verkligen inte är stolt över men som jag samtidigt försöker sluta med). Så jag undrade va fan det spelade för roll och hon sa att hon va rädd om sina barn!! (Hennes son var med i bilen samt att hon var höggravid med världen sötaste Novalii (som hon kom att heta)…

Så jag svarade ganska enkelt ”En liten fråga, tror du seriöst jag är mer rädd om dina barns liv än mitt eget? Jag riskerar inte mitt eget liv för fan”..

Så det slog mig samtidigt som jag sa det. Man säger ofta ”tänk p att det finns barn i bilen”. Men va fan gör det? Det finns vuxna också, om vi dör, spelar det någon roll om det var ett barn eller en vuxen? Det tycker jag inte

Men det roliga, det absolut bästa var att några dagar efter ringer Kristian (Sarah’s sambo) mig 3 på natten och säger att babyn är på väg. Och vem fan tror ni ska köra? JAG.

På väg till SSK, vem tror ni ber mig stampa gasen i botten samtidigt som hon har värkar och flämtar? Ingen mindre än Sarah!. Haha! Så vad tror ni er härliga Romeo säger?
”Tyvärr, jag kör lagligt, jag vill inte köra för snabbt, det finns barn i bilen”.

Dock kan jag ju säga att man inte ska reta en kvinna som ska föda…Det fick jag erfara så nog fan var det gasen i botten. Och inte klagade hon då!

HAH!

Va fan gör folk egentligen när man går ut? Jag har nästan helt tappat suget att vilja gå ut och shaka på min underbara ass (inte brända längre). Men så fort man är där så tittar folk ganska snett på en för att manm är invandrare.

I början (Läs: När jag var yngre), så förstod jag aldrig varför det var som, det var. Varför var det så att folk tittade snett. Men nu har jag förstått.

Det finns inte en enda gång jag har varit ute utan att se dessa så kallade ”discokurdar”. Killar, till 99.9% invandrare som ser mer sliskiga ut än en italienare med bakåtslickat hår.

De går fram till tjejer och försöker dansa (eller tafsa) och när dem får ett nej eggas dem och försöker ännu hårdare. Uh? Förstår man inte tjejers nej? Eller deras sne(du äcklar mig) tittande?

Tydligen inte.

Istället verkar det bli som någon sport för dem, och dem ska hålla på med tjejerna och försöka få dem att falla eller va fan då?
”Jo men kom igen.. vill du inte dansa?”
- ”NEJ!”….
- Okey, vill du hångla istället???

Och så fortsätter dem tills tjejerna går därifrån. Det är nästan som att de inte har vett eller etikett eller annat innanför pannbenet! Det är rikligt irriterande, inte minst för mig som är invandrare.

Inte vill jag ha en ”äckel” stämpel så fort jag kommer in?? Herregud vad jag blir leds.

Senast i helgen var jag ute och där var det någon ”I wanna be Casanova” snubbe. Röd tröja, långt hår bakåtslickat i en hästsvans. Lite knubbig och mer hår på ansiktet än vad jag har på röven. Han försökte sig på alla! Och inte fan räckte det med att försöka dansa, nej han skulle barskt på och hålla om tjejen och prata med henne och ”flörta”.

Det får mig att fundera på hur deras tjejer är. Fungerar dem så? Helvete i deras länder skulle hela familjen, tjejen, bröder, kompisar, FRÄMLINGAR hoppa på honom ifall han tafsade på det sätt han gjorde.

Men här tror dem att dem har ett djävla frikort. Äckel. T om jag äcklas av det och jag är inte personen som vanligt vis äcklas kan jag säga. Nej tack, mindre sånt djävla skit tack.

Okey, det var lite agg i detta inlägg, men hey, jag är leds. Som fan.

*Karatemoves*

Jag tänkte skriva idag om hur kasst Talang 2009 var, men igår när jag läste tidningen var jag så nära på koka och ge den som bestämde det jag kommer att nämna en spark som får honom/henne att se stjärnor för resten av livet.
Mitt bland ”Så gör du för att bli av med 100kg” så läser jag något som får mig att hata dessa nya ”lagar” ännu mer.

”Begravning, skäl att bli av med A-Kassan” står det på Aftonbladet, länk här. Där står det om denna stackars kvinna som får A-kassa vars mamma har gått bort. Hon ringde Arbetsförmedlingen och förklarade att hon inte kan komma till mötet som var en dag före hennes mors begravning. Detta för att hennes mor skulle begravas i Finland.

Men vad tror du att Lars-Erik Mellilä säger?
”– Det här är ingen anställning, det är en omställningsförsäkring och begravning räknas inte in i det. Går man på begravning är man förhindrad och då har man inte rätt till ersättning.”

VA?!??!??!?!?! Förhindrad?!!? Men snälla rara söta idiotiska patetiska människa, hur tänker du? Ska jag stanna hela min djävla värld för att jag har blivit kallad? Ska DU/NI/PENGAR vara viktigare än en begravning? Skulle jag ha varit denna stackars kvinna skulle jag antagligen slagit till denne djävel och spottat honom i ansiktet.

Förstår inte riktigt vad Moderaterna har gjort med Sverige. Förstår inte hur ”regler” kan komma över moral, etik och sunt förnuft. Det var inte direkt så att hon gick för att knulla. Eller att hon gick för att dansa. Hon hade förbaskat bra skäl till varför hon inte kunde attendera och det tycker dem inte är skäligt nog?

