Dags för en uppdatering..

Postat av: Romeo Patrick 2010-02-07 klockan 17:14

Jag har suttit och skrivit inlägg efter inlägg bara för att sedan radera det och aldrig posta den. Är som lite kluven över varför jag egentligen ens har en blogg och varför skriver jag ut mina tankar och värderingar och åsikter och skit?

Vad exakt är det som får mig att orka lägga ner min energi på att skriva en blogg? För er som har följt min blogg och för er som känner mig personligen vet att jag är oerhört stark och ger mer eller mindre blanka fan i vad folk tycker.

Så det har skapat ett kaotiskt inferno i mitt huvud. Varför skriver jag en blogg då? För att fördriva min tid eller för att nå ut till människor. Om vi säger att det är det senare, vad exakt vill jag nå ut med och varför? Är det för att underhålla personer? För att visa alla människor som jag inte ens känner vem jag är och vad jag tycker? Varför ska dem bry sig om min åsikt, en person dem aldrig träffat?

Kanske för att ibland få lite insikt eller kanske för att garva åt mina värderingar, inte vet jag. Men varför skriver jag? Jag tror det ligger nog lite egoism, eller mycket i det hela. Det är nästan så att jag försöker få folk som läser att förstå mig för på något konstigt sätt så är det inte många som gör. Mina åsikter är alltid starka, tvära och radikala. Här finns det inga genvägar utan rak på sak, take it or leave it.

Summa sumarium, jag tror nog att anledningen till min blogg är nog en liten tidsfördrift men samtidigt vill jag nog försöka upplysa och bidra med det lilla jag kan. Mina inlägg kanske kan få någon person där ute att haja till.

Enough about that.

Nu får jag helt enkelt komma på något att blogga om. Mitt nästa ämne ääääär.

Avund.

Kategoriserat under Diverse | 10 kommentarer

Skillnad på Sorg? Svennne vs Svartskalle Del 2

Postat av: Romeo Patrick 2009-11-02 klockan 16:15

För er som missat del ett, så finns den HÄR

Bilderna är klickbara!

I det tidigare avsnittet tog jag upp hur jag upplevde svenska begravningar. I detta inlägg ska jag ta upp hur min egen mors begravning gick till så även ni kan se vilken oerhört stor skillnad det är mellan våra begravningar och framförallt, vårt sätt att uppleva sorg.

För er som inte vet så gick mamma bort i cancer, 49 år gammal 2006-05-28. Hon gick bort i Sverige, framför min fars och morbrorsögon, sträckte hon ut sina armar och gick bort. Min far, en stor ståtlig man med sina 185 cm och en röst som kan få berg att skaka dog inombords med min mamma. När jag säger dog, då menar jag verkligen att han dog.

Min far var som tidigare nämnt ståtlig, stark hållning, leende, stark och en man som upplevt så mycket i sitt liv, krig, död, svält mm att ingenting kunde rubba honom. Trodde han. När mamma gick bort, sjönk han nämligen ihop. Han tappade sin hållning, han tappade sitt leende och gråten, än idag nästan 4 år senare finns fortfarande inom honom.

Han fick sköta det mesta tillsammans med min bror och morbror gällande begravningen och sen skulle mamma flygas till Libanon där vi skulle ha begravningen. Jag bodde då på Irland så jag var tyvärr inte närvarande vid själva flytten utan jag mötte upp dem i Stockholm och tillsammans åkte vi vidare till Libanon.

Det första vi möttes av vid flygplatsen var alla släktingar som kom och krama oss och grät. Dem grät floder. Vi möttes av en mörk dag, alla var klädda i svart. Mörkret som redan va ovanpå oss blev ännu mörkare. Kolsvart.