För er som inte vet hur det fungerar när man har A-kassa via arbetsförmedlingen, låt mig förklara.
Du ska ”aktivt” söka jobb, med andra ord menar idioterna att du ska söka jobb i 8 timmar/dag, mån-fre. Dem flesta som söker jobb gör detta via internet. Är du ”sjuk”, t ex förskyld, trots att du kan söka jobb så får du inte betalt för den dagen du är sjuk.

Missar du ett möte, precis som denna stackars kvinna så mister du din A-kassa. Ett möte som är på ca 1 timme, får dig att mista din A-kassa. Dem verkar tro att bara för att man är arbetslös har man inget liv. Att ingenting är viktigt eller att det finns prioriteringar i livet.

Så jag ställer frågan , hur fan i helvete kan man dra A-kassan för en kvinna som var på begravning? Vad är det för djävla skit? Djävla sate vad arg jag är.

Hur gammal var du första gången du lät den ljuva, milda och härliga spritsmaken svalka dina törstande smaklökar? 15? 11? 10? 9?

Nu kanske du tänker ”Vadå 10 år?”.

Dagens inlägg handlar om alkoholismen i Sverige, om folks sätt att se på alkohol som är världens största och mest välkända drog. Nu har jag ingen statistik på detta inlägg så med andra ord så grundar jag allt det jag kommer att skriva på erfarenhet, på sånt jag har upplevt , sett och hört. Det behöver alltså inte stämma helt.

På min tid, då jag var ungdom (Låter som jag är din farfarsfar), då jag gick i 7:an, var alkohol fortfarande ett litet mysterium för mig. Kanske levde jag i en skyddad bubbla där jag inte utsattes så mycket för vad som pågick runtomrking, men jag var också något av en ensamvarg. Pallade inte med alla töntiga yngre människor, deras ”tuffhet” när dem rökte/drack så jag var aldrig involverad i den världen.

Hemma hos oss hade vi en bar i bokhyllan fylld med allt från Congac, Whiskey, Baileys, Vodka och massa andra likörer/viner. Mina föräldrar är inte människor som dricker och definitivt inte super men man har det om man t ex firar någonting eller får besök och någon vill ha något att dricka. Så flaskorna stod i flera år i den där baren, dem flesta oöppnade.

Förutom Baileysen, den brukade jag dricka lite ur då och då. Vi snackar alltså att jag brukade hälla lite i korken och dricka upp det, så 1-2 cl kanske det rörde sig om. När mina vänner var på besök blev alla så förvånade över att vi hade en bar och att jag inte snodde något och gick ut och söp. Varför skulle jag? Har som aldrig fattat vitsen.

”Mina föräldrar gömmer sin sprit” sa alla mina vänner. Men varför ska man behöva gömma det? Om man som föräldrer inte har pli på sina barn, om dem inte vet att ett nej är ett nej, då är det något som är galet. Att sen ta den ”lätta” utvägen och gömma, då har man ju inte adresserat rätt problem. Det problem att barnet ska veta att även om det finns framme, är dem inte tillåtna att ta något.

Då, under den tiden var jag barn och resonerade inte som jag resonerar nu, i alla fall inte lika djupt. Men nu när jag har blivit 25 år gammal så funderar jag mycket på vart Sverige egentligen är på väg? Som med dem flesta av mina inlägg kommer jag att göra jämförelser mellan mitt land, Libanon och Sverige, mitt andra land.

Anledningen till att jag alltid jämför olika länder är för att visa er skillnaden, inte för att säga att Libanon är bättre än Sverige eller att Sverige är bättre än Libanon, utan bara för att visa er motsatser, hur olika det kan vara.
Vi har även i Libanon självfallet alkoholister, men där är man ”gömd”. Man dricker hemma och går man ut så är man inte lullig med spriten i handen utan ofta märker man inte på att man är full, förutom lukten. Dem beter sig anständigt, inget tafsande, spyande och annat skit.

Ungdomar däremot kan inte dricka som man gör här. Dels för att vi inte har det i vår kultur (Jag är kristen, så det har ingenting med religion att göra), dels för att man skulle få 20 liter intryckt i sig om föräldrarna fick reda på det. Vi har noll tolerans, inget djävla daltande som man gör här. Du får inte dricka för du är barn. Punkt. Det finns inte ”ok , smaka” eller ”Men snälla mamma alla andra gör det”.

Medan här i Sverige har vi det tvärtom, redan i unga åldrar, och jag har SETT en 10åring som snott sprit hemifrån dricka. Vad gör föräldrarna? I många fall säger folk följande:

”Hellre att jag vet att mitt barn dricker än att han/hon gör det i smyg”.
”Hellre att jag köper ut åt honom/henne än att det köps HB”
”Ja men vadå? Jag kan ju inte hålla koll på mitt barn dygnet runt heller???”

Vad jag blir så paff över är vilka idioter till föräldrar det är. Mina föräldrar kunde upptäcka att jag satt på en strand, eller om jag har suttit på en gräsmatta. Hur vet jag inte, men dem gjorde det. Dem var riktiga föräldrar som höll koll på mig. Inte massa trams att ”vi tror på fri uppfostran”. Det är ett annat ämne jag får ta upp, fri uppfostran alltså men jag håller mig till alkoholen nu.

Om mitt barn är 14 år gammalt och jag vet att det finns en risk att denne börjar dricka då sätter jag stopp innan det händer. Hur? Det finns 10000 sätt. Man är alldeles för lallig i Sverige med sina barn. Man tillåter för mycket och ger  för mycket frihet. Som förälder ska man ta sitt ansvar och se till att dina barn inte är ute och super, dricker, snor, begår brott eller annat. Det finns tusentals sätt att hålla koll på sina barn, och det måste man!

Varför har vi annars denna alkoholkulturen i samhället? Varför finns det annars små barn i åldrarna 12-15 som super sig hejdlöst fulla och föräldrarna blir inte särskilt arga, eller så blir dem det men inga konsekvenser ges? Hur kommer det sig att på valborg så super 8/10 svenskar?? Det är inte normalt! Och framförallt så är det inte ett dugg hälsosamt.

Under dessa år jag har levt har jag hört av ungdomar ett flertal olika orsaker till varför dem dricker. Den främsta orsaken som alla vet, även om dem flesta av er förtränger det, är att man får bättre självförtroende, man vågar mer och man har kul.

Men som jag nämnde någonstans förrut, då addresserar man fel problem. Om alkohol gör mig glad, då är det något som är fel som jag borde rannsaka med mig själv. Om alkohol ger mig ego boost eller självförtroendes boost, då ska jag ju också ta en titt på mig själv och se, varför och vad får mig att ha så dåligt självförtroende? Varför måste jag dricka för att ha kul och njuta av livet? Då är ju någonting fel och då måste man ta tag i detta.

Sen får man ju höra det klassiska ”Det är ju gott med öl” eller ”gott med sprit”. Jag älskar pepsi, sagt och juice. Ser ni mig dricka det i litervis? Jag älskar chokladpudding, ser ni mig äta mer än 15 portioner? (Ja jag vet, jag åt en gång ett familjepack, och jag kan lova att då var toaletten upptagen i någon dag), Vad jag menar är att bara för att det är gott (Vilket är rena rama skitsnacket om varför man dricker, bara en täckmantel), varför inte göra det med måtta?

Ingenting i livet är bra med överdrift, utan måttligt är bra. Visst, vill du ta en öl med boysen eller girlsen? Gör det, men du behöver inte supa. Vi är på väg åt fel håll och föräldrarna borde ju ta sitt ansvar. Men samtidigt, hur kan man kräva ansvar av föräldrar som själva varit så och då dem flesta anser att det är okey?

Kolla på mig, jag drack första gången när jag var 18 år gammal. Inte fan har jag haft tråkigt i mitt liv? Jag är kickass i självfötroende, jag har askul och gör min egen vardag. Jag behöver inte tillsatser som ska göra mig pigg och glad och våghalsad. Behöver jag det, då har det gått riktigt fel i mitt liv.

Så till alla er där ute som super, vad är era orsaker? Ge mig snälla en riktigt bra orsak och be mig hålla käften. Tills dess, är ni hela djävla högen en grupp alkoholiserade grisar.
Jo en till sak, för er som menar på att alkoholism är en sjukdom och ska ge mig en lektion i vad det är, så vet jag precis och mycket väl vad det är, men jag använder det i den benämningen att man dricker mycket. För om ni tar en titt på era vänner, hur många är det inte som super varje helg? Eller rent av lite då och då i veckan? Då är man alkoholist.

Learn to say no! NO!

Jämställdhet in my ass. Det är allt jag har att säga. Tack för mig.

Nej, skämt och sido. Igår hade vi en vän på besök och han tycker att rosa ska vara till tjejer och ”tuffa” grejer till killar. Jag håller totalt med. Den värderingen delar även jag då jag tycker att vissa saker är kvinnliga och andra saker är manliga.

Att köra lastbil tycker jag är manligt och inte för en sekund kvinnligt. Tänker jag på en kvinna som kör lastbil tänker jag på en ful fan som inte kan ta hand om sitt yttre. En rund kvinna som inte behöver ha reservdäck till sin lastbil då hon själv har tillräckligt med bilringar på kroppen. *Elak faktor*

Nej, för er som tror jag har något emot överviktiga. Jag föredrar mulliga tjejer framför smala, så misströsta inte, även ni är fina. Dock har jag den synen, den värderingen och den fördomen att t ex kvinnliga lastbilschaffuörer är manliga, fula och överdrivet feta.

När det gäller färger har jag samma känsla där. Ett nyfött barn ska inte vara klätt i rosa om det är en pojke utan i blått. En nyfödd liten flicka ska vara klädd i rosa.Samma sak med hemmet. Där tycker jag att det är kvinnan som sköter det inre hushållet och mannen som sköter det yttre. Kvinnan som sköter trädgården och mannen som sköter slipningen.

Vi invandrare får ofta höra vilka idioter vi är som trycker ner kvinnan för att vi tycker att hennes plats är t ex i köket. Vad många inte förstår, är t ex som mig, jag har denna värdering dock har jag inte värderingen att kvinnan är lägre eller sämre än mig. Bara att vi är ämnade att göra olika saker. Jag känner redan nu hur era testostorener trycker mot skärmen och ert hat riktas mot mig tjejer, men jag har en fråga.