Vi tog oss vidare hem och direkt efter det vidare till kyrkan. Man ska beställa tid för kyrkan, prästen, man ska göra ”flyers” med en bild på den avlidne och en inbjudan till begravningen som man sätter upp i stadens kyrkor. Man ska förbereda så att man har folk som serverar kaffe, och framförallt sockervatten som är välbehövligt då ett flertal får så lågt blodsocker och svimmar.

När man även fixat så att alla gäster ska få mat efterråt, ja ni vet vanliga ”fixa innan saker”, så går man till en kyrkosal, där man har kistan i mitten av salen.

Runt kistan så är det stolar så dem närmaste, ofta mamman/systrarna/döttrarna etc som sitter runt och runt dem sitter resten av människorna. På mammas begravning var det närmare 900 personer som besökte begravningen.

Prästen kommer då och ber över kistan och predikar, sen kommer det olika körer som sjunger psalmer och annat religiöst över den avlidne och säger några ord.

När det är klart börjar sorgen.. Hennes ena lillasyster (30+) skrek och slog på kistan och bad henne leva igen. Hon slog med all sin kraft och skrek och sa snälla komma tillbaka.

En annan av hennes systrar låg med huvudet mot kistan och armarna på och bara gnydde. Hon fick inte fram ett ord, men ljudet hon gav ifrån sig va så fyllt med sorg att den döva skulle ha hört henne.

Så folk grät, jag, mina bröder, pappa, hennes systrar och bröder, familj, släktingar, vänner.. Alla grät mer eller mindre och vissa skrek ut varför hon ska dö av alla människor, hennes bästa vännina började ifrågasätta varför den finaste av oss ska tas ifrån oss.

Det är så svårt att förklara i ord, den intensitet och sorg som fanns i den där aulan. Ord kan verkligen inte beskriva det.

När allt det där är klart, då ska man ta kistan och gå med den runt kvarteret där den avlidne växte upp. Så det var precis det vi gjorde med mamma.

Vi fick vara 8 personer som bar kistan och samtidigt som vi försökte bära den sprang alla av hennes familj och försökte dra ner kistan för (självfallet) ville dem inte att hon ska begravas.

Så man tar som sagt kistan runt kvarteret och folket följer efter i ett tåg. Före kistan går prästen och välsignar vägen etc och efter det kommer kistan och efter kistan kommer resten av folket. I Libanon så har alla affärer en Schalusi (För er som inte vet vad det är; Det är som en ”rullgardin” gjord av metal som man drar ner för hela affären för att undvika inbrott).

När man i alla fall går förbi affärerna med kistan så slutar alla i den affären jobba, dem går ut och har huvudet i backen och visar sorg och respekt för den avlidne samt familj och schalusin dras ner till hälften. När man sen passerat fortsätter dem som vanligt.

När man gått igenom hela kvarteret, någonting som tar tid vill jag lova då man går i en väldigt sval takt, och kistan vägde 400kg + så det var riktigt tungt för oss som bar kistan.

Människorna som är uppe på balkongerna kastade ris (det brukar vi göra när någon gifter sig, men eftersom mamma var så ung så gjorde man det för henne). När man sen gått igenom hela kvarteret så går man till begravningsbilen där man lägger i kistan.

Efter det så går vi tillbaka in till aulan där vi äter mat för att kunna orka med dagen.När man ätit klart är det dags för själva begravningen. Men först ställer sig familjen på led.

Pappa först, sen min äldre bror, sen jag, sen lillebror och sen hennes familj i respektive åldersordning. Människorna som är där kommer då och skakar hand, pussar oss och säger ”vila i frid”. Detta gjorde alltså alla 800-900 personer som var på begravningen.

När vi var klara där är det dags att gå till själva begravningen så att säga. Vi satte oss alla i bilarna och åkte iväg till kyrkan (som var en annan kyrka än den vi va i) där mamma skulle begravas. Där är kyrkan självfallet dekorerad med blommor för den avlidne.