Varför säger man direkt ”Oh, du trycker ner kvinnan för att hon ska vara i köket”. Varför är det ingen som säger ”Oh, du trycker ner mannen för det är han som ska jobba?” eller ”Vadå han som ska slipa!? Han ska sitta ute i trädgården och ta hand om sina rosor och leka Ferdinan”. Varför är det direkt kvinnan som får ljuset på sig?

Så det är fel att kvinnan ska vara i köket, men mannen ska jobba? Jag är fan hellre i köket än jobba om jag får välja. Fine! Gå och jobba och slit så är jag i köket och lagar mat. Det roliga är att trots att jag har dessa värderingar så har jag samtidigt en acceptans till olikheter/likheter. Blommor, växter och trädgård är ju en av mina favorit sysslor. Gillar att plantera, få färg, ta hand om mina blommor etc. Älskar att laga mat, har inget emot att diska och allt vad det innebär och bland det roligaste jag vet är att tvätta.

Trots att i mina ögon är det inte manligt.

Som sagt, varför riktas allt ljus mot kvinnan? Att man trycker ner henne? Varför är det ingen där ute som lyser upp oss män? Synd om oss? Vi som måste jobba och slita, vi som måste slipa och måla (om man har mina värderingar dvs) vi som måste dittan och dattan. Men neeeej, det är ju såååå synd om kvinnan för hon trycks ner för att man tycker att hon ska vara här, och han ska vara där. Mannen skiter vi i.

Sen går vi tillbaka till detta med oss invandrare. Svenska kvinnor spottar sig fram mot oss för att tala om deras avsky och vilket idiotiskt sätt vi har att tänka eftersom vi har den åsikten att mannen är mannen och kvinnan är kvinnan.

Men om vi är uppfostrade att det är så hela livet så lär vi oss att det är rätt. Precis som ni är uppfostrade med ”frihet” och tycker att det är rätt. Men många har inte förståelse utan klankar ner på människor direkt. ”Han är arab? Fyfan han är en sån där kvinnoförnedrare, han tycker kvinnor ska vara i köket”… Jupp så är det. Och han tycker mannen ska jobba. Men han behöver inte tycka att kvinnan är mindre värd än mannen.

Min far lärde mig en sak, han sa du ska vara mannen i huset. Men din kvinna ska vara drottningen. Du behandlar henne med mer kärlek och respekt än vad du behandlar dig själv. Men du gör ditt, och hon gör datt. Så är våra kvinnor också upplärda. Dem ser inget fel i att dem t ex är i köket. För vi är uppväxta med det.

Då säger folk ”oh, idioter som är uppväxta med det”. Men precis som allt annat, har olika länder olika värderingar. Det som för mig är rätt, är för dig fel.
Bara för att ta ett exempel. I Sverige, om någon ger dig en lavett (örfil) kan du anmäla dem för misshandel. För oss invandrare är det skrattretande. Här går man runt och säger att man är kränkt och jag vet inte vad. Hos oss är det inte så. Antingen slåss man för fullt och när någon blir skadad = misshandel. Eller så slåss man och går sin väg. Det finns inget ”springa och tala om för fröken” resonemang hos oss.

Vi är uppväxta så, andra annorlunda. Det viktiga är att vi har förståelse och framförallt acceptans för våra olikheter.

Då ska vi se, nu är jag säker på att ni undrar ”Vad tycker Romeo är manligt vs kvinnligt”. Så , håll till godo, för här kommer min top 10 lista på manligt vs kvinnligt.
Var nu noga med att förstå, detta definerar inte en kvinna/man. Utan detta är vad jag skulle associera med dem olika könen om jag hörde/såg.

Vissa saker som jag associerar med kvinnor gör jag själv/använder/tycker blabla.
Ordningen är dessutom slumpad så det är inte numrerat som ”bäst-sämst” eller så.

Kvinnligt

1. Tampong (Nej skojar, eller nej jag skojar inte, men det är väl självfallet) Så jag säger istället: Rosa
2. Blommor
3. Smink
4. Känslor (Gråta för att en hund blir slagen t ex, eller att flugan dog)
5. Barnmorska
6. Dagisfröken
7. Modersinstinkt
8. Långa naglar
9. Emotionell
10. Skaveller

Manligt

1. Motorcykel
2. Bilar
3. Brandman
4. Ryta (När man ryter mot t ex sin hund)
5. Grova Svordomar. KUK / FITTA etc
6. Lastbilschaufför
7. Slagsmål
8. Porr
9. Hår på bröstet
10. Försörjning

Ja, typ?

Eh listorna såg lite knasiga ut, men ni förstår säkert vad jag menar.

Sist vill jag erkänna. Jag är manlig men samtidigt feminin.. *släng kyss*

Har ni tänkt på detta underbara fenoment? Nu förtiden så hittar man tjejer höger och vänster som ståtligt titulerar sig Modell. När man sen blir nyfiken och kollar på dessa så kallade modell-bilder så inser man att hon precis som oerhört många andra har åkt till någon amatör fotograf/proffs som vill utöka sin portfolio, tagit några bilder och helt plötsligt är dem modeller.

Är det inte lustigt? Så om en fotograf ta lite bilder på mig med lite poser är jag plötsligt en modell. Det spelar alltså ingen roll om jag är ful och fet eller om jag är smal och ful eller om jag är snygg eller va fan som helst. Jag är alltså en modell. Med diplom? Vilka jobb kan jag stolt säga att jag har gjort?

Varför gör man det? Man kan ju förstå dem som t e x alltid drömt om att bli modell och kan ha potential för detta. Men ”vanliga” människor som tar kort, fine det är inget fel på det, men att sen gå runt och kalla sig modell?

Varför måste man ha så djävla låg självkänsla i Sverige? Varför kan man inte tycka om sig själv och den man är? Måste man prompt ta lite bilder som gör att man ser lite bättre ut som vanligt, och hänga upp sig på dem bilderna som om det vore för livet, bara för att man ska må bra?

Vilket konstigt sätt många har, när dem söker självbekräftelse, när dem söker lite ”good-felling” över det hela. Man kan vara tjock och fet och kraftig och finnig men ändå vara vacker. Varför inte rannsaka sig själv, och bearbeta det som det egentligen handlar om? Ditt låga självförtroende. Inte handlar det om bilder som en okänd människa tar på dig. Bilder säger inget om hur du mår. Om du på 10 av 100 bilder ser bra ut då är det fel. Du ska vara nöjd över dem flesta bilderna.

Du ska vara stolt över dig själv och det sätt du ser ut. Alla vi är inte snygga, alla vi är inte vackra. Man får göra det bästa av situationen. Så kolla igenom er själva som sagt, ta en titt på hur just ni mår, istället för att söka bekräftelse vare sig genom bilder eller som 90% av alla med dåligt självförtroende, genom sex.

Peace out.

Ja, varenda djävel av er som skulle gråta för att ni såg en film där en hund blir misshandlad. Djävla svaga töntar! Jag skiter i om ni citerar mig på era forum eller hos din mamma när du snuttar tutte, men jag är så djävla galet leds på alla dessa överdriva hundälskare.

Dem tror dem är Guds gåva till hunden och deras hund mår skitbra för dem höjer inte rösten: ”Lille vän, snälla bit inte den trevliga mannen igen, ok? Här, köttbulle! mums!”.

Jag älskar mina hundar till döds, men va fan, väx upp med erat äckliga daltande över era äckliga hundar.
OH! Cesar Milan! Han använder el halsband och borde förbjudas! Oh! nanan papa gugga gooo!. VA?! EL halsband använder han när det är kritiskt, och så sitter det en töntig djävla hora (man som kvinna) och gråter och anmäler honom (Ja, cesar milan har blivit anmäld i Sverige för att han MISSHANDLAR sina djur).

Vovve.net forumet är ju typsikt exempel för alla dessa töntar, från Bastarden till andra som försöker leka allvetare och ”hundälskare” som kan döma allt och alla men ingen kan döma dem för dem är gudar.
Det har kommit massvis med exempel genom tiderna där Cesar milan svartmålas, när man säger ”hur kommer det sig att hans teknik fungerar” så blir man påhoppad att det är tv och massa annat. Ändå har vi en tönt till ”hundcoach” som försöker leka ”Cesar Milan wannabe” med i stort sett samma metoder.

Idag skrevs ett inlägg om en liten flicka, 12 år som  hade slagit en hund, (http://www.thesun.co.uk/sol/homepage/news/article2391386.ece) där 400 inlägg har hittils skrivits. Av dessa inlägg kanske 100 skriver ”Gråter! FY vad OND man kan vara!!!!!”.

200 inlägg handlar om att detta barn är psykiskt instabil, att den borde mördas, någon idiot hora skrev att hon borde slås så hon ska gråta blod, en annan idot skrev att hon ska slås medvetslös, en annan att hon ska bli nersparkad som hunde.

Men hallå era djävla satans fjollor, fyfan jag vill ha varje en av er här, slå min dotter så ska ni få se att inte ens djävulen kommer med ett inre svart mörker som kommer att sluka er som jag kommer med. MIN DOTTER era djävla fjollor vill ni döda, för att hon slår en hund?!?!?

Jag tycker det är avskyvärt med all mina värderingar och åsikter att slå för att slå sina djur. Som denna lilla flicka gjorde. Jag rättfärdigar inte för en sekund hennes handlingar. Men alla dessa grova groteska djävla hot (ja hot eftersom många skrev att dem vill göra det ena och det andra. Jag fick ju höra idag: Du bor i Sverige och ska följa svensk lag efter en diskussion om just detta. Men dåså, låt mig ta era djävla svenska lagar och köra upp dem i era arslen, för minst 90% av dessa inlägg kan man anmäla.”.

Sen var det en hel del som kallade henne för psykiskt störd, någon larvig tönt skrev att det är så här mördare börjar. Så helt plötsligt har dessa intelligenta varelser gått från hundälskande människor till psykologoer, som med en video har kunnat analysera, och sedan med deras nyfunna superförmåga och medecinska och psykoterapeutiska kunskap döma henne som psykiskt instabil, en vandrande mörderska som kommer att växa upp och döda dig och mig och din mamma och hennes 4 män som hon knullar vid sidan om din pappa.

Sen har vi ju 99% av alla dessa som tycker att djur och människor är lika värda. Men hyckleri tycker jag. Ok, vi är lika värda, fine vi kör på det, men då undrar jag… Om djur är lika mycket värda är till exempel en igelkott lika mycket värd som en hund? Ett rådjur ? En spindel? Vi dödar spindlar, eller plågar dem. Är inte detta djurplågeri? Varför är det ingen som psykosstämplar dessa människor?