Vi sätter oss alla ner och prästen har en predikan och ber över den dödes själ. I Sverige rablade hon en massa idioti om allt som hade med allt runtomkring att göra, inte med döden direkt och den avlidna. Hoss oss predikar han endast om döden, och om den avlidne.

När det är klart tar då kyrkoarbetare kistan och bär den till graven där hon ska begravas. I det skedet så finns det ingen som inte gråter utan alla snyftar och hjärtat, det är underligt att det inte exploderar av sorg.

När dem placerade kistan i graven föll pappa ner på knä och försökte ta ut den och ville inte att mamma skulle begravas . Han ville inte att hon skulle sjunka där själv i jorden. Alla sa lite olika saker till mamma om hur mycket dem älskade henne och hur otroligt saknad hon är och vi stod där alla en bra stund och bad en bön, alla sin egen bön.

Man tände en cigarette och la den på graven (mamma vägrade släppa cigaretten nämligen enda in i graven), och man fixade fram en kopp kaffe. Koppen skickades runt till alla oss som tog en liten slurp av ”mammas kopp”.

Sedan går man tillbaka till kyrkans aula och där delas ett speciellt ”bröd” ut som är välsignat och folk snackar med varandra. Det var en tjej som skrev i förra inlägget att man skrattar för man vet inte hur man ska behärska sorg och för att det är mänskligt.

Då undrar jag, är vi omänskliga då vi inte kan finna en gnutta glädje i en sån situation? Ingen där skrattade, inte en enda. Ingen har tid, ork eller ens tanke att sitta och tänka på dem goda stunderna man haft med henne, då personen precis dött.

Och som hon skrev att man oftast inte setts på länge, det spelar ingen roll. Inte sitter man på en begravning och är glad över att man ses igen? Man ses ju inte över en fika direkt, man ses på grund av någons död.

Så i alla fall när allt det där är klart åker alla hem. Sen har man 3 dagar ungefär då alla dem som var på begravningen, samt dem som inte kunde komma dyker upp hemma hos en, där den avlidna bott och beklagar sorgen och frågar självfallet om det finns något dem kan göra etc etc.

Det går åt x antal kilo med kaffe kan jag tala om för er. Alla är klädda i svart. Man måste vara klädd i svart i minst 40 dagar.

Dem närmaste, t ex systrar, mamma, döttrar etc dem klär sig i svart i ett år. Men det viktiga är våra 40 dagar. Dem dagarna ska man inte ha på musik, inte ha glada färger, man går inte ut och partar, man sätter inte på tv:n och så vidare. Det är helt enkelt en sorgemånad.

Vi har även en till sak som vi inte gör det första året. Det är fira något. Jul, påsk, födelsedagar, you name it. Vi firar inget innan årsdagen. T ex om någon ska gifta sig så väntar dem med att göra det. Detta är en sorts respekt man visar den döda. Har personen givit oss hela sitt liv, kan vi inte ge dem 1 år av vårat?

Jag personligen tycker det är lite väl hårt, men samtidigt så förstår jag det och jag gillar den oerhörda respekten man känner för den avlidne. Vilken oerhört vacker kärlek i mina ögon. Där man villkorslöst och helt osjälvilskt under ett år, slutar med att fira.

Efter dessa 40 dagar i alla fall har man 40dagars cermonin. Där man än en gång åker till kyrkan där man ber för den avlidne, man hälsar på i graven och sist men inte minst åker till aulan där man blir bjuden på mat. Stämningen då är betydligt lättare.

Folk kan le lite och prata och visa lite andra känslor. Men begravningsdagen, då finns det inte en människa som ler. Det är en sorgedag..

Så nu kanske ni förstår vilken oerhörd skillnad det är på våra begravningar.

Så jag tror ärligt på att vi har en annan sorts kärlek och en annan sorts sorg än vad svenskar har. Det är något man växer upp med. Kultur och ursprung. Finns väl inget som är rätt eller fel. Det är två olika världar. Men förstår ni vilken oerhört stor skillnad det är?

Förstår ni kanske varför vi ibland inte alls förstår oss på er och ni inte förstår er på oss? Det handlar inte om okunnighet eller om ignorans. Det handlar helt enkelt om att många inte upplevt något annat än det som sker i deras land.

Bilderna är från min mors begravning.

6

Kategoriserat under Kärlek, Värderingar | 14 kommentarer

Skillnad på sorg och sorg? Svenne vs Svartskalle Del 1

Postat av: Romeo Patrick 2009-10-22 klockan 23:39

Jag har funderat så länge jag kan minnas på det där. Är det någon skillnad på hur vi människor upplever sorg? Varför är vissa så kalla och andra så känsliga? Vet ni vad jag vet med full säkerhet; Det är att sorg är någonting man lär sig.

Många kommer säkert att säga neeej, vi människor är födda med det. Klart vi är födda med det men det finns olika grader. Som vanligt så jämför jag mina två världar. Min libanesiska liv med mitt Svenska liv.

Sverige

Som bekant så är Sverige det land där jämnställdhet är en viktig fråga och debatt i vårt dagliga liv. Kvinnor vill ha lika villkor som männen och kämpar med all sin kraft för att vara så lika som möjligt. Varför jag tar upp detta kommer lite längre ner.

Jag har varit på två svenska begravningar och jag måste säga att jag blev oerhört paff på båda jag förstod inte, jag accepterade inte men jag respekterade hur det var. Just för att det var så emot allt jag har lärt mig att jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Båda begravningarna var vackra och minnesvärda men det var situationen som gjorde mig smått galen. Det hela börjar då med en predikan i kyrkan och man hör någon snyfta lite här och var. Vissa är där bara för att dem måste, inte för att dem vill. När prästen hade predikat klart så gick man vidare och dem anhöriga bar kistan en bit och la den på en rullsak som rullar och rullade (mycket rull) den till graven där dem sen la ner den.

Vidare så stod man i ”klumpar” , varje familj för sig och man gick fram en familj i taget, sa några ord och la i rosor i graven. Vissa grät, andra sa bara saker. När det hela var avslutat gick vi vidare, jag med tårar i halsen trots att jag inte kände personen. Men sorgen i mitt hjärta var för dess anhöriga.

När jag trodde begravningen var över så visa det sig att man även ska äta. Okey tänkte jag, visst är det olikt men vi har samma tradition att man bjuder på mat efter begravningen.

När vi kommer till stället så sätter sig alla ner och voila, alla skrattar! Skrattar?! Jag blev paff jag visste inte var jag skulle ta vägen. Varför skrattar man? Varför är det ingen som gråter längre. Herregud, servitörerna log och va skitglada. Detta stämde inte med begravningarna från mitt land.

När vi ätit klart så gick vi hem, alla till sitt.

Den närstående familjen, även dem självfallet med sorg i hjärtat gick vidare i sitt liv. Man hade skoj, man skratta, man hade fest, man firade diverse saker och livet fortsatte. Sorgen i deras ögon såg man inte, självfallet om man inte tog upp det. Men i övrigt så verkade allt pågå som vanligt som att ingenting hade hänt.

Tänk dig att smaka på något som är det suraste du någonsin smakat på. Sen smaka på någonting som är det sötaste du någonsin smakat på. Den skillanden är det mellan våra begravningar och vårt sätt att ”hantera” sorg som Libaneser.

Jag hade velat dela upp sorg för sig och sen prata om begravningar för sig, men jag antar att bästa sättet att framföra mina tankar och för att få er att förstå.

Detta blev ett lite längre inlägg så jag delar upp det i två delar. Imorgon kommer del 2, som handlar om hur min egen mors begravning va. Så ni förstår varför jag tycker det är skillnad.

Men vilket av dem är rätt? Det finns inget sånt, vi hanterar det bara på olika sätt, beroende på ursprung och kultur.