Jag har dödat kaniner, jag har slaktat djur, jag har fan plågat ihjäl människor. Är jag ond? ABSOLUT! Jag har gjort massa saker som gör mig ond och rå. Men vad har en 12 åring hunnit med som slagit en hund? Folk skriker ut och gråter. Va fan gråter ni för ???

Många tycker att jag är väldigt kall, klart som fan jag är kall. Nej förresten, jag är inte kall. Jag är medveten. Jag hatar denna video, den är inte ett dugg rolig och ska jag vara ärlig såg jag inte klart för det kändes i mitt hjärta.

Men är jag härdad? är jag kall? Känslolös? Visst, why not.

Jag kommer från ett land som är fullt med krig, jag har varit flykting när vi kom till Sverige för 20 år sen, min syster dödades i kriget. Sen åkte jag ner när min mor gick bort 2006 när fittlandet Israel bombade Libanon med marken, och vi blv fast i libanon i 7 månader, även denna gång blev jag flykting. Denna gång fick jag dock vara med i vuxen ålder (23) och bära lik, vuxna människor som saknade ögon, barn som saknade halva kroppen. Jag såg mammor gråta blod för deras barn som dött som dem höll i armarna. Barn som miste deras föräldrar.

DET GRÄT JAG ÖVER. Det gjorde ont att se andra människor lida. Men att gråta över en hund som blir sparkad? Ja, det tycker jag är larvigt, tönting och hysteriskt för jag garvade ihjäl mig. Jag tycker såna människor är patetiska.

Förstår jag dem? Klart jag gör, vi i Sverige, eller rättare sagt ni lever i en skyddad bubbla där ingenting händer. Där om man borstar hunden för hårt blir man anmäld för misshandel. Där läraren tar tag i ett barns arm och tar ut det, anmäler föräldrarna läraren. Där en vakt inte vågar ta tag i aggressiva människor för att inte bli dömd för övervåld. Där våldtäktsmän går fria efter några år. Där en man blir kallad på skämt ”usama” och den fittludern till invandrar djäveln anmäler sin svenska kollega för ”rasism” och kräver 150. 000 kr (vilket han också får). JA, sånt är larvigt, daltande och lallande. Sånt är barnsligt och äckligt och patetiskt och skrattretande.

Man lever i en skyddad bubbla som sagt där ingenting får hända. Jag tog tag häromdagen min hund i örat och skrek på henne och en farbror kommer och ifrågasätter varför jag misshandlar min hund. Jag är mer än villig att visa honom vad misshandel är. Dock mot honom och inte min hund. Han är inte min farsa eller morsa som ska komma och uppfostra mig.

Att slå någon en käftsmäll, då springer man direkt ”Ja polisen? JAG BLEV MISSHANDLAD, nu kan jag inte gå ut på kvällarna för jag är rädd! jag anmäler honom och kräver skadestånd för sveda och verk, och sen ramlade jag och fick grus i fickan, så han får också betala min tvätträkning”.

Misshandel av en hund? Hon sparkade på hunden. Misshandel? Nej, misshandel är om man slår hunden så pass illa den får men, att den har riktigt ont. Hon slog hunden, men misshandel för mig är lite grövre.

Som sagt. Töntar hela djävla högen. Ni har inget att jämföra med, som krig och så, jag förstår men vakna era djävla töntar (nej detta är inte endast mot svenskar, utan mot alla svartskallar, mot alla djävla idioter i världen som måste få upp ögonen).

När ni läser i tidningen att 2000 barn dör, tänker ni ”oh stackars barn”. Läser ni att en hund har gått illa gräver ni en grav och vill dö för ni är så sorgsna.

Patetiska svin.

Har ni tänkt egentligen hur bra teknologin är? Hur underbar och härlig och den har gjort att vi kan kommunicera med allt och alla överallt i världen. Det finns program som direkt översätter det du skriver, det finns telefon så du kan ringa vem du vill när du vill. Vi har internet och inom 30 sekunder har mottageren mailet som du skickat iväg. Inga snigel mail här inte! 7 åringar går runt med mobiltelefoner för att deras föräldrar vill hålla koll på dem eller ifall någonting skulle hända så skulle dem kunna ringa mamma och meddela direkt att dem har fastnat i sandlådan eller att kråkan inte smakade bra.

Men var är vi på väg egentligen? Är det bara posivitet i denna avancerade och framfusiga teknologin eller finns det negativiteter också? Hah, ännu ett inlägg där jag jämför, men varför inte. Bloggen ska ju handla om mina tankar så here goes nothing. Vi börjar med.

Vi kan ta internet som ett exemepl. Internet, kan man leva utan det? Kan, kan man absolut men vill man? Nej, i alla fall inte jag. Det finns precis allting där, vad jag än vill veta finns ute på det stora internet. Vill jag tapetsera hittar jag information där, vill jag ha ett recept så hittar jag information där. Sen har vi msn, där alla våra vänner är och diverse sidor och forum där vi spenderar ganska mycket av vår tid. Aldrig har det varit enklare att få tag på människor från hela världen, chatta, ragga, kolla på porr, kolla på bilder och hitta information i tonvis.