Kategoriserat under Värderingar | 8 kommentarer

Besserwisser? Fuck no, you’re just stupid.

Postat av: Romeo Patrick 2009-10-10 klockan 20:45

Romeo..? Hell noBesserwisser tyska besser, bättre och Wisser, vetare; ”en som vet bättre”) är en pejorativ term för en person som upplevs anse sig veta bättre än andra, då en besserwisser tenderar att ofta och gärna upplysa världen om sina (eventuella) kunskaper. Ordet viktigpetter är en ungefärlig svensk synonym.

Jag har tänkt nu en hel del på varför så många människor har sagt att jag framstår som en besserwisser. Personligen anser jag mig själv vara väldigt allmänbildad och är en person som gärna lär mig allt om allting. Genom mina år har jag lärt mig så mycket jag kan. Ser jag någon baka en apelsin ska jag fan baka en apelsin. Om den blir bra har jag ingen som helst aning om men jag är en som verkligen är ute efter nya erfarenheter, både praktiska och teoretiska.

Säger alltid vad jag tycker och tänker, är oerhört rak på sak och aldrig velig. Kan det vara därför jag uppfattas som en besserwisser? Om du snackar om någonting som jag vet att du har fel om nog fan steppar jag in och säger att nej så är inte fallet. Om du säger till mig att solen är gul och jag vet att solen är röd, då finns det inget i världen, förutom ren faka som verkligen får mig att tro på det du säger.

Pratar du däremot om något och jag säger ”Ja men så här ligger det till” och du säger ”Nej, så här ligger det till”. Om jag inte har fakta eller någon grund att gå på då säger jag att jag inte vet och att jag får lita på den personen. Fram tills jag kommer hem och kollar upp det.

Så enkelt och gott. Jag har insett att jag inte alls är en besserwisser. Visst känner jag mig ibland betydligt mognare än många men jag vet exakt varför jag anses vara en besserwisser.

Jag umgås helt enkelt med ointelligenta idioter. Jag antar att jag måste uppgradera mig i kompishjärnnivå haha.

Så hädanefter om någon säger ”Du är en sån djävla besserwisser” ska jag enkelt svara. ”Nej, det är bara du som är så djävla dum”

Oh yeah..  Romeo is back.

Kategoriserat under Värderingar | 9 kommentarer

It’s been too long..

Postat av: Romeo Patrick 2009-10-08 klockan 16:01

Helloo! =) It’s been too long indeed. Först och främst, tack till alla er som skickat mail och skrivit här och frågat om något har hänt mig. Det är ingenting som har hänt mig utan det är bara så att min kusin gick bort i en olycka, 20 år gammal så jag har inte direkt varit hemma och känslorna har inte tillåtet mig heller att sitta så mycket framför datorn och skriva om roligheter och annat idioti när en närstående till mig har gått bort.

Men nu är jag i alla fall tillbaka. Till alla er som försökt ringa och smsa, tack till er också, Om era sms inte kom fram så är det för att minnet på telefonen blev fullt. Vissa sms kom fram och andra inte. Så än en gång, ursäkta om det blivit lite kalibalik och kaos här.

Jag kan dock väl förbereda er att jag ska i nästa inlägg som kanske kommer ikväll snacka om mig. Jag har nämligen fått höra att jag är en besserwisser, och det mina damer och herrar , fick mig inte bara att se rött. Utan världens alla regnbågsfärger.

Kategoriserat under Diverse | 10 kommentarer

Djävla tandläkare..

Postat av: Romeo Patrick 2009-09-01 klockan 14:43

Seriöst.

Jag va hos tandläkaren idag igen och skulle laga mitt hål. Men det slog mig än en gång; Varför har jag mer ont i tanden nu än innan? Varför är det så att jag har så djävla mycket mer ont i tanden nu???