Sen har vi mobiltelefonen, ett sms skrivs på några sekunder och man har talat om vad man har gjort, var man är och vad man ska hitta på för sin vän inom några sekunder. Glömmer vi mobilen hemma så åker vi tillbaka och hämtar den för tänk om någon ringer? Eller när någon ringer med skyddat nummer och man missar samtalet. Grubblar man inte hela dagen på vem det kan ha varit? Någonting viktigt? Vad ville personen i fråga?
Bekanta kan vi skicka ett sms till någon gång i månaden ”Hej hur är det? Hoppas att allt är bra, kram Romeo” och sen har man hört av sig..

Sen har vi ju datorn, finns det någonting vi inte gör på datorn? Vi använder den ju till allt. Jag använder den till att kolla film, ladda ner från nätet, skriva brev (Läs: Mail), göra olika kalkyler, räkna ut siffror och som jag gör nu fixar min affärsplan via datorn. När jag ska lyssna på musik så är det datorn som är på och så voila , har jag allt jag behöver. I en dator och en mobiltelefon.

Men vad är det då vi förlorar? Jo den mänksliga kontakten. Jag kommer knappt ihåg innan mobilen och internet tog över, men träffades man inte mer då? Hittade man inte på mer saker än att bara sitta hemma på msn och chatta eller prata på telefon? Sen då, är det mänsklig kontakt? Vi kommer ju för fan att bli apatiska neandertalare i framtiden. Kompisar träffas på nätet och säger ”hej hur är det” och bockar i ”Nu har jag träffat Linda” klart! Då ska vi se nu är det Sarah som gäller! Så, nu har jag sagt hej där också.

Tycker det är synd att det ska vara så. Varför ska barn gå runt med en mobiltelefon? För att ringa sina föräldrar om något händer? Men varför? Hur gjorde vi förr, var världen mindre säkert? Dog barn av att inte ha mobiltelefon? Eller dog vi av att skriva ett brev för hand? Är det för en sekund personligt längre? Herregud, det finns ju för fan TELEFONSEX och CYBERSEX. Till och med sexet har tagit steget utåt. Är vi så intraverta att vi behöver detta?
Nej fy fan, teknologin är vår största fiende, som cancer. Den kommer att sprida sig igenom alla hem och hus och till slut ta över allting. Vi kommer att bli datazombies som sitter framför datorn och allt vi gör , t om att lära oss om hur vi tapetserar kommer vi använda datorn för. Jag lovar er, hade jag kunnat trycka på ”Tapetsera > ENTER” så hade jag gjort det. Jag är redan en zombie.

Vi måste göra någonting åt saken !

Ironin i det hela är att jag skriver detta med hjälp av en dator och med hjälp av internet visar jag detta för er. Och ni använder datorn och internet för att läsa inlägget!

Konstigt.
Hur kärleken påverkar oss alla. Precis alla. Det är som en sjukdom som sprider sig över hela världen, och krossar alla hjärtan på sin väg mot det onåbara, det oändliga.
Det finns inget botmedel. Inte ens om man hittar sin rätta/rätte. För även då, sårar kärleken dig. Den tar tag i ditt hjärta och kramar sönder den tills du knappt orkar leva, om inte du till och med slutar leva och existera.

Vad är det som är så underbara med kärleken då egentligen? Det faktum att du tillbringar större delen av ditt liv gråtandes över någon, får ditt hjärta krossat? Eller är det faktumet att när du lägger din arm runt din älskade bara för att känna hur denne tar bort din arm. Du sitter där då som frågetecken. Vad har jag gjort? Varför får jag inte hålla om honom/henne? En mängd tankar som strömmar genom huvudet, genom blodet och genom hjärtat..

Du gråter…
Du krossas…
Du förstörs…
Du mår mår dåligt…
Sömnlösa nätter…

Men vad är bra med kärleken då? Skulle någon kunna förklara detta? Jag ska försöka förklara. Kan ju inte svärta ner det. Kärleken är det enda i världen som egentligen dödar. Värre än alla atom bomber. För jag dör hellre av en atom bomb än av ett krossat hjärta. Men samtidigt, om vi bortser från pojkvän/flickvän kärlek. När din mamma dör, vad är det som dödar dig? Om inte kärleken för henne…

Du skrattar, du ler, du längtar och du saknar. Du ser, du drömmer och du hoppas. Kärleken..Du gråter du blundar, tårar flöder, hjärtat blöder. (nej detta är ingen dikt råkade bara rimma). Du hatar och du älskar. Du vill dö men du vill leva. Alltså alla känslor som går att beskriva i denna värld samlas under ett namn: ♥ Kärlek ♥

I mitt liv har jag träffat en hel del kvinnor och en hel del män (och nej inte på det sättet vissa av er tänker på). Alla har dem ärr. Ärr av det som egentligen är människans största fruktan. Ensamheten. Att förlora någon man älskar. Någon man för bara några sekunder sen delade livet med, sina drömmar och framtidsplaner. Sin kärlek och rädsla, sina mardrömmar och förflutna.

Träffade en tjej på min långa färd mot livets mening. En kvinna rättare sagt. En kvinna som aldrig upplevt kärleken. I alla fall aldrig i ett förhållande. En oskuld i all benämning. En vacker kvinna. Jag talade med henne och jag märkte att hon skrattade och log. Hon njöt av livet. Hon var en perfektionist.

Hon studerar filmvetenskap vid universitetet. Insåg hon aldrig hur vacker kärleken är när hon såg ett par kyssas på film? Eller såg hon otroheten, sveken och lögnerna som oftast kommer fram i filmvärlden? Kärleken knackade aldrig på hennes dörr, hon öppnade inte och den lämnade ionte sitt spår i hennes hjärta eller vände henne ryggen.
Denna kvinna, ler och skrattar idag.

Jag mötte en annan tjej. En underbar tjej som man aldrig skådat förut. Hon älskade. Hon älskade från djupet av sitt hjärta. Men kärleken var ej god mot henne. Killen, han lekte med hennes känslor som han leker med sitt krulliga hår. Hennes hjärta krossades. Hon sa: Aldrig mer, aldrig mer ska jag älska.

Jag trodde inte på henne. Däremot förstod jag henne. Hon studerar inte filmvetenskap. Hon såg inte allting på film. Hon upplevde det.. Det var hennes verklighet, hennes vardag. Kärleken knackade på hennes dörr, men när hon öppnade stack den kniven i hennes hjärta och lämnade sitt spår, och sen vände den henne ryggen. Denna kvinna, gråter sig till sömns varje dag.

Dessa två kvinnor är mina vänner så jag har fått uppleva deras tankar och känslor på nära håll. Det passade också utmärkt till detta inlägg så jag tog med deras upplevelser som är dess raka motsats.

Så då undrar man. Vem lever ett bättre liv? Denna vackra och underbara filmkvinna? Eller denna sårade och söta? Den ena skrattar, den andra gråter.

Skulle jag kunnat välja så hade jag inte velat ändra på något i mitt liv. Jag har levt och fått erfara otrohet, oäkta känslor och svek. Men jag är glad att jag levt mitt liv och inte ett liv med endast bra kärlek. Varför, undrar ni säkert. Svaret är simpelt, för om inte kärleken hade varit så hemsk, hade man aldrig förstått hur underbar den är. Man hade inte sett det fina i kärleken.

För trots allt så är det kärleken som gör livet värt att leva.
Motargumentet är lika lätt, kärleken gör att livet inte är värt att leva.
Så vad ska man välja? Svaret här är väldigt enkelt.

Och det är det som är det fina med livet, kärlek kan man inte välja.
Den bara kommer….

Jag har länge undrat.. Undrat och funderat över detta. Den rätta? (Jag kommer säga den rätta och inte den rätte för sist jag kollade så var det kvinnor jag tänder på).
Samtidigt som jag har undrat, har jag också träffat kvinnor som jag trott varit den rätta.
Men finns det egentligen någon som verkligen är, ”DEN”  ? Kvinnan som får marken under henne att vilja öppna sig och sluka henne hel för sin perfektion?

Vänner, bekanta, fiender och okända, alla dem som har en partner eller ska jag säga dem flesta menar att deras anda hälft är Mr(s) Right. Men sen har det tagit slut, och när dem har träffat någon annan så säger dem samma sak. Jag är inget undantag.. När jag träffat en tjej så har jag sagt: ”Hon är den rätta” Men så har jag sagt nu flera gånger..
Hur kommer det sig?

Men låt oss ponera (anta) att den rätta finns.. Hur kommer det sig då att 99.9% av gångerna bor hon i samma stad? Kanske en på jobbet? På nätet i grannkomunen? Eller rentav i samma land? Biblioteket? Ica?
Hur kommer det sig att den man älskar och den man känner är den rätta bor i samma land, kanske rentav i samma stad? Jag förstår inte. Av alla 6 miljarder människor som finns där. Råkar den rätta finnas så otroligt nära mig? Detta kallar jag mirakel!

Så ärligt, jag tror inte att den rätta eller rätte finns. Däremot tror jag att det finns någon som är så otroligt nära. Alltså någon som man känner ”wow” för. Ett hallelujah moment liksom.. någon som verkligen har de egenskaper man gillar eller rentav älskar och sen så börjar man älska den personen och då blir han eller hon DEN, DET, ja, kalla det vad du/ni vill..
Men liksom det lär ska finnas 100tals likadana människor? Kanske dem bara bor i ett annat land? I en annan stad? Så jag tror också att man lär sig älska personen i fråga mer och mer.

Sen är det också så att man lurar sig själv, tror jag i alla fall.. Man tror att, ja den här tjejen eller killen, vilket kap! Snygg, romantisk, omtänksam, ja alla egenskaper man söker hos en person. Men sen så har personen också några dåliga sidor och det döljer man oftast i början. Upptäcker man kanske sen dessa dåliga sidor så brukar man ofta titta åt andra hållet.

Men jag gillar att vi kan skapa en drömtjej eller kille som efterliknar våra behov. Vad vill vi ha? Ska personen vara snygg? Eller räcker det att den personen ser bra ut? Eller är det egenskaperna man tittar främst på?

Så vad jag vill säga med detta inlägg är nog att:

Det är konstigt vad kärleken gör med en.. En person som kanske är långt ifrån dina drömmars partner, blir din verklighet.
Alltså man skapar en bild av en person och man älskar denne över allt annat.. Man bortser personens dåliga sidor och ser bara dem bra.. Eller så täcker dem goda över dem dåliga..
Bara man älskar…