Jag fick en påminnelse från tandläkaren för förra besöket. Men jag fick ingen orginalfaktura. Så hur kan jag inte få en sån men få en påminnelse? Så jag ifrågasatte detta hos dem idag och bad om en kopia på orginalfakturan. Bara det att det kunde dem inte tillhandahålla.

Nehe, varför inte? Jo för dem sköter inte det, utan det sker från Centralen. Okeeeey, var ligger centralen? I Göteborg…

Och dem kan nog inte heller ge dig orginal. Men va fan?! Är det så djävla svårt att få en orginal faktura eller vada?

Dumma tandläkare :( Ont har jag. Ont!

Kategoriserat under Diverse | 9 kommentarer

Dags för en förändring..

Postat av: Romeo Patrick 2009-08-31 klockan 17:22

Romeo405Romeo406Romeo408

Det är bestämt. På alla sätt och vis. Leds är jag nu och vill göra någonting åt det. Vad kanske ni undrar?

Låt mig berätta. För 3 år sen, precis innan min mamma gick bort tränade jag stenhårt i 2 år. Vi snackar riktigt stenhårt, tog varken protein eller några andra olagliga substanser. Min kropp utvecklades väldigt snabbt och jag blev biffigare än en biff på din tallrik. Jag kände mig som en björn som blivit påsatt av ett lejon och fått i mig lejonets krafter också.

Kände mig så stark, fysiskt och mentalt och allting kändes perfekt. Sen gick mamma bort och hela mitt liv rasade vare sig jag erkände det för mig själv eller inte. Sen gick jag upp i vikt och tränade lite slött och allmänt. Men nu får det faktiskt vara. Snart behöver jag för fan en BH, och då är det illa för jag skulle lätt gå runt i en rosa BH och det skulle definitivt inte se snyggt ut på en hårig bröstkorg.

Vad jag försöker säga är nog att jag bestämt mig för att ta tag i min träning. Är leds på kilovis med glass och choklad månad in och månad ut. För 3-4 månader sen åt jag varje dag hamburgare på max i Skövde. Åkte alltså 6 mil om dagen för hamburgare. Visst fan kommer jag fortsätta äta hamburgare men nu får det vara nog.

Detta gör jag för min skull, för att kunna känna mig frisk och pigg. Jag vill inte om några år bli en fetknopp och sen en pappa till en unge jag inte kommer att orka att leka med.
So why won’t you join me in my journey? Framöver postar jag ett inlägg med vikt, mått med mera =)

Så här ser jag ut nu:

IMG_3295IMG_3297IMG_3298

Kategoriserat under Diverse | 11 kommentarer

Ny design..

Postat av: Romeo Patrick 2009-08-29 klockan 04:44

Min gamla design va lite för mörk kändes det som. Så nu provar jag på lite ljusare. En hel del kvar att fixas, men tills vidare får det duga så här. Var denna bättre än den mörkare?

Fuck it, mitt vanliga tema är fint som det är. Vill nog inte byta ändå :)

Kategoriserat under Diverse | 6 kommentarer

Smygrasism.. No shit sherlock?

Postat av: Romeo Patrick 2009-08-28 klockan 21:26

rasismÄr det någonting som verkligen gör mig arg, rentav förbannad så är det rasism. Eftersom jag är rak på sak frågar jag alltid folk eller så säger jag som det är, du är smygrasist. Alla vänder på sig och säger:

– ”Neeeeej, jag är inte alls rasist!!! Dock har jag mina fördomar”

Samtidigt går det någon tönt och säger ”Jag kan förstå hur jobbigt det måste vara”. Men gör du verkligen det? Förstår du hur det är att bli dömd på grund av min härkomst? Förstår du seriöst hur det är när människor blockar dig för att du är invandrare?

För ett tag sen så skrev jag till en kille som gillade samma saker som mig följande: ”Vad trevligt med likasinnad kille”. Till svar fick jag: ”Likasinnad? Jag gillar inte invandrare” och så hade han blockat mig. Blockat mig för vad? För att jag är invandrare? Vad exakt fick du reda på förutom att jag inte är född i Sverige. Vad jag heter? Vad jag gör? Hur min kuk ser ut? Hur jag är uppfostrad?

Samma sak när man söker jobb, under mina år då jag sökt jobb så har jag inte ens fått svar på min ansökan. Så nu går mitt jobbsökande till på annat sätt. Nu söker jag med svenskt namn samt mitt riktiga namn. Skickar iväg två ansökningar, får svenska Romeo svar, då kommer jag vidta åtgärder. Vad eller hur har jag ingen aning om.

Nu handlar detta inlägg om smygrasism. Inom alla jag någonsin träffat så tycker man det ena och det andra. En person jag ville sluta ha kontakt med kallade mig blatte. Jag skrev ett vänligt sms där jag sa att jag inte längre vill ha kontakt, att den personen är en fin människa men helt enkelt så vill jag inte hålla kontakten. På dennes blogg blev jag då refererad till som blatte. Men ändå är man inte smygrasist?

Varför annars kalla mig blatte? Jag heter Romeo, refererar du till mig kan du väl för fan använda mitt namn? Fettot? snyggot? Sexot? Smalot? tönten? fittan? Idiotdjävel? Kalla mig va fan du vill men blatte? Eller invandrardjävel? Varför?

Alla man frågar ”Vad tycker du om invandrare” så säger dem det ena och det andra. Häromdagen sa min vän ”Ja men vadå, tycker du inte också att det finns dåliga invandrare?”.. Klart som fan det finns dåliga invandrare, men inte fan tänker jag på dem som invandrare. När jag träffar ett rötägg så tänker jag vilken djävla idiot. Är han bosnier tänker jag vilken djävla bosse. Är han jugoslav tänker jag vilken djävla slav. Är han Libanes tänker jag vilken  djävla lebb. Inte tänker jag ”invandrare” ?

Mycket väl vet jag att det finns rötägg som på ett eller annat sätt sabbar för oss andra som flytt livet till Sverige. Mycket väl vet jag att våra åsikter och värderingar inte alltid går hand i hand med svenskar. Men man måste acceptera olikheterna mellan varandra.

En person sa igår till mig: Alla invandrare borde lära sig flytande svenska för att få stanna kvar.

Det finns så djävla många svenskar för fan som inte kan flytande svenska, som jag kör över ganska hårt med min svenska och jag är utländsk. Glöm inte bort att äldre människor från andra länder ofta är analfabeter eller saknar utbildning. Sen ska dem komma till Sverige och man begär flytande svenska?

När man dömer en person tycker jag att man ska döma människan efter deras handlingar. Efter deras sätt att vara, att prata och bete sig. Inte efter var dem kommer ifrån. Visst har man en generell bild, det är bara mänskligt men va fan ge människor en chans.

Mitt ursprung gör mig till den jag är, men mitt ursprung definierar inte vem jag är.

Kategoriserat under Värderingar | 6 kommentarer

Lite att skratta åt…

Postat av: Romeo Patrick 2009-08-26 klockan 20:14

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Har vissa saker jag vill skriva på sidan men jag kommer att såra väldigt många personer med mina åsikter om det så jag lär nog inte skriva så mycket.

Så tills jag kommer på något annat så bjuder jag på en rolig arabdjävel som borde lära sig hur en AUTOMATISK dörr öppnas….

Mannen som lär sig hur en automatisk dörr öppnas
Detta kallar jag vara ett coolt bröllop
THAT’S MY MOMMA! – Jag skulle ha dött av ilska
Ni har väl sett MCdonalds rap? Detta är Taco bell, song.

AJ! Det där måste ha gjort ONT!

Hur FAN i helvete överlever man detta?

För att klicka bort rutan klicka på det vita krysset som kommer komma fram under rutan eller på sidan av rutan.

Kategoriserat under Diverse | 4 kommentarer